Så skapar du ett spännande persongalleri

Om läsaren blir engagerad i dina karaktärers öden och utveckling kan du lita på att de läser boken till slut – och sedan rekommenderar den vidare. Skrivläraren Therése Granwald visar hur du ­lägger grunden till ett levande persongalleri.

Alla berättelser behöver ett persongalleri. Det kan vara stort, som i JK Rowlings böcker om Harry Potter, eller litet som i Vägen av Cormac McCarthy, vilken kretsar kring en far och en son, med endast ett fåtal andra personer i boken. Oavsett antal behöver du som författare skapa karaktärer, fundera över hur de fungerar tillsammans och ta ställning till vilka olika roller de ska spela i berättelsen.

Läsaren letar efter karaktärer att heja på, identifiera sig med, förälska sig i, skratta åt, skratta med, bli vän med, utmanas av, hata, förakta, gråta med och vilja allt gott. Vi vill känna upprättelsens sötma med Anne på Grönkulla, vi hoppas hitta vår Mr Darcy, vi behöver en vän som Sam Gamgi, och vi nästan kräver att Othello ska genomskåda Iago.

Så hur kan du skapa karaktärer som läsaren vill resa med över boksidorna?

Hitta din huvudkaraktär

När du väljer vem som ska få vara din berättelses stjärna kan du utgå från vem du själv är mest nyfiken på och vem av dina karaktärer som du hejar mest på. Det är inte alltid den person som bokidén föddes med, utan kan vara någon som träder fram när projektet kommit en bit på väg.

Det är viktigt att en huvudkaraktär känns unik och specifik i förhållande till den tänkta intrigen – och samtidigt trovärdig och levande. För att lyckas med det behöver du förhålla dig objektivt (som en läsare) till karaktären och samtidigt identifiera dig med hen. Fundera över hur nära/lik dig själv eller någon närstående som karaktären är och hur det påverkar din förmåga att skriva om hen.

Annons

Huvudkaraktären kan vara den som utvecklas mest i berättelsen, och vars utvecklingskurva blir synonym med intrigen – eller vara mer statisk och fylla en specifik funktion. Tänk på skillnaden mellan Ronja och Pippi, en utvecklas medan den andra är mer statisk. Men båda fungerar som huvudkaraktär och är tydliga och unika i förhållande till genre och intrig.

Skapa levande bikaraktärer

Skissa på vilka bikaraktärer som erbjuder den mest inspirerande kombinationen för din berättelse. Testa dig fram och fundera över vad som ger upphov till mest dramatik. Vilka karaktärer kan erbjuda hjälp och vilka kan utgöra motstånd? Vilka genererar spännande situationer och frågor som kan driva intrigen framåt? Vilka frammanar utveckling hos huvudkaraktären och vilka fördjupar berättelsens tema?

När du skapar dessa bikaraktärer kan du utgå från dig själv eller personer du känner eller läst om. Du kan naturligtvis också skapa karaktärer helt ur din fantasi. Oavsett varifrån du samlar inspiration är det viktigt att de sedan agerar i sin egen rätt i berättelsen. Om du utgår från dig själv eller personer du känner, behöver du tillräckligt med distans för att de ska kunna leva fritt i din berättelse. Om du främst lutar dig mot din fantasi behöver personerna få kött och blod och kännas trovärdiga.

För att uppnå detta vill du lära känna alla dina karaktärer på djupet. Pröva gärna att skriva scener ur alla karaktärers perspektiv, även om de inte ska bära eget perspektiv i ditt färdiga manus. Du kan också skriva minibiografier om varje karaktär och skapa ett »baklandsmaterial« för varje person. Allt med målet att lära känna dina karaktärer; förstå dem och älska dem – även de som »förtjänar det minst«. Materialet blir en rik källa att ösa ur när du ska gestalta karaktärerna i ditt manus.

Använd de tre dimensionerna

Som författare har du tre dimensioner att arbeta med vad gäller karaktärer.

Den första är allt en romanperson visar utåt, för andra. Vilket är det första intryck personen ger? Hur klär sig, talar och rör sig hen, vilka prylar har hen, var bor hen, hur färdas hen? Hur vill hen framställa sig själv i andras ögon?

