Så skapade vi våra karaktärer

Hur bär man sig egentligen åt för att ens litterära figurer ska kännas som riktiga människor av kött och blod? Skriva tog reda på hemligheten bakom några av våra populäraste romanpersoner.

När sir Arthur Conan Doyle hade skrivit tre romaner och en lång rad noveller om Sherlock Holmes var han så trött på sin skapelse att han lät detektivens sista fall bli från en klippa, i kamp med ärkefienden Moriarty. Läsarna kände dock inte lika­dant. De rasade över sin fallne hjälte så till den grad att Doyle tvingades återuppliva honom igen. Sedan dess har Sherlock Holmes gestaltats i otaliga filmer, tv-serier och teaterföreställningar och han har kommit att bli bra mycket större än sin författare. Och ofta är det just en stark karaktär som gör en bok älskad och ihågkommen. Kanske kan du inte redogöra för handlingen i Stolthet och fördom, men du har nog ändå koll på vilka Mr Darcy och Elisabeth Bennet är.

Även svensk litteratur har sina odödliga karaktärer. Hjalmar Söderbergs skapelser har fascinerat så mycket att de gett upphov till nya böcker: Bengt Ohlssons Gregorius och Gun-Britt Sundströms För Lydia. Kristina Sandbergs Maj har gett en röst åt flera generationers hemmafruar, och tidigare i våras firades att Ulf Lundells slyngel Jack fyllde 40 år. Arn Magnusson, västgötapojken som blev tempelriddare i det heliga landet, har inte bara blivit film utan också gjort Varnhem och kringliggande platser till pilgrimsresemål för frälsta läsare och tilldelats titeln Årets Skaraborgare. Det är nu 18 år sedan första boken i serien publicerades, men Jan Guillou minns tillblivelsen som igår.

– Uppgiften var att göra en svensk korsfarare. Problemet var bara att det inte kom några sådana från Sverige, för vårt land var en mörk kulturell utkant i Europa på den tiden. Det finns alltså inga mänskliga förebilder till Arn. Han är en helt artificiell skapelse som jag i stället byggde på ideologi och teologi.

För att Arn skulle bli en trovärdig tempelriddare som kunde tänka i de religiösa, ideologiska och filosofiska banor som krävdes blev lösningen att låta honom tillbringa en del av sin uppväxt i ett kloster. Jan Guillou läste om cisterciensermunkarna som tidigt etablerade sig i Västergötland, bland annat i Varnhems kloster. Och för att Arn också skulle bli skicklig med svärd och båge placerade Jan Guillou en sparkad tempelriddare på samma kloster. Nu fanns de yttre förutsättningarna på plats. Men hur sätter man sig in i en 1100-talspersons tankesätt och känslor? Även här var det research som gällde.

– Jag fick gå till Bernhard av Clairvaux, grundaren av cistercienserorden. Om honom finns det mycket skrivet och eftersom jag kunde tillägna mig hans världsbild så var det bara att överföra den till gossen Arn som blir uppfostrad i just den andan.

Arn är en klassisk hjälte – han är sedan barnsben tränad med svärdet, talar latin och har ett hjärta av guld. Litteraturkritiker har ibland kritiserat Jan Guillous karaktärer för att vara just för perfekta – övermänniskor som lyckas med allt de företar sig. För att vinna läsarens sympati måste hjälten också ha brister och egenskaper som går att känna igen sig i. Risken är annars att denne kan framstå som lite tråkig. Men Jan Guillou tycker inte att detta är något problem.

Annons

– Det går alltid att lösa. Arn är militär och utsätts ständigt för starka moraliska konflikter och dramatiska väpnade uppgörelser. Det kompenserar för den milda munkaktiga tråkigheten.

Arn vore inte helt fel att ha vid sin sida om man hamnar i slagsmål eller i en teologisk dispyt. Men det är inte alla litterära karaktärer man skulle vilja ha som kompis, hur bra skildrade de än må vara. En fika med Hannibal Lecter skulle kunna få ett snöpligt slut och den surmulna Lisbeth Salander är, trots sitt stora rättvisepatos, kanske inte den man helst tillbringar en fredagskväll med.

En av Sveriges populäraste litterära karaktärer just nu skulle förmodligen ge dig en avhyvling för att du drack någon sabla latte och inte vanligt hederligt kaffe. Jo, det handlar förstås om Fredrik Backmans En man som heter Ove. Till skillnad från Arn har han förlagor i verkligheten.

– Ove bygger på verkliga personer eftersom jag tror att det bara finns ytterst få författare som är talangfulla nog att skapa något ur tomma intet, säger Fredrik Backman och fortsätter:

– Jag stjäl kroppsspråk och egenheter från människor jag jobbat med och grannar och folk i kön på Ica. Det finns kanske material från 30 till 40 riktiga personer i en fiktiv karaktär. Det är lite som med apelsiner, det går åt en jävla massa för att göra ett glas juice.

När Fredrik Backman ska skapa en karaktär utgår han ofta från en grundkänsla, som på något sätt manifesteras i allt hen gör. Personen kan vara otålig eller överdiplomatisk, en besserwisser eller lättkränkt. Som exempel kan han ställa en fråga som: Vem är den här personen mest likt i Nalle Puhs universum? Tiger? Nasse? Ugglan? Christopher Robin?

