»Jag försöker nå det tidlösa«

Hur fångar man det förflutna? Var hittar man källorna, känslorna och stämningarna? Och hur undviker man att fastna i ett enda frosseri i tidsmarkörer? Anneli Jordahl har efter två romaner som utspelar sig på sent 1800-tal, förflyttat sig till 50-talet. Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona kommer ut i mars och är en roman om hennes egna föräldrar.

Varför är det förflutna så lockande att skriva om?

– Jag har frågat mig själv samma sak, men jag tror att det har att göra med att jag ofta ställer mig frågan: Hur kommer det sig att Sverige blev världens mest jämlika och jämställda land? För det var vi faktiskt 1980, även om Sverige förändrats enormt sedan dess. Och det finns så många trådar att dra i där, vilket gjort att jag blivit väldigt fascinerad av historia. Ja, att få ihop det där. Och framför allt när det gäller kvinnornas roll, för det är ju ganska oskrivna blad.

Tidigare har du bland annat skrivit om författaren och debattören Ellen Key. Det här är en berättelse om din egen mamma och pappa. Hur väljer du dina historier?

– Dels är jag väldigt intresserad av de där gränsperioderna i historien. I slutet av 1800-talet, när romanen om Ellen Key utspelar sig, satte sig liksom alla de idéer som sedan skulle bli till folkhemmet och det moderna Sverige. I slutet av 50-talet var det också precis på gränsen till något nytt – dagis skulle byggas ut, p-pillret kom och mycket skulle bli bättre för kvinnorna.

– Men det är inte själva temat som får mig att sätta igång, utan berättelsen och personerna. Jag har tänkt mycket på den här tiden när mina föräldrar var unga. Hur mamma kom till Östersund för att jobba som hembiträde, hur hon träffade min pappa och sedan blev ensamstående mamma till mig. Det är en ganska dramatisk historia, om hur hela livet kan förändras när man är tonåring. Och jag ville försöka leva mig in i min pappas livsvillkor, och inte bara göra honom till en skitstövel. Det kommer ju många uppgörelser med föräldrar, och jag tycker att det kan vara viktiga böcker, men för min del använder jag litteraturen för att försöka begripa mig på människor. Så framför allt var det intressant som litterärt projekt, eftersom jag inte kände min pappa, och eftersom han är död kunde jag inte fråga honom. Och när jag frågar min mamma så minns hon väldigt lite. Och just därför tyckte jag att det var så spännande att gå in i historien och fylla i, att berätta att så här kanske det gick till.

Hur bar du dig åt för att förflytta dig till deras tid?

Annons

– När jag började fundera på att skriva om detta fick jag ett boendestipendium för författare på Jormliens Fjällgård, ett pensionat som ligger bara en mil från Stora Blåsjön där min pappa växte upp. Det var när jag var där som jag insåg att det skulle bli någonting. Sedan satte jag mig på arkivet på Jamtli, länsmuseet i Östersund. Det roligaste med att skriva en roman är just det där inledande skedet. Allt är nytt. Man lånar böcker, tittar på foton och lyssnar på låtar från den tiden. Jag tycker att det är ett rent nöje att sitta i olika arkiv och samla på bitar i olika mappar, som någon sorts lekmannahistoriker.

Anneli Jordahl

föddes 1960 i Östersund. Hon debuterade skönlitterärt 2009 med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) som är en fiktiv skildring av Ellen Key. Hon har tidigare skrivit flera uppmärksammade fackböcker och är även verksam
som litteraturkritiker. I mars kommer Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona.

Är det inte svårt att veta var man ska leta?

– I början kan det vara svårt att hitta rätt i ett arkiv, men då brukar jag ge mig på personalen. Oftast tycker de att det är kul när någon kommer med en specifik fråga. När jag skrev den här boken ville jag till exempel veta mer om messmörsfabriken i Östersund, om Stortorget och alla kaféer – alltifrån var de låg till hur interiörerna såg ut, och de hjälpte till. Och ju längre tid man sitter där, desto bättre blir man på att hitta sin egen väg bland allt material. Sedan finns ju inte allt. Jag lyckades till exempel inte ta reda på hur det såg ut på restaurangen som min mamma jobbade på, då fick jag hitta på ett eget ställe som hette ”Månbaren”. På samma sätt har jag bytt namn på vissa av de personer som är med, eftersom jag inte vet hurdana de var och det skulle bli jättekonstigt att namnge dem. Andra personer är helt påhittade. Så får man göra som författare, hellre än att det blir fel.

