Slutet gott allting gott?

Det är lätt att skjuta det på framtiden – själva slutet. Men förr eller senare måste du dit, och en stark text med ett svagt slut kommer att göra dina läsare besvikna. Författaren och skrivarcoachen Elisabet Norin visar några vägar att gå.

I skrivandets underbara värld pratar vi ofta om hur man som författare ska få till den perfekta, fängslande och löftesrika starten på sin roman eller novell. Med all rätt. Om du inte kan få läsaren att fortsätta läsa efter inledningen behöver du ju inte bekymra dig om resten.

Dumt nog pratar vi inte så ofta om avslutningen, som kan vara lika viktig. Slutmeningarna bestämmer vilken upplevelse din läsare ska ta med sig ut ur läsningen.

Jag hörde en person säga att det inte spelar någon roll hur slutet är: det leder ju ändå inte vidare. Det är mycket korttänkt. Dels handlar det om hur slutet kopplar till berättelsens början – om de trådar som lades ut, konflikten som etablerades och som behöver få en vettig avrundning. Viktiga trådar får inte hänga och slänga. Dels är det den känslomässiga upplevelsen som ofta är knuten till språket. Om den språkliga tonen inte är i samklang med storyn i övrigt är det som att lyssna på falsksång.

Din roman kommer med andra ord att bli bedömd utifrån sitt slut. Slutet hänger samman med berättelsens struktur, med temat och med din huvudpersons utveckling. Om inte slutet är i harmoni med resten av intrigen så kommer du att sitta med rejält besvikna och undrande läsare. De kommer inte att tiga: ”Jo, det var en fantastisk berättelse, men slutet …!” Och så kommer de att himla med ögonen och berätta varför de är så missnöjda och den som lyssnar kommer förmodligen inte att köpa eller låna din bok. Tufft.

I Stephen Kings roman Lida förklarar huvudpersonen, författaren Paul, (det går att misstänka att det är Kings egna tankar) hur det här med avslut fungerar för honom. När han börjar skriva tror han att han vet hur det ska sluta. Fast sedan blir det aldrig precis så. Inte konstigt. Att skriva en roman är som att avfyra en missil, menar han, fast romanen färdas i tiden istället för i luften. Det är dessutom fråga om två olika tidsskeden: tiden som berättelsens figurer lever i, och tiden som författaren skriver i. Nedslagsplatsen blir helt enkelt extremt svårberäknad och sällan där man tänkt sig.

Lästips! Vad är ett riktigt bra romanslut, och hur hittar du ditt? Så här tänkte tre av våra främsta författare.

Nu är vi ju olika, vi som skriver. Många har nytta av en synopsis där start och mål och vägen emellan är tydlig redan innan vi börjar skriva. Andra skriver flödigt och organiskt och tar sedan fram kniven och snidar fram sin historia ur den stora textmassan. I bägge fallen är det bra att ha en idé om slutet, en målbild. Har du inget mål alls är det inte stor chans att du träffar något som ens liknar ett rimligt väderstreck. Har du ett mål och är beredd att acceptera att det inte slutar exakt där du tänkt dig är chansen större att historien får ett konsekvent slut.

Annons

Det finns några vanliga misstag som skribenter gör:

  • Berättelsen slutar flera gånger. Texten tuggar på utan att något nytt framkommer och avrundar två, tre eller flera gånger. Det är så mysigt att skriva och du vill inte skiljas från din historia. Så du skriver på.
  • Slutet är ologiskt i relation till handlingen i övrigt. En annan sak är om det är överraskande men det ska i så fall planteras på ett smart sätt tidigare i storyn och ge läsaren en ”Aha”-upplevelse.
  • Din huvudperson är en typisk hjältefigur och du har byggt upp spänningen mot en grande finale – och så kommer den aldrig. Snopet.
  • Avslutningen är en enda lång och tråkig föreläsning. Om inte läsaren förstår med mindre än så har du missat att grunda utvecklingen, missat att förankra i planen.
  • Det uppstår en ny konflikt i slutet, en viktig bifigur kommer in på scenen. Presentera inte nytt material här. Det som skrivs i slutpartiet ska ha haft rötter tidigare i berättelsen. Såvida du inte har en uppföljare på gång med den där nya figuren – då kan det fungera.
  • Ditt slut är avklippt, det berör inte. Läsaren läser slutet igen och igen och undrar om det verkligen inte fattas någon sida för där finns inget som avrundar eller indikerar att det hela är över.
  • Tillbakablickar. Inte så sent i storyn, det skjuter tillbaka fokus för huvudpersonen. Läsaren vill veta hur huvudpersonen har det i berättelsens nuplan, hur han eller hon reder sig här och nu.

