Bild: Kim Svensson

Redigering: 5 steg till ett bättre bokmanus

Grattis, du har skrivit ditt första utkast! Men är du klar? Knappast. Plötsligt öppnar sig ett oöverskådligt hav av problem att lösa, och du ifrågasätter allt från små detaljer till grunden för hela berättelsen. Och var ska du egentligen börja? Prova den här trappstegsmetoden för en smidigare redigering och ett starkare slutresultat.

För folk som inte skriver kan det där med redigering låta som något man klarar av på en eftermiddag, med manuskriptet i ena handen och rödpennan i den andra. De föreställer sig det kanske som något av kosmetisk karaktär, där det handlar om att byta ut vissa ord och flytta runt stycken här och var i texten. När första utkastet är skrivet tror de gärna att boken är praktiskt taget klar.

Inget kunde vara mer fel.

Vi som skriver vet bättre. Vi vet att första utkastet bara är ett råmaterial, och att ett rörigt manus kan vara om möjligt ännu mer skrämmande än det där tomma vita dokumentet du satt med när du började. Att forma det till det mästerverk det kan bli är en process som kräver hårt arbete och stor uthållighet. Det är ingen slump att så många fastnar i en ond cirkel av utkast efter utkast utan att någonsin nå fram till något som är redo möta sina läsare.

Många författare försöker jonglera med alla bitar i redigeringen samtidigt. De går igenom manuset sida för sida och tittar på alla delar av berättelsen på samma gång. De jobbar med karaktärernas utveckling och berättarstrukturen, samtidigt som de distraheras av svagheter i miljöskildringen, dialogen och själva grundtemat för berättelsen. Denna process kan bli så överväldigande att man helt ger upp.

Men det finns en lösning. Den kallas trappstegsredigering och är en metod som är inspirerad av psykologen Abraham Maslows behovstrappa.

Maslows teori går ut på att människan strävar efter att tillfredsställa sina högre mål (som självförverkligande) först när de mer basala behoven är tillgodosedda (mat, trygghet, kärlek osv). Samma modell går att applicera på redigeringsarbetet. Med andra ord: Du behöver jobba med textens mest grundläggande problem, innan du går över till mindre avgörande delar i redigeringen.

Annons

Med trappstegsredigering går du igenom manuset flera gånger, men fokuserar på en aspekt i taget. Du kanske inriktar dig helt på din huvudkaraktär första gången, skurken i nästa, och sedan intrigen eller världsbygget. Detta skiktade tillvägagångssätt gör att varje pass går mycket snabbare än om du skulle försöka se över alltihop i ett svep. Arbetet känns mer genomförbart, ett steg i taget. Och det är dessutom mer effektivt, för det är mer troligt att du upptäcker problem – och löser dem – när din uppmärksamhet får följa en systematik.

Precis som Maslow lade de mer basala behoven längst ner i behovstrappan och de mer avancerade behoven högre upp, så bör du också börja med att ta dig an de mest grundläggande delarna av din historia. Poängen med detta är att de förändringar som du gör där kommer att få konsekvenser för hela ditt manus. Om du tvärtom faller för frestelsen att göra små ytliga ändringar tidigt i processen riskerar du att göra en massa bortkastat jobb – det är mycket möjligt att du senare kommer att radera hela kapitel.

Börja alltså i botten av redigeringstrappan och jobba dig upp mot toppen.

Styrkan i trappstegsmodellen är att du inte bara undviker onödiga omarbetningar av sidor som ändå kommer att hamna i papperskorgen, dessutom kommer din bearbetningsprocess att gå fortare och fortare för varje efterföljande lager du fokuserar på. När du stärkt din berättelse på ett steg i trappan, kommer det automatiskt att lösa problem högre upp eftersom du har angripit roten till det hela. Till slut, i takt med att du jobbar dig uppför trappan, kommer du att känna dig säkrare och mer motiverad. Plötsligt känns det färdiga manuset inte lika avlägset – du kommer att bli klar!

Låt oss nu titta på trappan ett steg i taget.

