Bild: U.S. National Archives and Records Administration

Skriv som Hemingway

Tusentals författare har försökt härma honom, få har kommit i närheten. Men alla kan ha nytta av att studera hans teknik. Ernest Hemingway – isbergsprosans fader – som mer än någon annan förkroppsligar devisen: less is more. Skriva dök ner i hans verktygslåda.

Hans koncentrerade prosa är lättläst. Den misstas därför ibland för något som skrivits ner i en handvändning av en författare som var ett storviltsjagande, spänningssökande naturfenomen. Ingenting kan så klart vara mer fel, och hur hårt Ernest Hemingway faktiskt slet med språket och hantverket skvallrar inte minst hans skrivråd om – de han inte kunde låta bli att ge trots att det betydde otur.

Så här skriver kollegan James A. Michener i förordet till Farlig sommar:

”Jag visste att Hemingway var en svartkonstnär som utnyttjade varje överlägset Balzac-knep, varje tekniskt trick som Flaubert och Tolstoj och Dickens hade funnit användbara, så att hans verk ofta föreföll bättre än de egentligen var”.

Här följer några exempel på hur Hemingway gjorde när han trollade.

Lita på turen!

Man behöver inte mycket för att kunna skriva. Enligt Hemingway behövde man ett blått anteckningsblock, två pennor, en pennvässare, ett marmorbord, lukten av morgon. Och tur. I memoarboken En fest för livet skriver han om hur han för att få turen och behålla den gick omkring med en kastanj och en hartass i fickan. Det är nämligen så att man vissa dagar har otur när man skriver och då blir allt skit medan man de dagarna man har tur får till bra texter.

När man spelar kort jämnar korten i längden ut sig. Det är därifrån oddsen kommer och det är därför det finns professionella pokerspelare, som genom att utnyttja oddsen kan vända dem till sin fördel. På samma sätt vet professionella författare att turen kommer om man bara fortsätter skriva och väntar på den. Det kan gå dagar och till och med veckor utan tur, men när den väl kommer kan den stanna lika länge och det är då mästerverken kommer till.

Annons

Gör som Hemingway för att skaffa dig tur – var envis!

Skriv en sann mening!

Men först gäller det ju att komma igång. Har man som ambition att slå författare som Tolstoj, Tomas Mann, Dostojevskij, Mark Twain och Kipling på käften är det lätt att det låser sig. Men Hemingway hade ett knep:

”Men ibland när jag började på en ny novell och jag inte kunde komma någonvart brukade jag sätta mig framför brasan och pressa saften ur apelsinskalen över ytterkanten av elden och iaktta det blå fräs som uppstod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hustaken och tänka: Var inte orolig. Du har skrivit förr och du kommer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste mening du känner till. Så till slut brukade jag skriva en enda sann mening och sen fortsätta med den som utgångspunkt. Då blev det lätt, för det fanns alltid en sann mening som jag kände till eller hade läst eller hade hört någon säga.”

Varför inte fråga dig själv när du kör fast: Finns det något som verkar sant just idag? Något som faktiskt betyder något? Kan du formulera detta i en mening? Börja där!

Skriv för hand!

Det här är ett Hemingwaytips som bara gäller de som har skrivit ett tag. Då är det skriva för hand som gäller. Är du nybörjare kan du lika gärna skriva på maskin, för då är ändå ingen intresserad av att läsa det.

Hemingway skrev också på maskin när han skrev brev och tidningsartiklar. Men när han skrev viktiga texter startade han alltid med penna och papper. Dels för att armrörelsen ger en direktare koppling till hjärnan. Dels för att det tvingar skribenten till minst tre bearbetningar. En första genomläsning där man rättar till eventuella misstag är ofrånkomlig. Men innan den obligatoriska korrekturläsningen måste man dessutom överföra texten från handskriften till maskinskriven text. Genom att skriva för hand ökar man med Hemingways matematik därför chansen till en bra text med 33 procent, vilket enligt honom är bra odds för såväl slagmän i baseball som för författare.

Sluta mitt i!

