»Jag vill inte göra James Bond av det hela«

Andreas Norman debuterade med en diktsamling 1996. Sedan fick han skrivkramp, bytte bana och gjorde karriär som diplomat och terroristexpert på UD. Nyligen kom han ut med En rasande eld, en kritikerhyllad politisk thriller om plikt, samvete och ett maktpolitiskt spel i skuggan av terrorhotet.

Det är 17 år sedan du debuterade som poet. Det blev en lång omväg tillbaka till skrivandet?

– Ja, men nu vet jag också mycket om skrivandet som jag inte visste då. När jag debuterade hade jag skrivit i ett väldigt flöde, glatt och naivt kan man säga, och så blev det en diktsamling. Men sen skulle man ju sätta sig ner och skriva nästa bok, och då kom de där uppdrivna kraven på mig själv. Någon sorts krampkänsla smög på mig. Jag märkte att jag bara satt och kopierade mig själv, och jag undrade varför just jag skulle skriva när det fanns hela stadsbibliotek fulla med böcker. Jag kände väl att jag saknade något att säga helt enkelt och insåg att jag måste gå vidare i mitt liv, oavsett skrivandet. Så i stället började jag studera. Jag läste bland annat statsvetenskap och nationalekonomi och blev engagerad i internationell politik och samhällsfrågor. Det ledde till jobb på Utrikesdepartementet, men engagemanget födde så småningom också nya tankar om språk och skrivande.

Så du lade egentligen aldrig ner skrivandet helt?

– Nej, jag gick hela tiden och tänkte på olika idéer och hade liksom den blicken på saker och ting. När jag så småningom började skriva igen var det först väldigt prövande och sökande, men vid någon punkt insåg jag att jag faktiskt befann mig i en ganska unik situation. Efter alla år på Utrikesdepartementet, och en massa kontakter inom underrättelsetjänsten, hade jag faktiskt något intressant att berätta. Jag skulle kunna skildra vardagen i den världen, men också diskutera en politik som jag tyckte var problematisk – etiska frågor kring terroristbekämpning och islamofobi och den debatt som fanns kring detta. Plötsligt insåg jag att thrillern var den form som passade absolut bäst, för att gestalta de här frågorna, kombinera det med mänskliga draman och få ihop det till en dynamisk och levande prosa. Det var då projektet verkligen tog fart.

I boken blir huvudpersonen indragen i en internationell terroristutredning efter att hon läckt en rapport om en hemlig antiterrororganisation. Är det ett sannolikt scenario?

– Naturligtvis har det funnits tjänstemän som blivit avstängda för att man upptäckt att de läckt information. Sedan har jag inte hört talas om någon som blivit indragen i en utredning på det sätt som skildras i boken, men den typ av känslighet kring vissa dokument som skildras finns ju i verkligheten. Och det har ju funnits en mängd väldigt hemliga projekt och samarbeten mellan underrättelsetjänster som inte självklart gått via en riksdag eller ett parlament. I den här världen råder hela tiden ett spänningsfält mellan insyn och hemlighetsmakeri, och det är bland annat det jag försöker skildra. Och det faktum att Sverige är en ganska liten spelare här, att man är beroende av samarbeten och ibland tvingas dansa med.

Annons

Boken handlar mycket om sådant som inte kommer allmänheten till känna. Det fanns inte lägen då du var begränsad av sekretesskäl eller liknande?

– Jag har ju granskat min egen text för att se till att jag inte råkat få med detaljer eller säkerhetsrutiner som faktiskt skulle kunna vara känsliga för rikets säkerhet eller liknande. Men jag har inte hittat något sådant, och inte de kollegor som läst den heller. Det hade ju varit en annan sak om jag skrivit en debattbok eller liknande, då hade jag hamnat mer i ett dilemma kring hur jag skulle hantera källhänvisningar och liknande. Fiktionen ger ju friheten att gestalta saker som ligger nära verkligheten och samtidigt skapa en egen verklighet. Och det är framför allt det jag tycker är roligt. Och att få använda språket som arbetsmaterial – det var själva anledningen till att jag en gång började skriva lyrik, och det där har jag ju kvar. Mitt syfte med att skriva är inte att bli samhällsdebattör, men inte heller att enbart underhålla. Jag ville skriva en så välskriven och spännande bok som möjligt men med en allvarlig politisk kärna, och där är thrillergenren bra – man kan berätta om sådant på ett sätt som faktiskt drar in läsaren och gör den intresserad.

Jämfört med mycket av annan spänningslitteratur är du väldigt sparsmakad med våld och blod. Var det ett viktigt beslut?

– Ja, absolut. Jag ville hela tiden undvika att överdriva eller att bli braskande. Jag har verkligen ansträngt mig för att inte göra James Bond av det hela, jag ville inte att det skulle dyka upp en pansarvagn som jagar huvudpersonen genom Venedig, utan istället försöka hålla det lågmält. I många deckare tycker jag att våld mest används som ren sensationsgrej och för att skapa chockverkan och laddning i en berättelse, men eftersom jag känner till litegrand om hur det funkar i den här världen har jag snarare försökt skildra det ganska kallt och sakligt. För där ingår ju våld, men i någon mening är det en del av arbetet. På samma sätt som kontorslandskapen med sina analytiker, signalspanare och datatekniker är en del av branschen, så är ju också tortyren och hårda förhör och polisvåldet det. Och det var det jag ville fånga.

Till skillnad mot deckare så har det inte direkt kryllat av svenska politiska thrillers. Vilka förebilder hade du själv?

– När jag började hade jag faktiskt väldigt dålig koll på thrillergenren, och deckare läste jag nästan aldrig. Så jag började be folk om tips, och då räckte de över John Le Carre och Graham Green. Just dessa författare är faktiskt de som har varit viktigast för mig. Det är de som har gett mig inspiration och idéer om stil och språk och hur man kan bygga en berättelse. För jag fick sätta mig i en hård skola vad gäller nästan allt, men framför allt när det gäller konsten att bygga en intrig som håller. Det kunde jag ingenting om. Jag lusläste de där författarna, skrev om mitt material om och om igen, fram och tillbaka, arbetade med post it-lappar och alla möjliga tekniker för att åskådliggöra det jag höll på med. Det var en lång process. Allt som allt tog det sju år, och hade jag från början kunnat föreställa mig hur krävande det skulle bli vet jag inte om jag hade gett mig in på det. Men nu har jag lärt mig en massa och nästa bok kommer inte att ta så lång tid.

Har du några tips till blivande thrillerförfattare, förutom att göra karriär på UD?

– Man ska naturligtvis gå på det som engagerar en. Det som man känner störst lust och nyfikenhet inför, eller ilska för den delen. Och så ska man borra sig ner där på alla sätt man kan. Läs på mycket, men undersök också vilka människor som känner till det du vill skildra och intervjua dem. Att prata med människor är väldigt bra, då får man en känsla för deras värld som man inte får när man till exempel läser en artikel. Bara en sådan sak som hur människor uttrycker sig berättar mycket om den värld de lever i, och sådant snappar man ju upp när man pratar med folk. Och naturligtvis kan man inte skriva om man inte läser. Läs andra författare som inspirerar dig. Men var inte heller rädd för att börja skriva. Det finns lite av ett masochistiskt drag i den här genren när det gäller autenticitet, att allt ska vara verkligt in i minsta detalj. Men det är trots allt fiktion man har valt att skriva.

Annons