»Jag har en kyligare blick på min historia«

Du har skrivit nio böcker om Annika Bengtzon tidigare, hur brukar din skrivprocess se ut?

– Förut har idén uppkommit genom någon sorts krock i huvudet, och jag har vetat hela plotten på en millisekund. Till exempel kom Sprängaren, den första Bengtzon-boken, till när jag satt och tittade på sju-nyheterna på TV4 en morgon. Reportern stod framför Stockholms stadion och berättade om en sprängladdning som exploderat där, och då sa det klick i huvudet på mig. Jag kände alltså rent fysiskt hur någonting klack till. Fem minuter senare hade jag skrivit ett synopsis till Sprängaren. Hela storyn, alltihopa, rubbet. Sedan skrev jag hela boken rent intuitivt.

– Jag skrev bara ut den. Sista hundra sidorna rann ut på tre dagar, jag behövde aldrig riktigt fundera på var den kom ifrån. Efter det fick jag ha bandage på armen i flera år för den var helt trasig, det var inte hälsosamt att jobba på det sättet. Men jag fortsatte så i flera böcker. Jag har satt ihop mina historier i något slags blod och eld, på ren instinkt. Jag kände aldrig hur kroppen gick sönder för jag bara skrev och skrev och skrev som i ett rus.

Var det anledningen till att du ville göra annorlunda – att det var för slitsamt?