När man äntligen hittat flytet så kör de flesta skribenter på tills det tar slut. Men det är fel, enligt Hemingway. Bättre att stanna mitt i. Om du vet hur berättelsen ska fortsätta blir det lättare att komma igång dagen efter. Fram till dess ska du inte gå omkring och bekymra dig över texten. Det gör du bäst genom att inte ens tänka på den. Och det gör du i sin tur bäst genom att sysselsätta dig med annat. Knulla, läsa, motionera. I den ordningen. På det viset får du det undermedvetna att arbeta med texten utan att du själv behöver anstränga dig. Går du runt och funderar på din berättelse utan att skriva på den kommer du att ta livet av den och själv vara utmattad när du sätter dig för att skriva nästa gång.

Utdrag ur Klockan klämtar för dig

– Så vi böjer väl knä, sa den förste, och alla fyra föll på knä, och de såg oviga ut med ansiktena mot väggen och armarna utefter sidorna, och Pablo gick längs efter raden och sköt dem i tur och ordning i bakhuvudet med pistolen, från den ene till den andre och körde pistolmynningen i nacken på dem, och en efter en sjönk de ihop när han sköt. Jag hör smällen än, skarp och ändå dämpad, och jag kan se pipan åka upp och huvudet falla framöver. En höll huvudet stilla när pistolen rörde vid det. En annan körde fram huvudet och tryckte pannan mot stenen. En skälvde i hela kroppen och huvudet skakade också. Och bara en satte händerna för ögonen, och han var den siste, och alla fyra liken låg hopdråsade mot väggen när Pablo vände sig ifrån dem och kom fram mot oss med pistolen fortfarande i handen.
– Håll den här åt mig, Pilar, sa han. Jag vet inte hur jag ska få ner hanen, och han gav mig pistolen och stod där och tittade på de fyra civilgardisterna som låg mot muren. Alla som var med oss stod och tittade och ingen sa nånting.

Gestalta känslorna!

Hemingway är den gestaltande litteraturens stora mästare och det är en av sakerna som gör att man får för sig att det var enkelt för honom att skriva. Det var det inte. Bakom varje elegant gestaltad känsla låg det uppmärksamt arbete. Grundknepet är att inte skriva vad någon av karaktärerna känner utan vad som händer.

Annons

Som författare måste du enligt Hemingway vara uppmärksam på dina egna känslor. När du känner något ska du sedan spåra känslan tillbaka till ursprunget för att se vilka händelser som ledde till den specifika känslan. När du hittat dem kan du använda dessa för att gestalta och få läsaren att uppleva samma sak som du själv upplevt och i bästa fall känna samma sak som du själv känt.

I boken By-Line, som samlar artiklar och anteckningar, ger han exemplet att du ska skriva om en fisketur och hur du får en kick när du har den där stora svärdfisken på kroken. Han uppmanar dig att uppmärksamma vad som hände innan. Hur linan lyfte från vattnet och spändes som en fiolsträng, hur vattnet droppade från linan och hur det lät när fisken hoppade och slog i vattenytan.

Hemingway skriver att de flesta är dåliga på att se och lyssna. Som författare måste du bli bra på det. När du går ut ur ett rum ska du komma ihåg allt du såg därinne och om du fick en känsla när du var i rummet ska du kunna beskriva exakt vad som gav dig den känslan.

I tjurfäktningsboken Döden på eftermiddagen är han inne på samma spår:

”Jag försökte skriva på den tiden, och största svårigheten, bortsett från det att riktigt veta vad man verkligen kände i stället för vad andra menade att man borde känna, tyckte jag låg i detta att skriva ned det som verkligen hände i handlingen; vilka de faktiska tingen var som åstadkom den känsla man erfor. När man skrev för en tidning berättade man vad som hände, och med ett eller annat knep förmedlade man känslan med hjälp av den aktualitet som ger en viss emotion åt varje redogörelse för något som hänt just den dagen, men det egentliga, den följd av rörelse och faktum som åstadkom sinnesrörelsen och som skulle vara något lika giltigt i ett år eller i tio eller, med tur och om man fastställde det tillräckligt rent, för alltid, det låg utom räckhåll för mig och jag arbetade mycket hårt för att försöka få tag i det.”

