Hur kom den här berättarrösten till?
– Jag ville skriva i tredje person dels för att jag gillar att distansera mig från mina figurer så att jag kan titta på dem ordentligt. Och sen ville jag ha den här berättaren som stiger ur texten ibland och står för analysen. Ester är ju egentligen förmögen att analysera det här förloppet själv, men eftersom hon är så känslomässigt engagerad är hennes omdöme satt ur spel.
– Perspektivet är väldigt avgörande för vad man kan säga och vad man får för effekt. Jag brukar alltid pröva både första person och tredje person för att testa vilket jag känner mig bekväm med. En jag-berättelse är mycket mer komplicerad än många tror och fungerar bäst, tycker jag, när man kan anta att berättaren och läsaren har vitt skilda verkligheter. Alltså, det är intressantare att skriva i jag-form om en seriemördare eftersom det blir en effekt i sig att gå in i någon som ligger så långt ifrån en själv. Jag-formen har några olika begränsningar, till exempel tappar man som författare möjligheten att analysera karaktären eftersom det då inte finns någon blick på den utifrån.
– I den här berättelsen skulle jaget också bli väldigt klaustrofobiskt, man skulle känna sig instängd i hennes jag. Ett annat problem med jag-perspektivet är att läsaren är helt hänvisad till karaktärens verklighetsuppfattning. Det finns ju en möjlighet att jag-personen förvränger historien, att det är en person med skev blick på omvärlden. Jag ville ta bort den osäkerheten, Ester är ingen omdömeslös person, hon är en person som är förälskad och får uppmuntran av den hon älskar men han är hänsynslös. Läsaren kan ändå tycka att hon begår besynnerliga handlingar, men det ska inte ligga i berättarvalet.
- Mer:
- Hantverksintervju