Annons

Den andra dimensionen är det som format karaktären; allt som hänt från födelsen till dess att din berättelse tar sin början. I en roman får vi oftast veta mest om huvudpersonens bakgrund och lite mindre om bikaraktärernas. Men du som författare bör veta långt mer om alla dina karaktärers bakgrund än du skriver ut i berättelsen. Det kommer att hjälpa dig mycket i gestaltningen och när du ska forma nya intrigdrivande frågor. Om du känner dina karaktärers inre och yttre drivkrafter, och skruvar till dessa så att de blir kontrasterande och gärna står i konflikt med varandra, finner du lättare spännande vägar för din intrig och nya scener att skriva.

Den tredje dimensionen handlar om vem man är i handling. Här ser vi karaktärernas utvecklingskurvor. En konflikträdd person kan till exempel ducka och undvika konflikter i början av berättelsen men våga stå för sina åsikter i slutet av boken. I de flesta romaner står huvudpersonens utveckling i centrum. Bikaraktärerna bidrar med scener och situationer som ger författaren möjlighet att visa vem huvudkaraktären är i handling och hur hen utvecklas. (Om du har en mer statisk huvudperson, låt oss säga en Miss Marple, som inte ska utvecklas så mycket, kan du så klart istället lägga krut på viktiga bikaraktärers tredje dimensioner.)

För du in detaljer ur alla tre dimensionerna hos dina karaktärer upplevs de som »rundare« och mer trovärdiga. En mästare på detta är Nobelprisbelönade Alice Munro som i sina noveller kan lämna ut små, små fragment från en bikaraktärs bakgrund, yttre och handlingar – och ändå lyckas ge läsaren känslan av att ha fått ta del av ett helt liv.

Låt karaktärerna forma din intrig

Intrigen bärs av karaktärerna. De kommer att vara helt avgörande för vad som sker, hur det sker, hur det som sker känns för läsaren – och vad alltihop får för konsekvenser. Eftersom intrigen och karaktärernas utvecklingskurvor är intimt sammankopplade behöver karaktärerna spela olika roller. Någon behöver vara den vi hejar på, andra utgör hot och motstånd, ytterligare några behöver erbjuda hjälp och klarhet på hjältens resa. Genom att ge flera karaktärer egna utvecklings- och intrigkurvor kan du maskera den huvudsakliga intrigkurvan och göra den mindre synlig och förutsägbar för läsaren. Så kan du skapa en unik berättelse, samtidigt som du använder en klassisk och effektiv dramaturgi.

Låt oss titta närmare på hur du kan besätta de olika rollerna i din berättelse. I boken Litterära laborationer – tjugo experiment med text presenterar författaren Lars Melin sex varianter.

1. Kedjan

A älskar B som älskar C som älskar D … Karaktärerna fungerar som katalysatorer i varandras liv och startar kedjereaktioner. Här kan du använda en eller flera fokalisatorer (personer som bär perspektiv), och låta protagonist, antagonist och bikaraktärer bära perspektiv omväxlande. Se exempelvis Anna Karenina eller Borta med vinden.

2. Navet

Huvudpersonen A står i centrum för karaktärerna B, C, D och E, som alla har en relation till A. A är protagonist men behöver inte vara fokalisator. Se exempelvis böckerna om Pippi eller Den store Gatsby.

3. Triangeln

B och C konkurrerar om A, eller A försöker välja mellan B och C. Har i regel en protagonist som också är fokalisator men även här kan perspektivet växla mellan karaktärerna. Se exempelvis Bridget Jones dagbok.

4. Trappan

A måste passera B, C, och D för att nå målet. Bikaraktärerna utgör olika hinder eller »spår« på vägen mot målet eller lösningen. Vanlig modell i deckare, och ofta utifrån ett externt tredjepersonsperspektiv. Vi kan också ha att göra med två protagonister som gemensamt eller parallellt måste passera andra bikaraktärer. Se exempelvis Män som hatar kvinnor.

5. Sorteraren

Inledningsvis presenteras en rad olika karaktärer: A, B, C, D, E och F. I slutet av boken har dessa sorterats in i par: AD, EB och CF. I den här typen av berättelse är det vanligt med flera olika fokalisatorer och relativt vanligt med en extern berättare. Denna modell förekommer ofta i komedier, särskilt romantiska sådana. Exempelvis Mycket väsen för ingenting.

6. Såpan

Här har, eller får, alla karaktärer något slags relation till varandra. A är kär i B som är kollega med C som är A:s värsta fiende. D är B:s mamma som varit gift med E – som visar sig ha ett hemligt forskningsprojekt med A samtidigt som hen har en relation med C. Genom att skapa ett intrikat nät mellan de olika karaktärerna kan nya trådar spinnas i oändlighet. Bra om du skriver på en serie böcker.

