»Jag driver med mina dåliga sidor«

Adam Svanell blev utbränd, skrev en bok om det och höll på att bli utbränd igen. För Skriva berättar han om utmaningen med att beskriva en sjukdom både från ett samhällsperspektiv och genom egna upplevelser.

Din bok tar avstamp i 1800-talet och Max Webers syn på kapitalismen, för att sedan följa samhällsutvecklingen och hur den hör ihop med utmattningssyndrom. Varför ville du skriva in dig själv i historien?

– När jag var sjukskriven var det enormt jobbigt att inte kunna arbeta överhuvudtaget, att inte kunna skriva något. För att ta mig igenom det funderade jag väldigt mycket kring min sjukdom och skrev ofta små anteckningar på mobilen. När jag väl började bli bättre insåg jag att jag hade mycket reflektioner och upplevelser som jag borde göra något av. Men det var inte förrän jag skrev en artikel i Svenska ­Dagbladet, som fick väldigt bra respons från läsarna, som jag tänkte att min berättelse var intressant nog att skriva en bok om. 

Hur såg din skrivprocess ut?

– Jag skrev boken på ungefär sex månader, varav två gick åt till research och intervjuer. När jag skulle börja skriva, satte jag mig först med ett block och skrev ned allt jag kom på om mig själv som kunde vara relevant. Jag utgick ifrån gamla foton, sms och sjukhusjournaler för att få igång hjärnan. Sedan spaltade jag upp allt jag fyllt blocket med och började dela in det i kapitel. Därefter började jag skriva själva boken. 

– Jag hade en vägg hemma där jag satte upp post it-lappar i två olika färger under varje kapitel. En färg representerade mina personliga upplevelser, en annan färg forsknings- eller historieperspektivet. Jag satt och flyttade runt de där lapparna rätt mycket. Ibland upptäckte jag att jag hade 14 lappar med forskning och bara en med mig själv. Då blev jag ju tvungen att möblera om lite, för att skapa jämvikt i ­kapitlet.

Hur jobbade du fram balansen ­mellan fakta och det personliga?

Annons

– Jag tycker själv ofta att faktaavsnitten är de mest intressanta i mina ­texter, men jag vet att många läsare brukar tycka att det är personerna eller scenerna som fångar dem. För att få någon ­att läsa om nervsvaghet vid sekelskiftet visste jag att jag behövde linda in det i en ­personlig berättelse. Jag lyfte även in två kvinnor från min rehabiliteringsgrupp, för att bredda bilden. Jag var ­kanske egentligen inte den ­person som bäst representerade utmattning.

Vilka svårigheter mötte du?

– Det svåra var att begränsa mig, och att få tiden att räcka till. Men jag hade också svårt att avgöra vilka delar av min egen berättelse som förtjänade att vara med. Jag har väl utvecklat en viss krasshet under mina år som skribent och tycker att det krävs något relativt anmärkningsvärt för att det ska vara intressant att läsa för någon annan än mig själv. Den förmågan har varit användbar i mitt journalistiska arbete, men det var hämmande när jag skrev boken. 

– Jag är också en research- och historiefanatiker, och hade en tendens att fylla upp hela boken med sådant, medan det blev en tummetott av mina egna erfarenheter. Jag är dålig på att avgränsa mig, det första utkastet av boken var långt över den planerade teckenlängden. Det blir ju lite som en kommentar till det hela boken handlar om: att jag har svårt att inte lägga ribban för högt. 

Adam svanells tips för att använda sina egna erfarenheter:

• Fråga dig vad i din historia som kan vara intressant — och varför. Är det för att det du upplevt är unikt och spektakulärt eller tvärtom för att det är allmänmänskligt?

• Ju mindre unik din berättelse är, desto mer får du fundera på hur du ska skriva den. Hur kan du skildra din erfarenhet på ett sätt som ingen annan gjort tidigare? 

• Bjud på dig själv. Läsaren kommer att ha svårt att sympatisera med, och tro på dig, som karaktär om du är för polerad. 

Annons

Du är journalist och van att skriva om andra. Var det svårt att skriva en bok där du själv stod i centrum?

– Jag tänkte att jag behövde förhålla mig till mig själv som en romankaraktär. Även om det jag skrev byggde på verkliga händelser så behövde berättarjaget ha tydliga egenskaper, som gjorde att läsaren tyckte sig lära känna honom. Jag har accentuerat vissa sidor av mig själv och framställt mig på ett sätt som gör att läsarna får en viss bild av mig. Jag har ganska medvetet lekt med en bild av mig själv som bekräftelsetörstande, förtjust i att vara i centrum och ständigt på jakt efter ära och berömmelse. Precis som i skönlitterära böcker ville jag också att huvudkaraktären skulle genomgå en förändring längs resans gång. 

På vilket sätt har du förändrats av utmattningen?

– Jag tvingades ifrågasätta mitt sätt att leva och tänka. Hela boken handlar på ett sätt om min livskris, men jag har varit väldigt noga med att det här inte skulle bli en sådan berättelse där jag kommer ut starkare och mer lyckad på andra sidan. Jag är ju fortfarande inte helt frisk, utan har kvar många av de symptom som jag fick när jag kraschade. De har bara blivit lite mildare. 

Vad ville du förmedla med boken?

– Jag ville binda ihop vad forskningen säger och det vi vet om sjukdomen med mina personliga erfarenheter. Men också lyfta in mer samtida fenomen. Jag såg en sorts öppning där, genom att gifta samman de sakerna skulle jag kunna skriva något som inte var exakt som alla andra böcker om utmattning. 

Blev det någonsin jobbigt att vara så naken och ärlig?

– Det kom ganska naturligt i själva skrivandet. Jag tänkte lite som en ståuppkomiker. Jag driver med mina dåliga sidor … för då kan ingen annan göra det. Utan självironin och humorn hade jag aldrig kunnat skriva den här boken, jag behövde distansen till mina egna bekräftelsebehov för att kunna skriva om dem. 

Var det egentligen så smart att ge dig in i ett omfattande bokprojekt när du fortfarande inte var helt frisk?

– Alltså, det är dubbelt. Jag tvingades kompromissa med mina sunda vanor för att få ihop boken. I slutfasen av ­skrivandet fick jag tillbaka många symptom från min utmattning och var tvungen att flytta fram ­ut­givningen. Bröst­smärtorna, ­tinnitusen, huvudvärken och den allmänna känslan av att vara spänd i kroppen – allt det kom tillbaka. Jag kände mig väldigt öm och svag. Så för min hälsas skull var det kanske inte så smart att skriva den här boken. 

– Samtidigt vet jag ju att det är många som har gjort samma erfarenheter som jag men sedan fallit tillbaka till samma vardag som gjorde dem sjuka från början. Jag har ju däremot tvingats att fortsätta läsa, skriva och prata om problemen. De är oerhört aktuella för mig hela tiden, vilket har hjälpt mig förstå varför jag måste fortsätta ta hand om mig själv. 

Adam Svanell

Född: 16 augusti 1982 i Skövde.

Bor: Aspudden i Stockholm.

Bakgrund: Kulturjournalist och författare. Jobbar som redaktör för fördjupning och reportage på Svenska Dagbladet. 

Aktuell med: Anonyma Prestationister: En historia om stress.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #3 2020 (08 juni 2020) och är skriven av .