 

Ibland diskuterar vi lyckliga och olyckliga slut. Somliga av oss är lite suckers för lyckliga slut. Men egentligen är det en ointressant fråga för dig som författare. Slutet behöver stämma överens med berättelsen i övrigt. Om det inte gör det kommer slutet att ljuda falskt oavsett.

Var inte rädd för olyckliga slut – särskilt inte om det är vad som stämmer med din berättelse. Många av de romaner som läses och älskas av generationer har avslutningar som kan beskrivas som både dystra, sorgsna, melankoliska och ångestfyllda och det är faktiskt helt okej. De har helt enkelt slut som stämmer överens med den historia som berättats.

En genomgång av litteraturen visar att det går att skönja några olika typer av avslutningar.

  • Det stängda slutet: Alla trådar knyts samman. Inget lämnas olöst. Allt – eller nästan allt – får en förklaring. En del läsare tycker detta är skönt, andra att det är tråkigt. Det finns sätt att göra det lite mindre tråkigt, exempelvis kan du låta en anekdot som berättats tidigare få sitt varma och vänliga slut här. Eller låta läsaren själv räkna ut vad som åsyftas med de allra sista orden. Få läsaren att le lite och känna att detta var värt tiden det tog. Eller tvärtom: intet läsaröga är torrt, men tråkigt är det minsta det är.
  • Öppet slut 1: Det finns öppning för en eller flera fortsättningar, texten antyder en utveckling framåt i tiden. Kanske är sista meningen en fråga. Ibland kan den här typen av slut vara mer eller mindre cliffhangers. Det kan öppna för och ge läsaren löfte om ännu en bok i samma serie.
  • Öppet slut 2: Slutet är så öppet att det ger läsaren möjlighet att tolka olika slut själv. Det kan finnas en eller flera vägar vidare efter sista ordet. Läsare har en tendens att dela upp sig i två läger inför den här typen av slut: de som tycker det är fascinerande och de som tycker det är förvirrande.
  • Det överraskande slutet: Det kommer oväntat men när läsaren söker sig tillbaka i texten är det tydligt att det funnits en del skickligt dolda antydningar som pekat i denna riktning hela tiden. Som läsare har man förbisett dem, vilket också varit författarens medvetna tanke.
  • Cirkelslutet: Slutet speglar tillbaka på början, till de allra första meningarna, till det inledande löftet eller i känslan som målas upp där. Kanske upprepas de formulerade på exakt samma sätt, kanske kommer de tillbaka som variationer på samma formuleringar eller samma tankar. Mellan dessa liknande scener har ett helt äventyr ägt rum. Allt är sig likt, allt är sig på samma gång helt olikt.
  • Kristallkulan: Slutet – oftast med en allvetande berättare – antyder eller berättar hur det kommer att bli för huvudpersonen i framtiden, efter att själva historiens tid är slut. Sagans formelartade ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar” är själva urtypen för detta löfte till läsaren om att nu är det färdigäventyrat, nu kan samtliga pusta ut. Moderna berättelser är lite mer försiktiga, men kan ändå ha ett slut som spejar framåt och inger hopp. Åtminstone för en tid.

 

Men som vanligt går det inte att generalisera och trycka in alla romanslut i den här lilla listan. Tvärtom. Berättelser kan sluta lite hursomhelst och gör det ofta också. Några exempel på det:

Ian Sansoms Fallet med de försvunna böckerna som slutar med en tidtabell. Därefter kommer författarens tack till personer som spelat roll för hans skrivande – ganska vanligt i böcker, absolut inte en del av det som just berättats, men likafullt en del av helheten. Jan Kjaerstads Normans område slutar med en kort text som föreställer en notis från en vetenskapskongress och Sofi Oksanens När duvorna försvann slutar med vad som skulle ha hänt huvudpersonen ett par månader senare. Det knyter också an till starten, läsaren vet vad som händer med henne. Allra sist finns en förklarande lista med begrepp som har med ockupation och andra världskriget att göra. Inte en del av den gestaltade berättelsen, men en del av verket.

Du som skriver har alltid din konstnärliga frihet – kanske är det här i slutet du kan visa det på ditt mest skickliga och eleganta sätt. Våga! Men utan att förlora blicken för den historia du har skrivit. Som vanligt behöver du känna till ”reglerna” så du kan bryta mot dem på ett konstnärligt sätt. På så sätt kommer du att kunna skapa din egen unika berättelse.

Annons

Lästips! Hur vet man egentligen när boken är klar och redo att skickas till förlag?

Rekommenderas för dig