Skriv som Strindberg

Ingen har väl missat att det är 100 år sedan August Strindberg dog. Under året har hans liv och verk stötts och blötts ur alla upptänkliga perspektiv. Men en fråga kvarstår: hur gjorde karln egentligen? Vi har grävt ner oss i hans brev, essäer och anteckningar och hittat formlerna för skrivandet.

År 1888 upplevde Strindberg den mest hektiska sommaren i sitt liv. Den hundhatande författaren fick tampas med åtta hundar, kalkoner, påfåglar, 22 får och tre getter, samt en förvirrad hyresvärdinna i form av grevinnan Frankenau och en oduglig förvaltare. Familjen Strindberg hade hyrt en del i slottet Skrovlyst utanför Köpenhamn över sommaren och hamnade i ett inferno av förfall och konflikter. Strindberg lockades av den låga hyran och den en gång vackra slottsmiljön. Snart uppdagades dock gårdens brister, med vanvård av såväl djuren som ägorna och själva slottet.

Strindberg blev snabbt fiende till förvaltaren Hansen, vilket mot slutet av sommaren gick så långt som till pistolhot från båda parter, en angivelse för en serie inbrott från Strindbergs sida och en anmälan för våldtäkt från Hansens sida. Strindberg hade nämligen också hunnit med att inleda ett sexuellt förhållande med Hansens sextonåriga syster, vilket gav Hansen en chans att försöka pressa den berömde författaren på pengar. De brottsliga misstankarna avskrevs dock.

Mitt i sommarvistelsekaoset lyckades Strindberg ändå författa tre av sina mest betydande verk: Fröken Julie, Fordringsägare och Den romantiske klockaren på Rånö. Det var typiskt för Strindbergs författande. Oftast gick skapandet på högvarv just när det ven och tjöt kring skallen på honom som mest.

Av hans egna anteckningar kan vi dra några slutsatser om hur han egentligen bar sig åt.

Strindbergs 7 skrivregler:

 

Annons

1. Skaffa rutiner

En förutsättning för att det skulle fungera var rutinerna. Enligt både Strindberg själv och samtida vittnen (som dottern Karin Smirnoff och teaterdirektören August Falck) gick han alltid upp klockan sju, hur bakfull, trött eller deprimerad han än var. Han gjorde först sin morgontoalett, gick på en promenad som var klar klockan nio och började sedan ett skrivpass där han skrev oavbrutet och i ett rus under tre timmar, till klockan tolv. Efter lunchen öppnade han och skrev brev och läste böcker fram till middagen. Detaljer verkar ha ändrats genom åren, men de tre timmarnas skrivande var konstant och ruset infann sig ofta. Så här skrev Strindberg själv om skrivprocessen:

”Det börjar med en jäsning eller ett slags behaglig feber, som övergår i extas eller rus. Ibland är det som ett frö som gror; drar åt sig allt intresse, konsumerar allt upplevat, men väljer och ratar dock. Ibland tror jag mig vara något slags medium, ty det går så lätt, halvt omedvetet, bra lite beräknat! Men det varar högst tre timmar (kl 9-12 vanligtvis). Och när det är slut ”är det lika tråkigt igen!” tills nästa gång.” 

 

2. Skapa ett kreativt rum

De flesta som sysslat med kreativt arbete har antagligen stött på liknande upplevelser. Hur tiden flyger iväg och allt liksom går automatisk och omedvetet. Det verkar som att Strindberg var ovanligt bra på att försätta sig i ett sådant rus. De här tipsen om hur man kan framkalla det gav han till blivande frun Siri von Essen i ett brev från 1875:

”Jag eklärerar rummet, ställer min löfkoja frampå bordet; dricker rödt vin ur grönt glas; färgspelet väcker då föreställningar om rosor, lindar, aftonhimlen; för att öka sensationen i synsinnet lägger jag dessutom en bok med eldröda permar (Baedeker, Paris) bredvid en med gröna, gula o. s. v; så ser jag en stund på en pergamentshandskrift och läser en legend om Riddaren och liljoträdet eller något annat galet; när jag vill ha blomsterdoft parfymerar jag rummet med min rafraichisseur; vill jag känna mig afskyvärd går jag in i skrubben och bryter sönder bitarna av ”julklappen”; vill jag känna mig dyster, hysterisk, melankolisk, så tänker jag på mina skulder”

 

3. Var specifik

Annons

En av de mest berömda episoderna i hela Strindbergs författarskap är den ur självbiografin Tjänstekvinnans son där pappan har hittat en hög med muttrar som Johan hittat på vägen till skolan. Pappan är säker på att han har stulit muttrarna och pryglar sonen tills han erkänner något han inte gjort. Han nöjer sig dock inte bara med ett erkännande utan vill veta var Johan stulit muttrarna. Johan får hitta på för att inte få mer stryk och framkallar en plats i fantasin som verkar sannolik: ”Vid bryggeraget mitt emot Smedsgårdsgränd.” Han fortsätter: ”Den där specificeringen av gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom.”

