I Mikael Fants roman möter vi hela nio personer i första person. Foto: Peter Knutson

»Jag fick bli både hallick och lyxhustru«

Första eller tredje person? En enda jag-röst eller flera personer skildrade av en allvetande berättare? Det där med att välja perspektiv är inte helt lätt, och det kan vara helt avgörande för vilken sorts historia det blir. Mikael Fant valde en tredje väg. Hans nya roman, Vattnet i mars, är en sorts jag-stafett där nio olika berättarjag lägger varsin pusselbit till berättelsen.

Varför alla dessa jag?

– Jag ville ge mig själv en utmaning. Som en örfil för att pigga upp mig själv. Jag hade skrivit klart min första bok men inte fått den utgiven ännu och var lite besviken, så det fanns lite revanschism i det hela. Jag ville visa de jävlarna liksom, och därför satt jag och funderade på vad jag var riktigt bra på som författare.  Och jag tänkte: jomen gestalta karaktärer är jag bra på. Och sedan kom tanken: Jaha, om du nu tycker att du är så bra på det, då ska du fan få nånting att bita i – då ska du få gestalta allt mellan 17-åringar och 82-åringar, kvinnor och män, homo och hetero, stadsbor och folk på landet. Och jag ville titta ut genom deras egna ögon. Det var ju galet, och det har tagit mig sju år att skriva klart boken. Ja, jag skulle aldrig rekommendera det till någon annan.

Du övervägde aldrig att skriva ur tredje person istället?

– Nä, det hade ju varit en helt annan ingång. I tredje person hade det blivit svårare att gestalta just de här personerna. Jag skulle inte ha fått deras utblick på samma sätt, utan mer ett neutralt perspektiv. Jag hade inte kunnat måla lika mycket på karaktärerna. Jag-perspektivet är ett sätt att komma över diskrepansen mellan berättandet och gestaltningen tycker jag, att hitta rösten och tankeflödet. Hade jag beskrivit dem utifrån eller ovanifrån hade det blivit en helt annan bok. Jag tycker att det är väldigt olika sätt att skriva på, som ger väldigt olika känslomässiga lägen.

Annars brukar ju till exempel inre monolog vara ett sätt att komma nära personer även i tredje person?

– Jo, och det kan nog fungera om man är väldigt duktig på det. Men det finns många fallgropar som man kan trilla i, när man ska hålla på och zooma in och ut. Först har man blicken högt ovanför, sedan ska man ner i en inre monolog, och sedan ut igen och beskriva ett yttre händelseförlopp. Är det inte väldigt snyggt gjort är det lätt att man bryter illusionen. De som är jätteduktiga på det fixar det säkert, men jag ville inte skriva den sortens bok.

Annons

Vad är det viktigaste när man skriver i första person?

– Man får lägga ifrån sig väldigt mycket av sig själv, alla sina egna uppfattningar om livet och politiken och tillvarons beskaffenhet, och liksom börja om från början. Från noll. Det gäller ju all persongestaltning, men blir extra viktigt om man skriver ur ett jag-perspektiv. Idealet är ju om man kommer så djupt in i karaktärernas värld att man liksom slutar tänka utifrån sig själv. Jag fick bli både hallick och lyxhustru, jag var tvungen att bli dem. För jag kan ju inte sitta och vara någon som jag inte sympatiserar med. Ska jag kunna gestalta dem kan jag inte ha olika förbehåll eller reservationer eller känna äckel inför vad de håller på med. Alla de konstigheter som romanpersonerna håller på med måste jag svälja. Det handlar ju om att försöka tänka sig in i hur jag varit om jag haft deras ambitioner och drivkrafter, hur jag hade gjort då och hur mitt liv sett ut.

Var det någon som var särskilt knepig att kliva in i?

– Jo, men det var inte riktigt som jag förväntat mig. Till exempel det där med kön, man inbillar sig att det ska spela så jävla stor roll liksom. Så var det inte. Tonårsmamman Agneta var svår, men de andra kvinnorna i boken var, mot förmodan, inte så svåra som till exempel Edvin, den gamle skogshuggaren. Han låg så långt bort från mig på ett annat plan eftersom han vuxit upp och levt i ett helt annat Sverige än vad jag har gjort. Så det visade sig vara svårare att korsa generationsgränserna än könsgränserna. Och karaktären som heter Maja, som jag trodde skulle bli väldigt klurig eftersom hon är så olik mig – en ärtig tjej som gifte sig med en hockeylirare och egentligen bara ville leva lyxliv – hon var mycket lättare än jag förväntat mig. Det blev liksom så kul att tänka med hennes tankar och utifrån hennes världsbild.

– Några kanske tycker att det är förmätet av mig som man att försöka beskriva så många kvinnliga karaktärer ur det här jag-perspektivet. Eller också tycker de att det funkar. Jag har gjort mitt bästa i alla fall.

Alla dina jag har ju en egen röst, de skiljer sig mycket åt i tonläget. Kände du dig inte splittrad?

– Jo, när man suttit och skrivit ett avsnitt hur länge som helst och börjar på nästa kunde det bli ett eftersläp i huvudet. Jag kunde upptäcka att en person började uttrycka sig som den förra karaktären skulle ha gjort. Det där har jag fått fila på en hel del i efterhand, för det är rätt svårt att se när man är mitt inne i det.

Skildrade du personerna en och en eller hade du alla i huvudet samtidigt?

– Både och. Till en början fokuserade jag på en person åt gången, men de svårare karaktärerna har jag fått hoppa mellan ganska mycket. En stor utmaning var att jag inte hade någon planerad synopsis. Jag ville att berättelsen skulle få utveckla sig efterhand, just för att karaktärerna var det viktiga, inte intrigen. Det där var alltså avsiktligt, jag bestämde mig för att inte ha en intrig utan flera olika spår, för att inte intrigen skulle ta över fokus från karaktärerna. Och då blev det mycket mer organiskt framväxande, men jävligt plågsamt också. Jag kunde sitta och skriva in mig i en återvändsgränd hur länge som helst innan jag insåg att det inte fungerade. Och jag avskyr att stryka grejer, jag känner varenda timme och minut som jag suttit där och krystat. Men det var bara att bita i det sura äpplet.

Annons

Många författare upplever det svårt att skiljas från sina huvudpersoner när boken väl är klar. Är det någon av dina karaktärer som inte lämnar dig ifred?

– Kanske är det någon jag inte känner mig riktigt klar med, men ärligt talat är jag grymt trött på dem efter alla de här åren. Det är jävligt skönt att låta dem få sköta sig själva. Nu lever de sina egna liv. Med lite tur står de för sig själva och kan möta läsarna utan att jag behöver vara med, och så får vi se vad som händer där. Men jag är helt färdig med dem. Det kommer inte att bli några fler böcker med samma karaktärer. Det lovar jag. Jag lämnar dem nu.