Skriv som en konstnär

Att studera mästarna är viktigt för alla som vill skriva, men det räcker inte att bara läsa. Lär av bildkonsten och hitta nya verktyg i ditt skapande.

Du kan inte lära dig måla genom att titta på en tavla av ­Picasso, lika lite som du lär dig spela gitarr genom att lyssna på Jimi Hendrix, men av någon anledning förväntas författare ofta lära sig sitt hantverk enbart genom att läsa böcker.

Att läsa är förstås helt avgörande – precis som att titta för en konstnär och att lyssna för en gitarrist – men det som konstnärer, musiker och för den delen idrottsmän vet om träning inom sitt område, har många gånger gått författare helt förbi.

Även om jag lärt mig mycket från de skrivarkurser, workshops och skrivkonferenser jag besökt, så tycker jag mig också ha noterat att de gärna fokuserar mer på vad man inte ska göra än vad som faktiskt funkar. Den person som oavsiktligt lärde mig mest om hur jag skulle skapa min första novell var i stället en lärare jag hade i måleri.

Så med en liten vinkning till honom kommer här tre tekniker från den grundläggande träning som bildkonstnärer brukar få. De kan samtliga hjälpa dig att hitta en djupare, sannare och mer levande litterär röst.

 

1. IMITATIONER

Annons

Målare har i alla tider lärt sig sitt hantverk genom att plagiera mästarnas verk. Att försöka skapa en kopia av en Cézanne eller en Matisse kan vara knäckande för självförtroendet, men ger lärlingen kunskap om komposition och penselteknik som vore omöjligt att ta till sig på något annat sätt. Och efter att ha gjort detta med 20 eller 30 olika konstnärer, börjar man få några riktigt använd­bara verktyg i sin verktygslåda.

Så kan det också vara med skrivande. Jag brukar uppmuntra mina elever att noggrant läsa ett brett spektrum av författare, och efter var och en försöka skriva några meningar i just den ordkonstnärens stil. Ta till exempel en typisk mening av William Faulkner eller Elizabeth Bishop.  Prova sedan att byta ut alla substantiv och verb mot egna – utan att bryta meningens struktur. Testa det här med både författare du avgudar och de du känner störst motvilja mot. Det kan hända att du lär dig ännu mer av de stilar du trodde att du avskydde.

Meningen är inte att du ska ympa in dessa plagierade meningar rakt in i din egen text. Det vore som att ta ett själv­porträtt av Frida Kahlo, ändra hennes hårfärg och kalla det för ditt eget. Nej, vad det går ut på är att träna, så att de många olika stilarna så småningom jobbar sig in i din hjärna, mixas runt i ditt undermedvetna och bidrar till att forma din egen unika röst.

Ingen konstart existerar nämligen i ett vakuum. Impressionisterna var vänner och rivaler som hängde på samma caféer. De delade med sig, snodde, lånade, och hjälpte varandra framåt. Dansare lär sig av andra dansare. Nya musikgenrer utvecklas för att artister hela tiden svarar på varandras musik. Att härmas är för en författare ett ytterst konkret sätt att analysera olika sätt att hantera dialog, rytm, och karaktärs­bygge, och att lära av andras styrkor och svagheter. Det viktigaste att lägga märke till är ofta det läsaren inte lägger märke till, det vill säga hur författaren håller oss nedsänkta i det som John Gardner en gång kallade »den oavbrutna fiktiva drömmen«. När vi som läsare sjunker ner i denna lyckliga dröm, verkar texten bara hända, det tycks inte finnas någonting konstruerat eller överlagt bakom det hela. Men det gör det förstås. Att imitera kan hjälpa dig att avslöja de grepp som håller filmen rullande.

 

2. Kroki

Få bildkonstnärer börjar med en stor duk utan att först göra otaliga små skisser som hjälper dem att vässa sina färdigheter och driva fram en vision. Lektioner på konstnärliga utbildningar börjar ofta med tidsbegränsade studier av människokroppen, så kallad kroki, där modellen inledningsvis poserar så korta stunder som fem sekunder innan den byter ställning. Gradvis ökar tiden till 10, 15 och 30 sekunder. När du väl kommer upp i en minut känns det plötsligt som om du har hela dagen på dig att fånga positionen i ditt skissblock. Syftet är att befria blicken och handen och få dig att fokusera mer på processen än på produkten. Sådana snabba små utbrott hindrar dig också från att ta dig själv på för stort allvar – du fastnar inte lika snabbt i perfektionism och frustration.

Författare kan dra nytta av samma sak och jag brukar starta mina skrivlektioner med min egen variant av denna teknik. Vi skickar runt små föremål i gruppen – en fingerborg, ett par glasögon, en tallkotte. Eleverna rör vid objektet och har några sekunder på sig att skriva om det – sinnesintryck, associationer eller minnen – innan de måste passa det vidare till nästa person och ta emot nästa föremål.

Du behöver inte sitta i ett klassrum för att göra den här övningen. Se till att alltid ha ett anteckningsblock (eller för all del din mobiltelefon) och ta alla möjliga tillfällen under dagen – på lunchrestaurangen eller på bussen – och kasta ner gester, uttryck eller brottstycken av en dialog du råkar tjuvlyssna på. Det flyktiga i den här sortens situationer kommer att skapa sina egna tidsbegränsningar. Det kan verka planlöst och ogenomtänkt, och det är just vad det är, men tro mig, du har nytta av detta. Den amerikanska författaren Natalie Goldberg har i sin bästsäljande skrivhandbok Writing Down the Bones, refererat till författares anteckningsböcker som »komposthögar«. Där kan idéer sjunka ner i det undermedvetna, ligga till sig och brytas ner över tid.