Ge några andra exempel på bra källor du använt?

– Årsböckerna i När var hur-serien är oslagbara. Där finns allt från världspolitik till mode, vilka författare som fick pris det året, vilka sociala frågor som var aktuella, statistik och vilket väder det var en viss dag. Alltså sådant som är helt ovärderligt för en författare som vill skildra en annan tid och är inne på någon form av realism. Och så bläddrar jag i gamla tidningar. Eftersom min pappa var musiker plöjde jag igenom en massa nummer av Orkesterjournalen för att få veta vilka artister som var i ropet och hur man pratade om jazzen och den nya rocken som kom. Tidningen Se var väldigt bra för att få en bild av hur tidens drömkvinna skulle se ut.

– Jag googlar förstås mycket också, ibland fattar jag inte vad jag gjorde före internet. Men det är något särskilt med gamla tidningar, att bläddra i dem, trycket och annonserna. Just annonserna berättar väldigt mycket om tiden.

Fakta och dokument är ju en sak, men hur kom du in i själva tidsandan?

– Dels har ju mamma och andra personer jag träffat berättat om hur det var så där i allmänhet. Men mycket är också evigt. Under skrivandets gång insåg jag till exempel att det som drabbade min mamma som ogift ensamstående mamma, det var ju ren och skär hederskultur. Det handlade om detta: Befruktningstillfället får icke äga rum förrän efter bröllopsmarschen, för då får man skammen över sig. När man diskuterar hederskultur idag gäller det alltid de andra, det vill säga främmande kulturer som kommit in i Sverige. Därför är det intressant att påminna om att för inte så himla längesedan vakade man över kvinnans sexualitet i Sverige på det här sättet.

Annons

– Samma sak med känslan att jobba som hembiträde och hur utlämnad man är åt en familj. Där kunde jag använda mina egna erfarenheter från när jag åkte som au pair till New York, 20 år efter att min mamma kom till Östersund. Även om det var en helt annan tid så har principen inte förändrats, och jag ville ju visa hur speciellt det är med de här tjänsterna i hemmet. Hur man blir en del av de människornas privatliv, deras intimiteter och sorger och sådant man absolut inte vill vara delaktig i. Och hur man som tjänstefolk aldrig kan bli deras jämlike, hur välvilliga de än är. Så i de stora dragen är det här en biografisk berättelse, men huvudpersonen Mona är nog en blandning av mig själv och min mamma, och några kvinnor till som jag känner.

Är det under researchen som själva historien tar form också?

– Nej, jag kan ju komma på en del idéer, men det mesta föds när jag väl har börjat skriva. Och jag tillhör nog dem som överarbetar min research. Jag sitter där alldeles för länge och till slut får jag säga till mig själv på skarpen att nu får det vara nog, det är en roman och inte en historiebok jag ska skriva.

– Själva skrivandet tycker jag är ett tungt arbete som har mer med ambition och envishet att göra än med nöje. Varje gång frågar jag mig: Hur kan det komma sig att det finns så många människor i det här landet som skriver böcker, med tanke på att det är så krävande att få det bra? Jag har prestationsångest och tycker att jag är en medelmåtta och det är många varv innan jag känner att det duger det allra minsta lilla. Hela tiden finns skräcken för att det ska bli ett misslyckande, att det blir en riktigt dålig roman helt enkelt.

– Men när man väl kommer dit, där man knutit ihop säcken, då är det en sån där euforisk känsla igen, att jag faktiskt drog det i hamn!

Du lägger ner mycket möda på språket, men är ganska sparsmakad när det gäller tidsmarkörer, slang och liknande?

– Ja, det var viktigt för mig, det ska inte kännas som att en rekvisitör har varit där. För det är ju inte det som är det viktiga, utan själva berättelsen, att hitta huvudpersonernas ton och personligheter. Samtidigt hade jag ju frossat i 50-talet för mitt eget nöjes skull och hade det i huvudet när jag skrev. Men både dialekt och slang är ju språk man måste behärska för att det ska bli trovärdigt, så det undvek jag. Och jag försökte nå något mer tidlöst. Det gör mig lite nervös inför nästa roman.

Varför då?

– För där är det nutid. När man skriver om dåtid tycker jag att man kan leka lite med språket, och det är svårare med nutidsspråk. Hur ska man skriva så att det inte har åldrats nästa år? Det gör mig lite skakig. Men det ska bli spännande, och lite läskigt.