Den klassiska grundsatsen »Less is more« talar till det sunda förnuftet när det gäller skrivande. Konsten att berätta mycket med små medel, att vara subtil, är viktig på alla nivåer: i stilen, rösten och grammatiken, såväl som i intrigen och karaktärsbygget. Brister det i subtilitet leder det till överflöd och överdrifter, förutsägbara karaktärer, uppblåsta dialoger, scener som antingen bara pågår eller urartar i en explosion istället för att leverera dramatiska ögonblick, och handling och sidohistorier som far iväg som skenande tåg.
Subtilitet är svårt att förklara, men när den fungerar så är det som en viskning mellan raderna. Det ger texten en skärpa som dröjer sig kvar mycket längre än uppenbart effektsökeri, skrikiga färger, praktvurpor, svordomar och övertydliga hintar.
Har du skrivit ett tag så har du säkert insett att det finns situationer som kräver ren information och konstateranden, men att det ofta fungerar bättre med anspelningar och försiktiga fingervisningar.
I en miljöbeskrivning kanske syftet är att bara antyda en fara eller en annalkande katastrof. Utspelar sig din historia till exempel i en sömnig semesterby kanske du väljer att skildra havet så där turbulent eller bottenlöst djupt att det i sig tycks förebåda en kommande händelseutveckling. Har du en karaktär med mordiska avsikter eller mörka hemligheter kan det räcka att nämna några besynnerliga egenheter hos personen. Kanske har hen en tendens att slingra sig undan vissa frågor om sitt förflutna, eller så får vi en glimt av karaktären i en miljö som slår an en udda ton. De flesta karaktärer, särskilt antagonister och skurkar, behöver demaskeras långsamt, tills deras rätta jag blottläggs i de dramaturgiska höjdpunkterna. Om du har en karaktär som på något sätt är obalanserad, men vill undvika att läsaren genast förstår det, kan du slänga in någon till synes obetydlig underlighet – kanske sättet som personen arrangerar maten på sin tallrik, så att moroten aldrig får vidröra köttfärslimpan eller potatismoset.