Han skriver alltså om när han var ung och grön och kämpade för att bli en bra skribent. Att hans senare böcker skulle leva upp till ambitionerna och vara giltiga längre än i tio år är det knappast någon som invänder mot i dag.

En av 1900-talets mest berömda författare

Ernest Hemingway (1899-1961) började sin bana som volontär på dagstidningen Kansas City Star och det var det journalistiska språket som lade grunden till hans sätt att skriva – korta meningar, aktiva verb, klarhet, komprimerad text och noggrant hushållande med orden. Det var den hårdkokta stilen och den så kallade isbergstekniken som skulle bli hans varumärke och göra honom till en av 1900-talets mest berömda författare, ge honom nobelpriset och ett enormt inflytande över senare generationers författare. 

Myten om machomannen Hemingway byggde delvis på en sammanblandning av hans eget liv och hans böcker, men att de egna erfarenheterna var avgörande råder ändå ingen tvekan om – oavsett om det handlade om krigsskådeplatser, storviltsjakter, boxningsringar eller tjurfäktningsarenor så hade han varit med överallt i verkligheten.

Under sin livstid publicerade Hemingway sex romaner, lika många novellsamlingar och två fackböcker. Ytterligare tre romaner, fyra novellsamlingar och tre fackböcker har getts ut efter hans död.

Isbergstekniken

Hemingways mest berömda bidrag till litteraturteorin är utan tvekan det han kallade isbergstekniken. Att utelämna större delen av det en berättelse handlar om för att göra läsaren medskapande.

Så här beskrev han det i en intervju 1958:

”Eftersom jag sett svärdfiskar para sig känner jag redan till det. Då utelämnar jag det. Jag har sett mer än 50 babyvalar på en liten sträcka vatten och en gång harpunerade jag en av dem som var 60 fot lång, men tappade den. Jag utelämnar det också. Alla historier jag känner till från fiskebyn utelämnar jag. Men kunskapen om dem är vad som blir underdelen av isberget”.

I ett brev till sin förläggare Maxwell Perkins skriver han 1940 att han hela tiden känner ett sug efter att skriva för mycket, men att han tyglar det för att slippa stryka och skriva om för mycket i efterhand. Han konstaterar att det finns många skribenter som tror att de är ”genier för att de inte lärt sig säga nej till sin skrivmaskin”.

Det viktiga, enligt Hemingway, är att utelämna saker man vet och inte utelämna saker för att man inte vet dem. Det senare är en genväg som gör texten ihålig. Om det tidigare är korrekt gjort kan läsaren uppfatta det som inte är utskrivet lika tydligt som om det stod rakt upp och ner.

I Döden på eftermiddagen utvecklar han resonemanget:

”Om någon skriver tillräckligt klart, kan vem som helst se om han bluffar. Om han mystifierar för att undvika ett direkt påstående – vilket är något helt annat än att bryta de så kallade syntaktiska eller grammatiska reglerna för att uppnå en effekt som inte kan uppnås på annat sätt – tar det längre tid för honom att bli känd som en bluff, och andra skribenter som är plågade av samma nödvändighet lovordar honom till försvar för sig själva. Sann mystik bör inte förväxlas med den inkompetens att skriva, som vill mystifiera där inget mysterium finns och i verkligheten bara utgör nödvändigheten att dölja brister i kunskap eller oförmågan att skriva klart. Mysticism antyder ett mysterium och det finns många mysterier, men inkompetens är icke ett av dem. Inte heller kan överarbetad journalistik göras till litteratur genom att man injicerar falsk episk kvalitet. Minns också detta: alla dåliga skribenter är förälskade i det episka.”

Med andra ord: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Man kan konstatera att Hemingway hade en bestämd uppfattning om vilka element som skilde ett skickligt författarskap från ett mediokert – ärlighet var ett av dem – och kanske är just det den viktigaste lektion som den store mästaren kan ge oss: Vet du inte vad du vill berätta – ta reda på det. Rensa sedan bort allt som inte tillför något till historien.

Där har du en bra början till ditt eget odödliga mästerverk!