Många har nämnt scenen som exempel på en usel uppfostran, men man kan också se det som ett frö till ett kommande författarskap. Förutom att en tyrannisk fader ger revanschlust och ilska som kan användas som språngbräda, så lär sig Johan / Strindberg även hur man lurar människor på bästa sätt: genom att vara specifik.

Det var också något som Strindberg praktiserade under hela sitt författarskap. Litteraturvetaren Lars Dahlbäck har gått igenom det handskrivna manuset till Hemösborna och genom att se vad Strindberg gjorde för ändringar kunde han visa hur författaren arbetade med texten.

En av de mest genomgående tendenserna var just att specificera. Strindberg föredrar också det som betonar fysiskt och kroppsligt framför det andliga. I ett fall skriver han först: ”Carlsson slumrade in igen” men ändrar till: ”Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren.” Om Strindberg skulle ge ett första råd till en adept så skulle det kunna vara att gå igenom sin text med rödpennan och leta efter ospecifika partier som kunde vässas.

 

4. Skriv som livet är

När Strindberg började skriva dramatik var det borgerligt realistiska dramat inspirerat av Diderots teaterteori förhärskande på Europas teaterscener. Förenklat kan man beskriva det som ett drama som skulle vara så klart och logiskt som möjligt. Om en karaktär ställde en fråga så fick han eller hon ett rakt svar. Karaktärernas utveckling följde alltid en sträng logik och inget fick undanhållas publiken.

Som den upprorsman han var vände han sig tidigt emot dessa ideal och i artiklar, brev, essäer och förord – där förordet till Fröken Julie är det mest kända – skapade han en estetik som i mycket var raka motsatsen. Han höll sig också till ungefär samma ideal genom hela sin författarkarriär, även om han blev mer och mer radikal ju äldre han blev.

Ledstjärnorna var naturen och livet. Strindberg förespråkade en okonstlad dialog, som liksom i livet var hackig och ibland ologisk. Frågor kunde bli hängande i luften. Någon kunde svara på något helt annat eller inte alls. Liksom replikerna skulle karaktärerna inte alltid följa logiska mönster utan kunde när som helst få ett infall eller bli avslöjade med något oväntat. Ett exempel är när publiken i Fröken Julie får veta att husan Kristin, som genom hela pjäsen verkat vara en hederlig kvinna, stjäl genom att ta procent på hushållets varor från handelsboden.

 

5. Låt misstagen stå kvar

Vidare förespråkade Strindberg att författarens misstag skulle stå kvar och att hemligheter var tillåtna. Ett drama skulle vara trasigt, ofullständigt och ologiskt, som naturen. Detta för att i mesta möjliga mån försätta åskådaren i en illusion av en realistisk verklighet, en drömverklighet eller en sagoverklighet. I samtliga fall uppnår författaren det genom att behålla lagom mycket slarv och otydligheter, alltså genom att vara mänsklig.

 

6. Undvik upprepningar

Strindberg skulle vidare varna för upprepningar som försvagar texten, vilka han själv var ytterst noggrann med att eliminera. Lars Dahlbäck har i sinundersökning hittat 90 ändringar som är gjorda av Strindberg för att eliminera upprepningar. Förutom vanliga upprepningar har han till exempel ändrat ”tagit plats” till ”slagit sig ned” eftersom raden ovanför innehåller uttrycket ”tagit till att blåsa”. Och raden: ”Ur björnmossan steg varm fukt upp” har han ändrat till ”Ur björnmossan uppsteg en varm fukt”, på grund av den liknande satskonstruktionen: ”stucko blåsippor upp” i raden ovanför.

Lyckas man anamma dessa två grundpelare, att undvika upprepningar och vara specifik när man arbetar, så skulle Strindberg definitivt ha sagt att man var på god väg mot en bra text.

 

7. Bryt mot reglerna

Genom hela sitt författarskap följde Strindberg sina egna råd ganska bra. Att sätta ihop en slags poetik eller en samling skrivråd utifrån Strindbergs uttalanden i brev, artiklar, essäer och förord är inte svårt, och i grunden ändrades de inte så mycket genom åren. Det gjorde inte hans strävan efter att själv följa dem heller. Undersöker man många av hans dramer upptäcker man dock snart att han aldrig följde alla råd i ett och samma drama. Han bröt alltid mot minst något. Dramats bästa gick alltid före eventuella regler och om han hade följt reglerna fullt ut skulle de ju riskera att bryta mot hans mest grundläggande ideal och bli perfekta.

Det samma gällde egentligen hela hans författarverksamhet. Han testade hela tiden nya vägar genom att göra reportageresor, skriva utifrån nya estetiker (som naturalism, symbolism och absurdism), utifrån ständigt skiftande åsikter och genom att arbeta på olika sätt. Men en sak var konstant – klockan nio på morgonen satte hans sig och skrev, och det pågick i tre timmar. En del dagar gled pennan lätt över pappret, andra gånger var det tungt och trögt, men det gav alltid något.

I sämsta fall tre timmars övning.