Foto: Annika Marklund

»Jag har en kyligare blick på min historia«

Är man bästsäljande och prisbelönt med femton romaner i bagaget så vet man nog hur man bäst skriver sina böcker. Eller? Lyckliga gatan är Liza Marklunds tionde bok om Annika Bengtzon och enligt många kritiker hennes bästa. För henne själv blev det början till en skonsammare och mer distanserad skrivprocess.

Du har skrivit nio böcker om Annika Bengtzon tidigare, hur brukar din skrivprocess se ut?

– Förut har idén uppkommit genom någon sorts krock i huvudet, och jag har vetat hela plotten på en millisekund. Till exempel kom Sprängaren, den första Bengtzon-boken, till när jag satt och tittade på sju-nyheterna på TV4 en morgon. Reportern stod framför Stockholms stadion och berättade om en sprängladdning som exploderat där, och då sa det klick i huvudet på mig. Jag kände alltså rent fysiskt hur någonting klack till. Fem minuter senare hade jag skrivit ett synopsis till Sprängaren. Hela storyn, alltihopa, rubbet. Sedan skrev jag hela boken rent intuitivt.

– Jag skrev bara ut den. Sista hundra sidorna rann ut på tre dagar, jag behövde aldrig riktigt fundera på var den kom ifrån. Efter det fick jag ha bandage på armen i flera år för den var helt trasig, det var inte hälsosamt att jobba på det sättet. Men jag fortsatte så i flera böcker. Jag har satt ihop mina historier i något slags blod och eld, på ren instinkt. Jag kände aldrig hur kroppen gick sönder för jag bara skrev och skrev och skrev som i ett rus.

Var det anledningen till att du ville göra annorlunda – att det var för slitsamt?

– Dels det, men också att jag ville gå vidare och se om jag kunde utvecklas och bli bättre. Jag hade kunnat fortsätta att skriva på blod och eld, på instinkt och passion, att gå sönder lite och laga mig. Men jag var nyfiken på om det gick att göra något nytt vid tionde boken i en serie, om jag kunde skapa bättre historier genom att förändra min egen skapandeprocess.

Vad har du gjort för förändringar?

Annons

– Framförallt har jag arbetat med en annan blick på min historia och konstruerat berättandet mer intellektuellt. Jag skrev boken Postcards Killers tillsammans med den amerikanska författaren James Patterson för fem år sedan, det var ett steg i den riktningen. Hans böcker har ofta ovanliga konstruktioner med slutet mitt i boken och mitten i början och så vidare, han fick upp mina ögon för hur man kan plocka isär en historia och sätta ihop den på ett nytt sätt. Och precis innan arbetet med Lyckliga gatan skrev jag och Tove Alsterdal ett långfilmsmanus på engelska, vilket var en fantastisk utbildning i dramaturgi. Vi tog isär och satte ihop manuset nio gånger och diskuterade hela tiden vad som behövdes för att föra historien framåt; den här personen – kan vi ändra honom, kan vi byta kön, ska vi lägga andra egenskaper hos honom? Vad blir effekten av det? Just här i manuset behöver vi ge den här stämningen eller föra handlingen ditåt – vad kan vi hitta på då, hur konstruerar vi det? Vad händer med berättelsen om vi ändrar ordning på scenerna? Vi drog kaniner ur hatten hela tiden, hittade på helt enkelt. Det var jätteroligt och en väldigt nyttig process för att utveckla den analytiska blicken.

– Tidigare har jag känt hur karaktärerna är, och hur de skulle reagera i olika situationer, det har kommit inifrån. Nu har jag lärt mig att värdera karaktärer och händelseförlopp på ett objektivare sätt, och att sätta ihop dem med en kyligare blick. Jag har insett att jag inte måste gå in i allting och liksom dö. Utan istället gå in i det och vara kallt analytisk, att titta på hela skapandeprocessen i ett utifrånperspektiv. Jag har äntligen blivit mer hantverksmässig.

På vilket sätt har du använt det i arbetet med Lyckliga gatan?

– Det är den näst sista boken om Annika Bengtzon och jag visste att jag ville ha en historia om chefredaktören på tidningen där hon jobbar, Anders Schyman – om hans storhet som journalist och en dokumentärfilm han gjort om en kvinna som försvann spårlöst för tjugo år sedan. Det var vad som fanns som synopsis i min dator. Samtidigt har jag väldigt länge velat skriva om Nora, huvudkaraktären i Ibsens pjäs Ett dockhem, och vad som hände efter att hon lämnar hemmet och smäller igen dörren. Hon är en kvinna som väljer bort sina barn, inte för att hon tvingas utan för att hon väljer sig själv, eller något annat, framför dem. Så jag började fundera på hur jag kunde fläta samman de här olika historierna till en enhet. Det fanns inget blod och eld i det utan bara ett konstaterande; här är två saker med samma tema i botten, de skulle kanske kunna fungera ihop.

– Jag grubblade länge och var en bit på väg innan jag fick ihop historien. Den är en helt igenom intellektuellt konstruerad kriminalhistoria med olika perspektiv, väldigt analytiskt och kyligt utformad på ett sätt som jag inte har gjort förut.

Vad har det fått för effekt då, märks det i resultatet?

– Det är den kortaste roman jag skrivit, den är lite tightare än de andra och mer stringent. Och enligt kritiker är detta min bästa bok. Jag är faktiskt förvånad, jag visste inte om det skulle märkas någon skillnad. Men den är nog lite mer professionellt sammansatt, mer koncentrerad och medvetet sammanflätad.

Blev du mindre sliten?

– Ja, det tycker jag. Samtidigt var jag ute på ny mark och det är alltid tungt.

Annons

Det kan ju vara en fördel att ha en distanserad blick på sin historia, men man kan också tänka att det här ”blod och eld” är det som ger nerven, är det självklart att resultatet blir bättre utan?

– Jag var osäker innan på om det skulle fungera, och tänkte att det kanske skulle bli platt och tråkigt och stumt. Det är intressant att jag har fått det här mottagandet. Lite kan jag känna jaha, är det så jag borde ha gjort för längesen? Allt detta blod och eld!

Hade dina tidigare berättelser tjänat på den här metoden tror du?

– Nej, det tror jag inte, jag har inte varit färdig för det här förrän nu. De är som de ska vara. Men det kan ju vara så att jag börjar bli lite nöjd och blodet och elden börjar brinna ut, och då gäller det att ta tillvara den kunskap jag skaffat mig och bygga vidare på den.

Är det såhär du kommer att arbeta från och med nu?

– Ja, jag kommer att använda mig av den här metoden och plocka upp de teman som kommer i min väg. Jag filtrerar verkligheten genom kroppen och då fastnar det små gruskorn, dem ska jag använda och konstruera historier utifrån. Det behöver inte längre vara en atombomb som går av inne i kroppen på mig. Blod och eld kommer jag aldrig undan, men jag vill inte förtäras av det.