I Mikael Fants roman möter vi hela nio personer i första person. Foto: Peter Knutson

»Jag fick bli både hallick och lyxhustru«

Första eller tredje person? En enda jag-röst eller flera personer skildrade av en allvetande berättare? Det där med att välja perspektiv är inte helt lätt, och det kan vara helt avgörande för vilken sorts historia det blir. Mikael Fant valde en tredje väg. Hans nya roman, Vattnet i mars, är en sorts jag-stafett där nio olika berättarjag lägger varsin pusselbit till berättelsen.

Varför alla dessa jag?

– Jag ville ge mig själv en utmaning. Som en örfil för att pigga upp mig själv. Jag hade skrivit klart min första bok men inte fått den utgiven ännu och var lite besviken, så det fanns lite revanschism i det hela. Jag ville visa de jävlarna liksom, och därför satt jag och funderade på vad jag var riktigt bra på som författare.  Och jag tänkte: jomen gestalta karaktärer är jag bra på. Och sedan kom tanken: Jaha, om du nu tycker att du är så bra på det, då ska du fan få nånting att bita i – då ska du få gestalta allt mellan 17-åringar och 82-åringar, kvinnor och män, homo och hetero, stadsbor och folk på landet. Och jag ville titta ut genom deras egna ögon. Det var ju galet, och det har tagit mig sju år att skriva klart boken. Ja, jag skulle aldrig rekommendera det till någon annan.

Du övervägde aldrig att skriva ur tredje person istället?

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2013 (20 februari 2013) och är skriven av .