Helena kan inte peka ut var hon får inspirationen ifrån. »Det är som att fråga sig: ›Var kommer min fantasi ifrån?‹. Dessutom känns det som om man inte vill veta riktigt heller. Det vore att pilla isär hela processen.«

»Man får vara lite brysk mot dem«

Helena von Zweigbergk har blivit känd för sina finstämda och träffande skildringar av relationer. Hur bär hon sig åt?

Din senaste roman, Totalskada, handlar om ett medelålders par vars villa brinner ner. Hur hittade du sättet du skulle berätta om dem på?

– Det var en jättelång process. Fröet till berättelsen kom för många år sedan när jag hörde om en liknande händelse. Först skrev jag i tredje person utifrån flera berättarperspektiv. Men det var inte förrän jag hittade jag berättelsen som jag fick fart på det. Jag är en väldigt intuitiv författare, och tänker inte ut så mycket i förväg. Jag har ett ungefärligt händelseförlopp och vet ungefär vilka karaktärerna är. Men sedan handlar det om att lära känna dem.

Vad visste du om huvudkaraktärerna, Agneta och Xavier?

– Att det bara skulle vara de två kvar i huset. Det handlar ju om det där skedet när barnen har flyttat ut och familjen inte har den självklara strukturen längre. Efter ett tag kom jag på att Xavier skulle komma från Argentina. Att han aldrig riktigt flyttat in i det där huset, att han levde i det förgångna. Och jag ville att Agneta skulle vara lärare, att hon skulle vara styrd av sin familj och på något sätt upptäcka det. Sedan är det en form av lyssning för att förstå vilka de är.

Hur lyssnar man?

– Jag tänker ut situationer och ser: »Hur gör hon här?« I en tidigare roman, Än klappar hjärtan, byter jag perspektiv mellan tre systrar. Ibland går samma skeenden om, fast ur olika synvinklar. När jag var hos en syster kunde jag verkligen titta med hennes ögon på de andra och irritera mig på dem. Så fort jag bytte perspektiv kunde hon istället vara den som irriterade.

Annons

– Det handlar nog om att vara solidarisk med dem man skildrar. En del säger att människorna jag beskriver är så jobbiga, för att de inte alltid gör rätt. Just det är nog ett tecken på att de börjat leva. Jag skulle också vilja att de gjorde rätt ibland, men de gör liksom inte det. För mig är det viktigt att försöka berätta med en känslomässig realism. Människor är ju inte alltid så himla rätt. Speciellt inte i sina nära relationer.

Helena von Zweigbergk

Född: 1959 i Stockholm

Bor: Lägenhet på Södermalm

Bakgrund: Författare, journalist och filmrecensent. Har bland annat varit programledare för Filmkrönikan, och medverkar regelbundet i Spanarna i P1. Helena har utkommit med  en rad böcker i  olika genrer, från thrillers, deckare och romaner till hennes senaste – fackboken Grejen med saker, som undersöker vårt förhållande till tingen. Senaste romanen Totalskada gavs ut i  oktober 2018 och utkom nyligen i  pocket.

Är det där det fulaste kommer fram?

– Ja, det är ju så. För att man är så beroende av den människan, och umgås hela tiden. Det går ju inte att hålla uppe någon fasad. I mitt förra äktenskap kunde min man säga: »Nu är du en sån där flygvärdinna«, när han tyckte att jag var onaturligt trevlig. Om man beter sig så är det ju något man försöker dölja. Det är också väldigt svårt att ha kontroll över de där relationerna. När man känner någon väl vet man vad den andra tänker, och kan därmed irritera sig väldigt utan att någon sagt något.

Det outsagda är fint gestaltat i dina böcker. Som när Agneta ser på Xavier och tänker: »Jag älskar dig, ditt helvete. Jag älskar dig, ditt as.«

– Det hör till i kärlek att det är motstridiga känslor. Och man kan vara väldigt brutal och sann i den inre monologen. Min hjärna fungerar så – jag kan gå och ha långa haranger i  huvudet, både arga och gulliga saker. Det är en typ av tankestruktur. Mina berättelser drivs också av karaktärernas känslor. Det jag tycker är svårast är snarare att hitta saker för personerna att göra. Ska de äta middag? Fika? Promenera?