– För Britt-Marie, som är med i min andra och tredje roman, var grundkänslan att ”hon skriker på insidan”. För Ove var det ”den oproportionerliga responsen”: Han blir jätte­arg över en väldigt liten regelöverträdelse, han hänger upp sig på principer, han vägrar se saker och ting i ett litet perspektiv för allting måste liksom få konsekvenser. Det definierar givetvis inte hela människan, men det hjälper för mig att ha när jag börjar.

Ove var först en bloggfigur för magasinet Café, och återkom i korta och roliga inlägg. Då som en karikatyr av en äldre man som är arg för att saker förändras. När han sedan skulle bli bok behövde han fördjupas. Men hur får man en karaktär att kännas verklig?

– Jag måste bry mig. Verkligen, verkligen bry mig. Om jag vill att en läsare ska investera ett gram av sina känslor så måste jag investera ett ton av mina först. Jag måste bry mig så mycket om karaktärerna, tänka så mycket på dem och känna så mycket för dem, att de blir riktiga personer för mig. En stereotyp för mig är en person som vi bara vet en eller två saker om. Så fort man får reda på fler sidor så blir det en människa.

Annons

Just stereotyper är något som författare brukar få rådet att akta sig för. Som Stephen King formulerar det i Att skriva: ”Ingen är ’skurk’ eller ’bästa vän’ eller ’hora med hjärta av guld’ i det verkliga livet. I det verkliga livet uppfattar vi alla oss själva som romanhjälten, huvudpersonen, stjärnan, den som står mitt i rampljuset.  Men kanske kan stereotyperna ändå vara en utgångspunkt för karaktärsbygget, att helt enkelt återuppliva en klichéartad figur och göra den trovärdig och intressant.

En som jobbat mycket med det är Sara Bergmark ­Elfgren som tillsammans med Mats Strandberg skapat hela sex huvudpersoner i den populära Engelsfors-trilogin. Där får tonårstjejerna Minoo, Anna-Karin, Linnéa, Vanessa, Ida och Rebecka en dag reda på att de är häxor, utvalda att rädda världen. Liksom både Arn och Ove har de också blivit film­karaktärer.

– Vi var trötta på grejen med ”the chosen one”-dramaturgin som ofta är central i klassisk fantasy. Jag förstår lockelsen, men om man tittar på verkligheten så är det inte på egen hand man kommer någon vart. Så vi tyckte det var en kul grej att i stället ha sex utvalda. De är sjukt olika, vissa hatar varandra och vissa vill absolut inte vara där, säger Sara Bergmark Elfgren.

Huvudpersonerna och grundhandlingen till trilogins första bok, Cirkeln, skissade de i grova drag upp på en kväll. Författarna ville arbeta med den amerikanska high school-filmens arketyper, men göra dem i svensk tappning och ge dem en djupare historia än de vanligtvis brukar få.

– Vanessa dök upp väldigt tidigt. Vi ville ha en person som var sexuellt aktiv, som gillar att festa och har en äldre kille. Och hon skulle inte dö som den sortens tjejer nästan alltid gör tidigt i skräckfilmer. Hon är den typen som vanligtvis bara är en bifigur, och så är det också med flera andra av huvudpersonerna.

Även om de bestämt hur karaktärerna skulle utvecklas fick de ofta gå tillbaka, diskutera och skriva om. Ibland ville personerna inte bete sig som deras författare planerat. Och en nyckel till en bra karaktär tror Sara Bergmark Elfgren är just att man är lyhörd och inte låter planeringen styra för mycket.

– Du måste lära känna dina karaktärer och lyssna in dig. Jag tycker man märker när författare är lite för låsta i vad de planerat. Att man som läsare känner att: nej, men nu har vi haft samma scen där hon betett sig på samma sätt tre gånger och hon borde dragit någon slutsats nu. Eller tvärtom, att personen beter sig på ett sätt som inte känns underbyggt. När det gäller ens karaktärer ska man inte vara så rädd för att inte ha alla svar i början.

Liksom när det gäller allt skrivande finns det inga färdiga recept för en lyckad romanfigur, och det är svårt att förutsäga vilka som kommer att fastna i människors hjärtan och sinnen. Både Harry Potter och Pippi Långstrump refuserades som bekant av en rad förlag innan någon ville satsa på dem. Men vad är det då som gör att så vitt skilda karaktärer som Hercule Poirot, Jane Eyre, Don Quijote, Anne på Grönkulla, Huckleberry Finn och Holly Golightly lever vidare och älskas av så många människor? Kanske sitter Fredrik Backman och hans Ove inne på åtminstone en del av svaret.

– Jag hoppas att Ove är omtyckt för att han är mänsklig. Det var en journalist för ett tag sedan som frågade varför jag ”bara skriver om jobbiga människor med massor av fel och brister”, men det är väl för att jag är en sådan person själv. Och alla andra jag vet är det också, på ett eller annat sätt. Jag känner inga omänskliga människor. De är skitbra personer och fullständiga idioter samtidigt, varenda en.