Annons

Oavsett om dessa små ögonblick kommer att leta sig hela vägen till något av dina skrivprojekt eller inte, så kommer de att fördjupa din medvetenhet om människans många olika uttryck, avvikelser och rörelsemönster. Det kommer att märkas i dina framtida texter.

 

3. UNDERMÅLNING

Traditionella landskaps- och porträttmålare börjar ofta med att lägga upp en undermålning i sepia eller kalla grundtoner. Detta grundlager har två fördelar: Först och främst tillåter det konstnären att leka med kompositionen innan den spikas, på ett fritt sätt och med breda penseldrag. Den tvingar en också att lägga sådant som färgval och detaljer åt sidan och enbart se tavlan i termer av mörka och ljusa fält. Det ger de stora ramarna för bilden, innan innehållet definieras alltför noggrant. När det väl är dags att gå på med färg har konstnären skaffat sig en grundlig förståelse för bildens olika lager och dimensioner.

Nu tror du kanske att jag kommer att föreslå att du skriver synopsis, men det ska jag faktiskt inte. Synopsis kan absolut funka för vissa författare, men det är fortfarande något som har med den rationella delen av hjärnan att göra. Här är jag snarare ute efter det snabba och flyhänta första utkastet, det som väller fram ur det undermedvetna som drömmar.

Den roman jag just nu arbetar på började med ett 20 sidor brett penseldrag som fångade grundhistorien, och bredde sedan ut sig till 500 sidor. Den växte inte fram linjärt, utan mer som en svamp, inifrån och ut. Att skriva på detta sätt är som att arbeta på hela målarduken samtidigt. Intuitivt kopplar du ihop olika fält av bilden trots att de befinner sig långt ifrån varandra. För om du fastnar i ett hörn riskerar du att tappa känslan för helheten och så småningom glömma vad det var du ville uttrycka – det där som binder ihop din historia till en levande organism.

Precis som en målare måste du alltså se till att hålla hela målningen vid liv, och låta färgerna spela mot varandra. Som författare drar du trådar fram och tillbaka mellan bilder och scener så att de relaterar till varandra och samverkar över många sidor. Ha koll på dina återkommande detaljer och lägg märke till hur deras innebörd kan förändras för varje gång de dyker upp, så att de aldrig gör samma jobb två gånger, och hela tiden driver handlingen framåt.

Ett bra exempel på detta är farmoderns hatt i Flannery O’Connors klassiska novell En bra karl är svårt att finna. Hatten är oväsentlig för själva plotten men central för person­gestaltningen. Varje gång den dyker upp markerar den ett skifte. Man kan inte uppnå den sortens resonans hos en liten detalj om man inte har arbetat med hela kompositionen samtidigt. Jag vet inte om O’Connor började med något hon skulle kalla för undermålning, men jag kan slå vad om att hon startade med en bild som sedan fick explodera i alla möjliga riktningar.

Att skriva på detta sätt handlar också om att våga testa grejer. Det gäller att ge sig själv tillstånd att skapa det som den amerikanska författaren Anne Lamott i sin skrivhandbok Bird by Bird kallar för ett »uselt första utkast«. Stephen King är inne på samma spår i sin handbok Att skriva. Sina första utkast skriver han med dörren stängd, utan någon som kan titta över hans axel och sin egen självkritik inlåst i en skrivbordslåda. Inte förrän andra utkastet öppnar han dörren för en granskande blick.

Flödande första utkast ger, precis som undermålningar, en utmärkt grund för äkta berättelser, som sedan kan blomstra till mästerverk.

 

ODLA DIN NYFIKENHET

Nyligen hittade jag ordlös inspiration till skrivandets hantverk i den fantastiska konst­dokumentären Mysteriet Picasso från 1956. Filmen skildrar helt enkelt en målande Picasso, men det som slår en är hans fenomenala hänsynslöshet när det kommer till bilderna. Han kan till exempel börja med en vas. Du tittar och tänker: »Det är fantastiskt! Det är en Picasso-vas!« Men ögonblickligen går han tillbaka och arbetar om vasen, och förvandlar den till en höna. »Wow, ännu bättre. Där satt den!« Men det gjorde den naturligtvis inte, för genast utplånar han hönan till förmån för en demon med horn.

Det är underbart att se hans totala likgiltighet inför slutresultatet. Det är helt och hållet process, utan förutfattade idéer som låser honom vid ett motiv. Även om han började med en sorts undermålning – vasen – så följer han varje nytt penseldrag som en jägare som inte vet vad han jagar men som är fast besluten att fånga det. Filmen ger en glimt av ren konstnärlig nyfikenhet.

Ta alla chanser du får att titta på stora konstnärer när de befinner sig mitt i sin process, uppslukade av den där dynamiska energin. Ta med det till din egen skrivstuga. Dina texter kommer att tacka dig.

Tess Callahan är författare och skrivlärare och medverkar regelbundet i vår amerikanska systertidning Writer’s Digest.