Hans koncentrerade prosa är lättläst. Den misstas därför ibland för något som skrivits ner i en handvändning av en författare som var ett storviltsjagande, spänningssökande naturfenomen. Ingenting kan så klart vara mer fel, och hur hårt Ernest Hemingway faktiskt slet med språket och hantverket skvallrar inte minst hans skrivråd om – de han inte kunde låta bli att ge trots att det betydde otur.

Så här skriver kollegan James A. Michener i förordet till Farlig sommar:

”Jag visste att Hemingway var en svartkonstnär som utnyttjade varje överlägset Balzac-knep, varje tekniskt trick som Flaubert och Tolstoj och Dickens hade funnit användbara, så att hans verk ofta föreföll bättre än de egentligen var”.