 

Första trappsteget: Berättarrösten

De fem stegen till ett bättre bokmanus

Första trappsteget – Berättarrösten Din röst, ton och ditt berättarperspektiv

Andra trappsteget – karaktärerna Protagonister och stödpersoner

Annons

Tredje trappsteget – storyn Intrig och struktur

Fjärde trappsteget – scenerna Världsbygge, beskrivningar, dialog och tema

Femte trappsteget – Pyntet Grammatik, punktuation, stavning och ordval

Berättarrösten – sättet du väljer att berätta din historia på – handlar om vilket perspektiv det berättas ur, men också med vilken röst. Detta är ett av de viktigaste valen en författare gör i romanbyggandet. I de flesta fall har du tvingats ringa in din röst och ditt perspektiv redan under arbetet med den första grovskissen, efter att ha provat olika sätt att berätta din historia. Men det där ofrånkomliga experimenterandet kan också lämna spår i texten när du är klar med det första utkastet. Såväl röst som berättarperspektiv kan kännas splittrat och ofokuserat.

Det första steget i all redigering är naturligtvis att läsa igenom din text på nytt och göra övergripande noteringar kring vad du tycker fungerar och inte i den nuvarande formen. När du väl känner dig säker på vilken berättarröst du är ute efter, kommer du antagligen att behöva justera vissa scener som avviker från den, så att allt blir konsekvent. Läs igenom varje sådan scen och lägg den åt sidan, skriv därefter om scenen direkt ur minnet men med din uppdaterade berättarröst. Poängen med att skriva från minnet är att din hjärna då håller fast vi de delar som fungerar men sorterar bort resten. Detta gör att du kan ge scenen en fräsch röst – istället för att vrida och vända på gamla formuleringar tills du ältat sönder texten.

Att justera röst och perspektiv kan kanske verka lätt vägande i jämförelse med att utveckla karaktärer eller att få ordning på intrigen. Men låt dig inte luras. Faktum är att din röst och ditt berättarperspektiv är den allra viktigaste komponenten i din historia, eftersom den avgör hur läsaren upplever den. Genom att se över röst och perspektiv ökar du skärpan i din skildring, och det kan få en dominoeffekt som påverkar samtliga element i din bok.

 

Andra trappsteget: Karaktärerna

Det andra lagret i redigeringsprocessen gäller personerna – din romans själ och hjärta. Dina karaktärer ger dina läsare någon att älska (eller hata) och de fyller din historia med mening. Utan karaktärer är en bok inget mer än en samling slumpmässiga händelser. Personerna gör att vi bryr oss om händelserna, de ger intrigen ett syfte.

Vid det här laget bör du känna din huvudperson nästan lika bra som du känner dig själv. Under arbetet med första utkastet har du troligtvis besvarat de tre centrala frågorna om vad som driver våra huvudkaraktärer: Vad vill den här personen och hur långt kan hen gå för att nå dit? Vilka hinder finns och vad står på spel ifall personen misslyckas? Hur kommer personen att förändras genom sin strävan att nå målet?

Medan du försökt få ner resan på papper har du umgåtts med den här personen i hundratals sidor. Du har sett henne kämpa och du har sett henne segra mot alla odds. Du känner till hennes styrkor och, ja, hennes brister också. Men ändå, hur väl du än tror att du känner din huvudkaraktär kan det komma stunder då hon framträder i ett nytt ljus på pappret och plötsligt känns… platt. Kanske förstår du inte ens hennes strävanden, trots att du vet att motiven finns där.

När det händer rekommenderar jag att du använder dig av ”sandlådetekniken”. Lyft ut din karaktär ur historien och sätt henne i en annan situation. Om din historia utspelar sig i hennes hemstad, skicka ut henne på en roadtrip. Om berättelsen äger rum under skolåret, låt henne uppleva en dag på sommarlovet. Nyckeln är nämligen att flytta personen från hennes trygghetszon, eller din historias ”normala” miljö, för att kunna experimentera genom att skriva några scener som utspelar sig i en annan kontext.

Öppna ett tomt dokument och döp det till ”sandlådan”. Här är du fri att leka och skapa en enda röra av alltihopa. Syftet är dubbelt: För det första finns det större chans att du upptäcker en ny sida hos din huvudperson om du ser henne i en outforskad miljö. För det andra – och mycket viktigare – när du laborerar med din figur i sandlådeläget så stannar det där (om du inte bestämmer dig för att plocka ut det därifrån och lägga in det i din berättelse senare).

När du testar saker i sandlådan undviker du risken att trasa sönder saker i ditt manus. Denna teknik ger dig alltså friheten att se hur långt du kan dra din karaktär, samtidigt som du har ett skyddsnät. Min erfarenhet är att du ökar dina chanser till ett genombrott i skrivandet när du befinner dig i sandlådan, jämfört med det begränsande lekande du kan tillåta dig inom ramarna för din historia. Och när du återvänder till ditt färdiga utkast med de nya insikterna i ryggen kommer det att bli mycket tydligare hur du kan gjuta mer liv i din karaktär.

