Två vägar till en odödlig roman

Allting vi människor har kontakt med är berättelser. Universum har sin berättelse liksom en dag i en gråsuggas liv.

Dagens romaner har lånat sin konstruktion och struktur från forna tiders mytologiska berättande. Dessa berättelser är i sin tur en efterbildning – en imitation – av mänskligt handlande som dramatiserats för att sätta de existentiella frågorna på sin spets.

Det är alltså ingen slump att de flesta bästsäljare följer samma mönster: läsaren känner igen sig i mytens struktur som följt oss genom släktled efter släktled. Vi är impregnerade av mytens och sagans form, från den har vi hämtat mycket av vårt sätt att se på världen.

Ta bara en bok som Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Hjälten Mikael Blomkvist lämnar där sin ursprungliga värld sedan han blivit dömd för ärekränkning. Han tvingas lämna sitt jobb och sin stad och ger sig iväg på ett uppdrag – att skriva familjen Vangers släkthistoria och lösa mysteriet med den försvunna systerdottern. Blomkvist är motsträvig inför uppgiften. Så dyker vägledaren, eller medhjälparen upp: Lisbet Salander.