Så skapar du närvaro

Drömmer du om att skriva en roman men är ovan vid hantverket? I varje nummer av Skriva går Erik Grundström igenom några grundläggande aspekter av skrivandet. I detta nummer: Så skapar du närvaro.

En skönlitterär text kännetecknas av att den skapar närvaro. Närvaron kan bestå i att du hör en annan människas röst som berättar, eller att du som läsare känner dig närvarande i scenen – att du skapar egna bilder och tankar.

Detta är viktigt att komma ihåg: En bra, gripande text skapas inte på papperet utan blir till i huvudet på läsaren. Texten blir levande när läsarens erfarenheter och tankar möter författarens, och läsaren blir medskapande.

Den italienske författaren Umberto Eco har jämfört en författare med en kock. En bra kock är en sådan som förbereder sig noga, skaffar bra råvaror och har rätt verktyg i köket. Vid spisen tillåter sig kocken också att vara djärv och improvisera. När gästerna kommer låter den gode kocken dem ha sin matupplevelse ifred och frågar inte ständigt och ängsligt om gästen uppfattar och uppskattar måltidens alla små sensationer och smaker.

En sämre kock följer receptet slaviskt men bryr sig kanske inte lika mycket om råvarorna. När gästerna slår sig ner vågar kocken inte lämna matupplevelsen till dem utan frågar hela tiden hur det smakar, påpekar vad maten innehåller och hur de borde uppleva måltiden. Känner du sältan? Visst är köttet mört? Sparrisen är utsökt, eller hur?

 

Tänk på författande som matlagning: Den bästa läsupplevelsen är den där du  vågat lämna över upplevelsen av scenerna till läsaren. Det kräver ett visst mod: Du måste riskera att läsarna gör sina egna tolkningar och upplever något annat än vad du tänkt. För om du hela tiden står där och ängsligt påpekar för läsarna hur spännande, romantiskt eller skrämmande något är, så tar du ifrån dem rätten till sin upplevelse.

Annons

Närvaro skapas av levande karaktärer. Vad de gör och säger tillhör berättelsens skelett, men när du ska sätta en kropp på det skelettet handlar det snarare om hur de säger saker och hur de utför sina handlingar än vad de gör och säger.

Många gånger skapas närvaro också av sådant som kan synas helt ovidkommande – små detaljer och nyanser som ger liv åt texten.

Ta till exempel en scen med en åldrig förälder i en sjukbädd och ett vuxet barn som kommer på besök. Själva skelettet i scenen, det som ska föra handlingen vidare, är vad som framkommer i samtalet. Men om du bara skriver ner vad de säger blir scenen väldigt stel. Tänk dig det i stället ungefär som en filmscen. Replikerna står i manuset, men sedan får skådespelarna tillföra gester och röstlägen, scenografen skapar ett rum, ljussättaren ett ljus och så vidare. Och regissören gör en tolkning, det vill säga bestämmer i vilket tonläge replikerna ska uttalas. Som författare är du allt detta i en och samma person: Manusförfattare, skådespelare, scenograf, ljussättare och regissör. Allt det som de tillför i en filmscen måste du skriva in i texten.

 

Ansträng dig för att hitta de detaljer som kan bidra till närvaron i en scen. Står det en blomma i fönstret som behöver vattnas eller är det fullt av blommor i rummet? Skillnaden är avgörande för vår tolkning; är den som ligger där en ensam människa eller mycket populär?

Du kan också berätta vad det vuxna barnet ser och tänker: ”De har rakat pappa slarvigt idag”. Och du kan låta ljud komma in. Ska läsaren uppfatta det som att sjukhuskorridoren är alldeles tyst så kan du markera det genom att låta någon går förbi och bryta tystnaden med ekande steg. Eller är det oväsen därute? Kan man höra skrik och vrål från de andra salarna? Skillnaden är avgörande för vilka känslor det skapar hos läsaren. Vilka detaljer du väljer kan alltså ge olika klangbottnar till samma scen och nästan skapa egna små bakgrundsberättelser för läsarens fantasi.

 

Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler sa vid ett tillfälle, att två veckor efter att en läsare läst ut en detektivroman har hon glömt vem som var mördaren och varför. Men vad läsaren inte kommer att glömma på mycket länge är att mordoffret, där han satt vid sitt skrivbord, ögonblicket efter att han blev skjuten och livet rann ur honom, desperat och irrationellt försökte få tag på ett gem som låg på bordet och misslyckades.

Vi har fem sinnen. Göran Tunström sa att han på sin anslagstavla hade en anteckning som påminde honom om detta: ”Använd alla sinnen.”

Annons

Med andra ord: Hur doftar rummet? Hur känns stolen mot ryggen? Hur smakar kaffet?

Men kom också ihåg att inte överlasta din text. Med för många sådana detaljer riskerar läsaren att gå vilse. Försök istället hitta de talande detaljerna, de som i stort och smått säger något om karaktärerna och den värld de lever i.

För detta med närvaro handlar om två saker. Dels gäller det att skapa en ton, ett scenrum. Men minst lika viktigt är att skapa en värld runt omkring – en verklighet utanför som anas – så att jag som läsare inte får en känsla av att dina karaktärer är de enda människorna på jorden. Om du skriver en realistisk nutidshistoria vill jag känna den aktuella tidsandan, och detsamma gäller vilken tid eller verklighet dina karaktärer än rör sig i. Använd löpsedlar, inredningsdetaljer, radiosnuttar, tv-inslag och aktuella samtalsämnen utspridda i olika repliker.

Varför? Jo, för att jag ska få veta hur världen de lever i ser ut. Tänk också på att den sociala överenskommelsen ser olika ut i olika klasser och miljöer. I en storstad eller småstad kan moralen skilja sig ganska mycket. Något som i din fiktiva småstad är en djärv eller udda handling, kan i en storstad mötas av en axelryckning. Och vad som idag är socialt accepterat, till exempel homosexualitet, var på 50-talet ansett som kriminellt. Helt enkelt: Ta reda på hur din skapade värld ser ut. Normer? Värderingar? Tabun? Rädslor?

Det är viktigt för närvaron, för det är i den världen din karaktär ska befinna sig, ta sina strider, nederlag och beslut.