Självklart gäller redigeringen inte bara din huvudperson. En av de största utmaningarna när det kommer till bifigurer är att porträttera dem med tillräckligt djup för att fånga läsarnas intresse, men utan att de stjäl showen. Naturligtvis vill vi att alla personer i boken känns nyanserade och intressanta. Alla karaktärer, om vi utvecklat dem väl, tror att de är hjältar i sina egna liv. Men när du redigerar ska du hålla i minnet att bifigurernas huvudsakliga funktion är att bidra till huvudkaraktärens utveckling.

Ställ dig frågan vilken roll var och en av karaktärerna spelar i berättelsen. Om det finns två eller fler som fyller samma funktion, fundera då på att ta bort en av dem, eller smälta ihop dem till samma person. Se också upp för karaktärer som agerar eller låter likartat. Du vill inte att dina bifigurer blir till en suddig massa för läsarna.

Om du, trots stora ansträngningar, fortfarande upplever att dina personer låter lika på pappret, så rekommenderar jag att prova en motsvarighet till det som inom teatern kallas ”method acting”, där en skådespelare kliver in i sin karaktärs huvud och ”blir” den personen. På samma sätt ska du kliva in i huvudet på den karaktär du vill förstå. Föreställ dig att du verkligen är den personen. Känn det han känner, se det han ser, tänk det han tänker. Skriv några stycken eller sidor utifrån den karaktärens perspektiv. När du en gång verkligen kommit in under huden på dina karaktärer kommer resten att falla på plats.

 

Tredje trappsteget: Storyn

Nästa steg är själva historien. När du kommit hit bör du ha en tydlig bild av vilka dina karaktärer är och vad de har för motiv, och de insikterna kommer att driva berättelsen framåt.

När det kommer till intrig tycks vissa anse att allt du behöver komma ihåg är att 3+2=1. Nej, det handlar inte om att ifrågasätta matematikens lagar. Men i traditionell berättarstruktur – från bilderböcker till storslagna epos – finns det tre akter och två avgörande val som huvudkaraktären behöver göra. Valen infaller i slutet av akt 1 respektive akt 2. Tillsammans ger akterna och valen en universell berättelse som har använts ända sedan människan började berätta historier.

Men ett av de största misstagen som författare gör är att ta itu med intrig och berättarstruktur för tidigt i processen. De går igenom sin mentala lista över storyns beståndsdelar och fyller dem med innehåll som om de följde ett färdigt formulär.

Sätta premissen? Check. Det avgörande ögonblicket? Check. Upplösning? Check.

Faran i det tillvägagångsättet är att man lätt missar att karaktärerna är de som driver din historia framåt. När du stirrar dig blind på en fastlagd berättarstruktur lämnar du dem därhän. Men din historia existerar på grund av dina karaktärers handlingar och de beslut som de tar.

När en författare kämpar med att täppa till hål i intrigen är det ofta ett tecken på att det finns ett mer grundläggande problem, ofta med karaktärerna. De bästa intrigerna är ofta de enklaste, så om du märker att du gör saker överdrivet komplicerat för att få historien att fungera kan det vara en signal om att du behöver hoppa ner ett steg på trappan, till karaktärslagret, och få ett bättre grepp om vilka dina spelare är och vad de har för motiv för sina handlingar.

Om dina figurer fungerar men intrigen fortfarande inte gör det, prova då följande: Oavsett om du gjorde upp en skiss innan du började skriva eller inte, utforma en översikt av berättelsen utifrån det manus du har nu. Gör det scen för scen; lista vilka personer som är med, vad som händer och varför den scenen är viktig. Det sistnämnda är avgörande, för om du inte kan komma på en bra anledning till varför just den scenen ska finnas med i din berättelse så är den förmodligen överflödig eller irrelevant. Att bryta ner din historia på det här sättet kan hjälpa dig att tydligare se vad du fortfarande behöver arbeta om för att få intrigen att vara stark och sammanhållen, med logiskt flyt och med brännande vändningar på rätt ställen.

 

Fjärde trappsteget: Scenerna

Nu är det dags att titta närmare på de där scenerna, en i taget, och fokusera på saker som miljö, dialog och tema.

