Slutet gott allting gott?

I skrivandets underbara värld pratar vi ofta om hur man som författare ska få till den perfekta, fängslande och löftesrika starten på sin roman eller novell. Med all rätt. Om du inte kan få läsaren att fortsätta läsa efter inledningen behöver du ju inte bekymra dig om resten.

Dumt nog pratar vi inte så ofta om avslutningen, som kan vara lika viktig. Slutmeningarna bestämmer vilken upplevelse din läsare ska ta med sig ut ur läsningen.

Jag hörde en person säga att det inte spelar någon roll hur slutet är: det leder ju ändå inte vidare. Det är mycket korttänkt. Dels handlar det om hur slutet kopplar till berättelsens början – om de trådar som lades ut, konflikten som etablerades och som behöver få en vettig avrundning. Viktiga trådar får inte hänga och slänga. Dels är det den känslomässiga upplevelsen som ofta är knuten till språket. Om den språkliga tonen inte är i samklang med storyn i övrigt är det som att lyssna på falsksång.

Din roman kommer med andra ord att bli bedömd utifrån sitt slut. Slutet hänger samman med berättelsens struktur, med temat och med din huvudpersons utveckling. Om inte slutet är i harmoni med resten av intrigen så kommer du att sitta med rejält besvikna och undrande läsare. De kommer inte att tiga: ”Jo, det var en fantastisk berättelse, men slutet …!” Och så kommer de att himla med ögonen och berätta varför de är så missnöjda och den som lyssnar kommer förmodligen inte att köpa eller låna din bok. Tufft.