 

Det finns fler modeller än dessa, och framför allt kan de kombineras. I böckerna om Harry Potter ser vi till exempel Navet, Trappan och Sorteraren. 

Vilken modell passar för den berättelse du vill skriva? Är någon särskilt lämpad för din genre? Har du fyllt alla roller eller är det någon som saknas och kan tillföras – eller någon som bör byta roll? Du måste naturligtvis inte låta dig ledas av de här modellerna och tankesätten, men de är om inte annat ett bra sätt att hållbarhetstesta och utveckla din berättelse.

Du bör också stämma av romangestalterna mot resten av boken. När du väljer dem väljer du samtidigt platser och tider som hänger samman med dem. Platsen och tiden formar karaktärerna – och karaktärerna färgar på samma sätt dina miljöer. Vilka miljöer för dina karaktärer med sig in i berättelsen och vilka miljöer behöver du? Kanske behöver du föra in en tandläkare, en barnmorska eller en arkeolog »bara« för att du behöver tillgång till just deras miljöer? Hur kan du i så fall göra dem viktiga även för intrig och tema?

Karaktärerna påverkar också språk och stil. Det är inte bara din författarröst som läsaren hör, utan även dina karaktärers röster. Om du väljer att skriva i första person blir all text till och med synonym med jagets röst. Språket och stilen är inte längre dina utan det fiktiva jagets. Beroende på hur nära (hur internt) ditt berättarperspektiv är kommer språket och stilen alltså att kopplas olika hårt till dina karaktärer. Genom att skapa ett mångfacetterat persongalleri får du möjlighet att levandegöra olika typer av människor, och det bästa sättet att gestalta dem är genom deras egna röster, till exempel i dialog. 

Med ett mångfacetterat persongalleri – där även sidopersoner blir tydliga och intressanta, möter sina egna utmaningar och går igenom självständiga utvecklingsresor – får du som författare också större möjligheter att skapa utmanande och utvecklande scener. Berättelsen får dock inte bli så flerdimensionell att den blir spretig eller ytlig. Du vill inte heller att dina byggstenar ska synas alltför tydligt. Då kan karaktärerna kännas påklistrade eller icke trovärdiga. En karaktär som bara är en funktion faller platt. Och med det kan hela berättelsens trovärdighet falla. Släng inte in romanpersoner som alibin, till exempel genom att låta en karaktär byta kön eller härkomst av den enda anledningen att »en sådan karaktär behövs«. Det är snarare förminskande och motverkar syftet. 

Det finns inga genvägar – du behöver göra jobbet från grunden och alla karaktärer förtjänar din omtanke och kärlek. Även om de inte får fullt utvecklade djup inom ramen för din berättelse, behöver de ha det inuti dig och kunna få det inuti dina läsare.

Håll en audition

Tänk dig att du nu ska låta dina karaktärer provspela för din berättelses olika roller. En huvudperson. En antagonist. Ett kärleksobjekt. Ett gäng småfiender på vägen. Några medhjälpare, vänner och ögonöppnare. Kanske någon som lättar upp stämningen? Innan du bestämmer dig låter du flera karaktärer provspela för rollerna. Dina val kommer i stor utsträckning att styra din berättelse.

De här rollerna, utöver huvudpersonen, ska vanligtvis besättas:

Motståndaren/antagonisten

Huvudpersonens största fiende, den som erbjuder mest inre och yttre motstånd. Denna karaktär kan utvecklas eller vara mer statisk. För att hitta en bra antagonist kan du ställa dig följande frågor: Vem erbjuder det mest spännande och oväntade motståndet i just den här berättelsen? Hur känner du själv för denna person? Förstår du hens motiv trots att du kanske inte hejar på hen? Ska läsarens känslor för hen förändras under läsningens gång? Utöver den huvudsakliga antagonisten behövs också mindre fiender och personer som kan utgöra hinder på vägen.

Kärleksobjektet

Ett bra sätt att börja här är att tänka på vilken av dina karaktärer du själv skulle kunna bli kär i. Byt därefter roll och bli din huvudkaraktär. Vem skulle hen bli kär i och varför? Byt därefter roll igen och utgå från vem du tror att din läsare skulle bli kär i. När du hittar ett och samma svar på dessa tre frågor är du ett bra kärleksobjekt på spåren. Men tänk på att ha tillräckligt med distans även till den här personen – en genomattraktiv person som gör det rätta i varje läge blir platt, och paradoxalt nog svår för läsaren att förälska sig i.