För det första: undersök den miljö där din berättelse utspelar sig. Upplevs den som äkta? Rapar du upp en massa information för läsaren istället för att använda miljön som ett verktyg för din historia? Kom också ihåg att det berättarperspektiv du valt och din berättarrösts sinnesstämning kan påverka hur miljön ska beskrivas. Om en karaktär är skräckslagen och fruktar för sitt liv kommer omgivningarna att te sig mycket mörkare än om hon är yr av tonårsförälskelse. Detta är ytterligare ett bevis för hur förståelsen av din röst, ditt perspektiv och dina karaktärer tidigt i redigeringsprocessen kan hjälpa dig med beskrivningar och miljöbyggande senare.

Efter det är det läge att titta närmare på dialogen som driver dina scener. Det finns två nycklar till stark dialog: Att förstå dina karaktärer, och att inse att skriven dialog inte är det samma som en dialog i verkliga livet. Vid det här stadiet i redigeringen bör du instinktivt veta hur varje karaktär pratar. I de scener där konversationerna inte kommer naturligt, återgå till ”method acting”-tekniken i andra trappsteget. Om dialogen ändå inte känns trovärdig behöver du ofta strama upp vad som sägs i replikerna. Håll i minnet att i verkligheten hummar och eeeeehar folk och pratar i cirklar och tar evigheter på sig att komma till poängen – men inget av det där fungerar i en text. Koka ner din dialog till ett minimum för att fånga kärnan i varje scen.

Den minimalistiska hållningen kommer att vara till hjälp också i andra delar i det här trappsteget. Om du ska få scenerna att svänga bör du nöja dig med att hålla dina läsare på en grundläggande kunskapsnivå. Ge bara tillräckligt mycket information för att man ska förstå precis vad som försiggår. Vi har alla fått det gamla mantrat inhamrat i oss:”Show, don’t tell”, och vår reaktion på det blir ibland att överlasta våra scener med meningslösa detaljer. Undvik det och visa istället bara exakt så mycket som behövs för att läsaren ska hänga med. En väl utformad scen ska vara som ett korthus – tar du bort en del så rasar alltihop.

Slutligen har vi kommit till temat – det underliggande budskapet, vad det är du vill ha sagt med din berättelse. I det här skedet har du troligtvis en god uppfattning om vad som är ditt tema och hur det passar in i din handling. Nu återstår bara att försäkra dig om att alla scener du skrivit också går i linje med det övergripande temat. Du behöver inte skriva det på näsan på läsaren, men om du upptäcker en scen som inte har någon som helst koppling till temat så är det en hint om att du kanske har lite arbete kvar att göra.

När det här steget är gjort, och bara då, är det dags att kliva upp på det femte trappsteget: Pyntet. Det är dags att gå igenom ditt manus mening för mening.

 

Femte trappsteget: Pyntet

Nu får du äntligen grotta ner dig i ordval och styckesindelning! Det är slutligen dags för finliret, för puts och fernissa och lite rouge på kinderna. Förhoppningsvis har du nu en fungerande intrig med tydliga karaktärer, bra scener och en dialog med flyt. Då gäller det bara att läsaren ska få en god läsupplevelse också.

Leta i ditt språk efter manér och upprepningar. Ofta har man en förkärlek för vissa ord eller uttryck och under en hel roman finns risk att de hinner dyka upp tröttsamt många gånger. Sök också efter slentrianbeskrivningar och klyschor – ögon som glittrar, slingriga vägar och fjärilar i magen – ja, vi har hört det förut, till leda. Kolla stavning, grammatik och särskrivningar – somliga betydelser kan som bekant skifta helt om en sjukgymnast blivit en sjuk gymnast och en rödtunga blivit en röd tunga. Och även om man kan avfärda stavfel med att de som läser ”fattar väl vad man menar” så ger det ett slarvigt intryck som kan sänka förtroendet för hela din text när den läses av förlaget. Kika också igenom din dialog igen och fundera över om dina karaktärer kanske ska skilja sig åt något i ordval och ton när de talar.

Ett levande, genomtänkt och varierat språk kan lyfta hela din berättelse från helt okej till briljant.

Oavsett om du skriver något som blir fantastiskt, eller om det blir en enda röra av ditt manus, så är det sista du vill att det bara ska ha råkat bli så. Du vill ju inte lämna ditt manus i spillror om det fortfarande finns chans till förbättringar, och om du skrev något som blev bra vill du ju veta hur du gjorde så att du kan göra det en gång till. ν

Gabriela Pereira är kreativ chef för, och grundare av, DIYMFA.com som är en gör-det-själv-sajt för den som vill ha ett alternativ till en traditionell högskoleutbildning i skrivande.