Nina Wähä försökte med sin roman bredda den fiktiva historie­skrivningen. »Jag ville skriva om en sorts människor, och en sorts familj, som jag upplever att det sällan skrivs romaner om.«

»Hitta rätt språk för rätt berättelse«

Nina Wähäs nya roman är skriven med den muntliga berättar­traditionens tekniker. Skrönor, skvaller, skämt och ett stort persongalleri satte tonen för berättelsen.

Testamente skildrar en stor familj i Tornedalen, där du själv har tillbringat många somrar hos din släkt. Hur kom du på den idén?

– Allt började med att jag ville skriva om just Tornedalen. Det finns någonting väldigt lockande i hur det muntliga berättandet genomsyrar den platsen. I min släkt, och hos andra människor jag känner som bor där, finns ingen direkt relation till litteratur, de är inga läsande människor. Men där finns väldigt mycket berättelser. Det är skvaller, skrönor, vitsar och anekdoter, och en särskild rytm i själva berättandet. I en skriven text har läsaren möjlighet att stanna upp och gå tillbaka men i den muntliga traditionen sugs man in och så är man med på tåget. Man säger inte: »Vänta nu, hur började den här berättelsen nu igen?«. Det bara rullar.

Vad fyller det muntliga berättandet för funktion?

– Alla råkar ju ut för en massa olika sorters elände och en av skillnaderna människor emellan är hur vi bearbetar det där. På vissa ställen och i vissa samhällsklasser kan man säga: »När du sa sådär, eller gjorde sådär, så sårade du mig, jag blev ledsen.« Och då kan den andra säga: »Jag förstår, det var dumt av mig, förlåt.« Tornedalen är för mig en plats där människor inte kan säga sådana saker till varandra. De har inte redskapen och de har inte råd att tappa ansiktet. Så de använder berättandet för att bearbeta sin skit. Istället för att jobbiga saker som hänt kommer fram på annat håll tar de makten och berättar det själva, som en skröna eller en vits. Det är ett sätt att bestämma över sitt eget elände, att äga sitt narrativ. Testamente tar avstamp i det här.

Hur växte idén till en roman fram?

– När jag först började skriva trodde jag att jag höll på med en novellsamling om syskonrelationer. Jag skrev om de 14 olika familjemedlemmarna ganska isolerat men märkte efter ett tag att de hela tiden klev in i varandras berättelser. Så jag började inse att det skulle bli en roman, och eftersom det blev så många romanpersoner behövdes någonting som höll samman allting. För familjemedlemmarna i Testamente är inga människor som vill berätta precis som det är, de vill lyfta fram en version av sig själva som passar dem. »Jo, precis så där var det.« »Nej, vänta nu, lyssna på mig, så där gick det inte alls till!«. Så där höll de på. Därför insåg jag efter ett tag att det behövdes en neutral berättare för att skapa en dramaturgi men också för att hjälpa läsaren att manövrera bland bokens alla röster.

Annons

Nina wähä ger dig råd om MUNTLIGt BERÄTTAnde:

Dina romanpersoner behöver inte vara färdiga från början. Skriv fram karaktärerna som någon sorts skisser, eller slarviga lerskulpturer, och låt sedan deras röster stiga fram.

Ett bra förhållningssätt när du skriver dialog är att försöka lyssna till hur rösterna låter, inuti ditt huvud. Läs därför gärna resultatet högt.

Ha inte för stor respekt för dina romankaraktärer. Muntligt berättande kan rymma både elände och humor på samma gång.

Hur fann du den berättaren?

– Jag tänkte att det behövde vara någon med självförtroende och såg framför mig en sådan där gammal rysk gubbe med skägg och pipa. En som säger »Kom allihopa, slå er ner här så ska ni få höra.« Så jag fick uppfinna honom. I boken är han rösten som säger: »Jag förstår att det är mycket att hålla ordning på, men tänk inte på det där nu.« Eller: »Ja hörni, här blev det extra mycket elände men nu är det okej att skratta lite.« Jag höll på och petade med volymen på honom ganska mycket. I ett skede var berättaren mycket mer närvarande, han klev in på var och varannan sida och kommenterade människorna. Men det blev för mycket, i slutändan tonade jag ner honom.

Berättarrösten känns ju tydligt präglad av muntligt berättande. Samma sak med bokens språk i allmänhet: det känns fritt skrivet och långtifrån tillrättalagt och perfekt.

– Jo, och det är medvetet. Jag har skrivit poesi, manus och prosa, provat många olika genrer, och alltid varit väldigt upptagen av språket. Det viktigaste för mig är att hitta rätt språk för rätt berättelse. Jag tror inte, som vissa säger, att en författare ska försöka hitta sin röst, utan mer att man som skrivande människa har en massa olika berättelser inom sig. Utmaningen ligger i att hitta rätt språk för respektive berättelse.

Så hur fann du rätt språk till Testamente?

– Här kändes det viktigt med tydlighet. Det skulle vara en lättläst berättelse och då fick jag kompromissa med mina litterära ambitioner rent språkligt. Det finns ingen värdering i det, det handlar bara om att vara tillräckligt lyhörd inför sin bok, och inför vad man vill med den. Jag tyckte om det här myllret av röster, men hur skulle jag göra när jag hade så många olika karaktärer och hela tiden skiftade perspektiv? Jo, ibland behövde jag börja ett kapitel med: »Annie såg sig omkring.« Det är ju en rätt ful mening men sådant sket jag i, för det viktigaste är att läsaren förstår vem de följer. Det eleganta fick stryka på foten för läsbarheten.

Annons

Jag tyckte i och för sig att det här lite vildvuxna var väldigt elegant.

– Ja, där finns en satsmelodi som inte var så planerad, men som liksom kom till mig när jag hade försatt mig i rätt sinnesstämning. I mitt arbete med redaktören kunde hon ibland påpeka att någon mening borde skrivits annorlunda för att ha varit korrekt uppbyggd, men vi valde att bortse från det, inte minst med tanke på att det här också är en text som är skriven på svenska men utspelar sig på meänkieli. Jag talar meänkieli, och hörde i mitt huvud hur karaktärerna talade meänkieli, så det lyser säkert igenom i språket.