»Friterad lök är så ­jävla gott att det inte kan försvinna«

När Jessica Schiefauer skrev sin nya roman Bärarna var hon tvungen att uppfinna en helt ny värld.

I Bärarna har en smitta som tvingar män och kvinnor att leva åtskilda härjat i flera decennier. Var­ifrån kom idén?

– Oavsett om man talar om konflikter mellan religioner, folkgrupper eller kvinnor och män är det omöjligt att frigöra sig från sin historia. Jag var intresserad av jämställdhetsdebatten och funderade: Hur skapar man ett blankt blad, en situation som tillåter alla, kvinnor och män, att börja om från början? Så kom jag på: Om en smitta som överförs mellan könen hotade människosläktets överlevnad skulle vi sätta till alla klutar för att separera könen. Och efter några generationers väntan på ett vaccin skulle ingen ha någon direkt erfarenhet av det andra könet. När pandemin tog slut skulle de kunna börja om från början.

Större delen av boken ut­spelar sig i ett samhälle med bara kvinnor. Det ser väldigt annorlunda ut än den värld vi känner i dag. Hur blev den sådan?

– Den tydligaste effekten av att kvinnorna har makten är att allt som har med barnafödande att göra är mycket mer utvecklat. I ro-manen sker befruktningen med insamlade spermier som tvättats på Y-kromosomer. Man behöver inte bära fostret inne i magen eller föda det ur kroppen om man inte vill, eftersom man uppfunnit vomben – en extern gravidmage som inne-håller allt som finns i den vanliga kvinnokroppsapparaten. Man behöver heller inte vara två föräldrar. Om du är ensam stöttar samhället dig. Männi-skor lönearbetar inte, alla har medborgarlön, så den där grundstressen är borta.

Och så har du uppfunnit en särskild mjölkpump?

– Molokov, ja! Jag vet inte om du använt en mjölkpump någon gång, men det gör jätteont, tar otroligt lång tid och det är krångligt att förvara mjölken på rätt sätt. Molokoven är en effektiv bröstpump som inte gör ont. Ett redskap som inte begränsar den ammandes hela tillvaro är i sig ett politiskt redskap. Därför är namnet en blandning mellan moloko – som betyder mjölk på flera språk – och Molotov.

Annons

Boken är full av den typen av ord som aldrig förklaras, men som ger en tydlig bild av romanens värld: Livsäck, skärmbok, velotaxi, livs­kupong, getingvatten …

– Jag jobbade skitmycket för att läsaren skulle tolka orden rätt. När man skriver en berättelse i jag-form som utspelar sig i en ny värld måste berättaren visa att hon är van vid att åka velotaxi och dricka getingvatten. Om hon förklarade exakt hur allt fungerade hade det blivit lika töntigt som om jag berättade precis hur en toalett fungerar. De här orden introduceras därför alltid i situationer som är viktiga för berättelsen som helhet, samtidigt som de säger något om karaktärerna.

Din skriv­process måste också ha innefattat en del arkitektoniskt arbete. Invånarna i Dorisburg bor i »kondos« med träd inomhus.

– Här hade jag en unik chans. Vi befinner oss i framtiden och har precis gått igenom en kris, omvärderat allt och tvingats bygga nya städer. Hur vill vi ha det då? Jag tycker själv om att bo litet och behöver dela var-dagen med andra, men har ett behov av att vara fredad. Därför lånade jag många idéer från arkitekterna som arbetade med social housing i början av 1900-talet. I lägenheterna finns exempelvis flexibla väggar i något ännu okänt material som man kan rulla upp om man blir osams och vill testa att separera utan att flytta.

Jessicas tips för att skapa en egen litterär värld:

• Tänk inte på det du skriver som en roman. »Med Bärarna tänkte jag att det var en anime-film. Där accepterar man att det kommer fordon man aldrig sett förut och mat man aldrig ätit.«

• Fastna inte i research! Var inte rädd att hitta på »fel«, det är du som bestämmer. Din litterära värld har sin egen logik.

• Hitta en eller ett fåtal personer du kan visa din text för. När du får kritik ska du tänka på att ni har samma mål: Texten ska bli så bra som möjligt.

Annons

Och så har alla träd inomhus?

– Det har jag stulit från arkitekten Friedensreich Hundert-wasser. Han ritade fantastiska lägenhetskomplex i böljande former med träd och växter under gröna vågen på 70-talet. Träd omvandlar koldioxid till syre och ger oss frukt och nötter. Dessutom utvecklar de flesta som bor med ett träd en emotionell relation till det. Man ser det växa och byta skrud. Förr i tiden hade man ofta vårdträd på tomten.

Vissa av egen­heterna i Dorisburg tycks vara en direkt följd av att där inte finns några män. Flera av kvinnorna i boken har ­opererat bort sina bröst?

– Det är egentligen bara logiskt: bröstcancer är vanligt bland äldre kvinnor. Så när du är färdig med det ammande livet är det ingen dum ide rent hälsomässigt. Men för de flesta kvinnor är det nog en smärtsam tanke att ta bort sina bröst. De betraktas som något centralt för kvinnors attraktionskraft på män. Det problemet har kvinnorna inte i Dorisburg.

Trots att väldigt mycket är annorlunda går människorna fortfarande till barer och äter friterad lök. Hur tänkte du kring maten?

– Friterad lök är så jävla gott att det inte kan försvinna. Invånarna röker också något vattenpipsliknande. Inte tobak, det är de alldeles för medvetna för.

I Dorisburg har man även institutionaliserade »lustrum« på badhusen …

– En av de stora riskerna med ett friare sexuellt beteende mellan män och kvinnor i vår värld är oönskad befruktning. I Bärarna finns inte det problemet. Därför bestraffas promiskuöst leverne inte av sociala kontrollsystem och skambeläggande. Jag tänkte att det skulle vara mer accepterat med en badinrättning med två dörrar: Här tvättar du dig, och här går du in och tar hand om din sexualitet.

Har du gjort mycket ­research?

– Alldeles för mycket. Arbetet har stannat av flera gånger när jag blivit rädd för att jag fantiserat för mycket och inte haft rätt faktabas. Jag har läst mängder om organdonation. Vissa röster i debatterna om spridarna har jag hämtat mer eller mindre direkt från Flashbacktrådar, där folk kan skriva rätt upp och ner att invandrare är ohyra. Själva smittan är det som är minst researchat. Jag tror inte att det skulle kunna uppstå en sjukdom som smittar beroende på kromosombild.

I slutet av din långa arbetsprocess började corona­viruset att spridas över ­världen. Vad tänkte du då?

– I början var jag bara förvånad. Men i somras, när den första vågen hade lagt sig och många kände att de klarat sig med blotta förskräckelsen, kände jag igen ett känsloläge från boken: människor funderar över sina liv och prioriteringar. Det är en eventuell positiv konsekvens av allt det här. När vi får vaccin får vi en möjlighet att göra om.

Jessica Schiefauer

Född: 1978 i Kungälv.

Bor: Göteborg.

Bakgrund: Utbildad folkhögskolelärare i svenska och engelska, men hann aldrig börja jobba innan hon slog igenom som författare. Jobbar som handledare på skrivarlinjen på Ölands folkhögskola.

Utgivning i urval: Om du var jag (2009), Pojkarna (2011), När hundarna kommer (2015).

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2020 (07 december 2020) och är skriven av .