– Om jag skulle ge något råd för att få de där känslorna trovärdiga, tror jag man vinner på att vara lite brysk mot sina karaktärer.

Annons

Som att bränna ner deras hus?

– Ja, precis! »Haha, vad gör ni nu då?« Nej, men att inte vara så fåfäng kring dem. Att ha en klarsynt blick på dem – det är nog det jag menar med att vara brysk. Och inte göra dem så himla ovanliga. Jag älskar när Astrid Lindgren skriver att det var »en alldeles vanlig pojke« som satt där i Vasaparken.

Helena von Zweigbergks råd för att skildra mänskliga relationer:

Var inte rädd för det vardagliga. Dina karaktärer behöver inte vara ovanliga på något sätt, så länge du beskriver dem på ett sant och intressant vis.

Prata inte om boken med andra, då pyser energin ut! Man måste klara av att vara i  processen med sina karaktärer själv, utan att direkt ta in vad andra tycker.

Ägna kraft åt de inre monologerna. Låt dem vara nakna, oputsade och motsägelsefulla, precis som människor är.

Skriv varje dag. Jag själv skriver två A4-sidor varje dag under mina skrivperioder. Kontinuiteten gör det lättare att finnas kvar i  sina karaktärers känslor.

Branden är berättartekniskt väldigt effektiv för att klä av relationerna mellan karaktärerna.

– Ja, den blir nästan larvigt symbolisk men konkret på samma gång. När man tar bort allting – vad finns kvar? Vad är värt något? Det händer också något när det inte finns några distraktioner, när man börjar titta på varandra. Ett jättekänsligt läge – många skiljer sig i den åldern. Det är som om Agneta och Xavier lagt sina gamla konflikter på vinden i en låda. Och när det börjar brinna kan de inte dölja dem längre.

Relationen till saker blir också tydlig, att även den är komplex. Du har ägnat dig åt ämnet i boken Grejen med saker också.

– Jag har tänkt på det mycket senaste åren. Förr var saker ofta ett medel för något du skulle göra. I dag shoppar man saker som  »väcker ens lust«. I   andra änden finns en nästan religiös tilltro till vad som händer när man gör sig av med saker, med Marie Kundo och det här. När jag åker runt och pratar om de här böckerna brukar jag berätta om ett tillfälle när jag bytte plats på mitt porslin och mitt skafferi i köket. Jag gick fel varje morgon i säkert ett halvår. Ett hem är inte bara saker – man har sitt hem i kroppen.

Du har genomgått en skilsmässa, är det en anledning till att ämnet blivit aktuellt för dig?

– Ja, det blev väldigt konkret för mig när jag skulle rensa bland våra saker. Men det är inte mig själv jag skriver om. En journalist skrev i en intervju att »Helena verkar vara den enda som inte ser sambandet mellan sitt eget liv och böckerna«. Det är klart att man alltid hämtar från sig själv. Men det är verkligen så att det man skriver om, de karaktärerna och händelserna, tar över.

– I fiktionen upplever jag att det går att sträva efter sanning på ett sätt som är svårt att göra om man skriver om sig själv. Då kommer så mycket annan hänsyn in, mot andra människor och sig själv. Knausgård skriver fantastisk litteratur, men jag skulle varken klara eller vilja skriva så. Då skulle jag börja bli osann.

Kriser och uppbrott är ju något som återkommer i dina böcker. Varför, tror du?

– Det finns ett grunddilemma hos alla människor: Å ena sidan vill vi vara självständiga, å  andra sidan vill vi leva nära någon annan, och blir därmed beroende av den personen. Det sägs att om man ska bli en någorlunda välmående människa, så ska man ha en balans däremellan. Jag tror det är något som många kämpar med dagligen.