Vänner på vägen

Dessa hjälper huvudkaraktären mot både de yttre och inre målen. Tänk på att bikaraktärerna även kan bistå genom att erbjuda nödvändigt motstånd. Du behöver personer som kan ställa viktiga och utmanande frågor till huvudpersonen, särskilt under berättelsens första akt. Och du behöver personer som kan fördjupa berättelsens tema och gestalta mer än »bara« intrigen för läsaren‚ något som handlar om livet självt.

De föränderliga

Det är också bra att ha karaktärer som kan byta roll längs vägen, eller visa sig vara något annat än de utger sig för. En vän som sviker, en misstänkt som visar sig vara oskyldig, en hopplös person som är exakt den huvudpersonen behöver för att få det hen allra mest vill ha, det heta men onda kärleksobjektet, den omöjliga kärleken som visar sig möjlig.

 

Det är viktigt att karaktärerna tillsammans blir så olika varandra att de ger dig olika intrig- och miljömöjligheter i berättelsen (samtidigt ska det kännas rimligt att de här personerna möts i din tänkta värld och intrig). Summan av karaktärerna ska göra det möjligt för läsaren att känna olika saker under läsningens gång; om till exempel de flesta är väldigt uppskruvade kanske en mer lågmäld person behövs som kontrast för läsaren att vila i och reflektera från. Har du alla karaktärer du behöver för berättelsens scener, miljöer, frågor och inneboende logik? Om det spretar för mycket förlorar du trovärdighet, spretar det för lite blir det inte dynamiskt. Denna balansgång kräver hårt arbete och många omskrivningar, men också lekfullhet och kreativitet. Du är gud i din litterära värld och under skrivprocessen är du fri att testa allt.

Växla mellan skrivandets tre roller

När du skapar dina karaktärer växlar du mellan tre roller. Författaren. Karaktärerna. Läsaren.

Författaren skapar, formar och väljer.

Samtidigt är du Karaktärerna. Du lever dig in i dem och de blir levande för dig. Du känner vad de känner, hör vad de säger, och följer deras vilja. Du låter dig själv omväxlande vara alla dina olika karaktärer, både de ledande rollerna och birollerna, både de du gillar och de du ogillar, både de som är lika dig själv och de som är dig mest främmande.

Du är alltså både Författaren och Karaktärerna under den nyskapande, kreativa delen av skrivprocessen.

Senare, under redigeringsfasen, antar du en tredje roll: Läsaren. Då försöker du uppleva vad författarhantverket och karaktärerna tillsammans gestaltar för en läsare. När du är Läsaren kan du bara ta ställning till det som faktiskt står på boksidorna, du vet inget om allt annat som finns i Författarens huvud och Karaktärernas bakgrund. Genom att utveckla din förmåga att anta dessa tre roller kan du ge läsaren vad hen vill ha: en levande berättelse, framförd och gestaltad av karaktärer som berör.

Lek, läs och titta

Avslutningsvis: våga leka och testa olika vägar. Du behöver inte veta från början exakt hur allt ska bli. Våga ändra dig längs vägen och låt dina karaktärer leva, styra och överraska dig under skrivprocessen. Tänk på att baklandstexter, synopsis och skisser är öppna dokument som ska vara föränderliga under hela skrivprocessen. Bara för att du har en tanke från början behöver du inte följa den hela vägen in i mål. Ofta hittar du rätt när du minst anar det, där det spretar, skevar och är just så som livet är: oförutsägbart och komplext.

Mellan varven: läs! Tänk på vilka huvudpersoner och bikaraktärer som gjort bestående intryck hos dig. Hur gick den författaren tillväga för att skapa dessa känslor hos dig? Gå tillbaka till boken och läs med penna i hand.

Hämta gärna inspiration även från film och TV. Ofta är karaktärernas resor, vändpunkter och betydelse lättare att se i en film eller TV-serie, då berättelserna i dessa format är mer kondenserade.

 

Therése Granwald är författare och skrivpedagog. Hon har undervisat i skrivande sedan 2005, tidigare på Lunds Universitets författarskola och numera på Skurups folkhögskolas skrivarlinjer. Hon är författare till boken Kreativt skrivande, en grundbok i litterärt skapande som används på de flesta av Sveriges skrivutbildningar.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #5 2021 (18 oktober 2021) och är skriven av .