Illustration: Franzi/Shutterstock

Nybörjarens 7 vanligaste misstag

Alltför många opublicerade romaner har åkt i papperskorgen av samma anledningar. Här är botemedlet mot sju vanliga åkommor. Text: Elizabeth Sims Översättning: Per Adolfsson

Som blivande romanförfattare hoppas du förstås att din bok ska slå världen med häpnad. Du vet ju att förläggare, agenter och redaktörer är på ständig jakt efter en ny fräsch röst, en gripande historia berättad med känsla och auktoritet, som sticker ut i högarna av manus och tar dem med storm.

Och nu är det dags för ditt manus, för du är äntligen klar. Ja, om man nu någonsin blir klar. Du vet att ingen roman är perfekt, och att du därmed inte kan förvänta dig att din egen ska vara det heller.

Så varför vänta?

Jo, för att dina framtida förläggare får hundratals första romanförsök. De har sett samma nybörjarmisstag fler gånger än de kan räkna. I bästa fall sänker dessa misstag bara helhetsintrycket i ditt manus, i värsta fall är det en signal som garanterar det en enkel resa till papperskorgen, hur felfritt det än är i övrigt.

Som författare, redaktör och skrivarcoach har jag själv utvärderat hundratals manus från ivriga författaraspiranter. Här är de sju tabbar jag oftast stöter på – och några sätt att undvika eller reparera dem.

 

Annons

1.   För mycket folk i starten

Du älskar dina karaktärer och det är helt okej, men kom ihåg att dina läsare inte gör det ännu. De minst lyckade av alla de inledningskapitel jag läst är de som introducerar hela – eller nästan hela – persongalleriet inom loppet av ett par sidor. Det är som om författaren är så angelägen om att jag ska träffa dem att jag knappt får sätta foten innanför dörren innan hela familjen står där.

Det funkar inte; läsaren kan inte ta in så mycket på en gång, än mindre behålla det. Så ta det lite lugnt – en trygg författare vet att en gedigen öppningsscen är allt som behövs för att sätta igång historien.

Om du har ett helt gäng karaktärer som pockar på uppmärksamhet, fråga då inte vem kan jag spara till senare, utan vem är helt nödvändig för mina allra första scener?

Det hjälper dig att fokusera på handlingen.

Låt säga att din roman börjar med ett medeltida tornerspel. Kanske har du känt dig nödgad att introducera kungen och drottningen där de sitter på sina hedersplatser, och dessutom några av deras närmaste – till exempel kungens älskarinna som viskar något till den korrupta rådgivaren om kungens svågers förestående besök – varefter du gått vidare till att presentera riddarna som skramlar omkring på sina hästar, assisterade av sina närmaste polare, som även de kommer att få en viktig roll senare, när det är dags att samla ihop en armé.

Läsarna drunknar.

Gå i stället rakt på sak! Ge dem dundrande hovar, klingandet av stål mot stål, kungens hojtande från läktaren, och det lite ovanliga sätt som drottningen stelnar till på när hon ser vilken av riddarna det är som ligger där orörlig på marken.

Med andra ord: skapa engagemang hos läsaren. Först därefter kan du börja introducera bikaraktärerna. Ta tid på dig och skicka fram dem en eller två åt gången. Smyg in konversationen mellan kungens älskarinna och rådgivaren efter att läsarna haft en chans att göra sig lite hemmastadda i din värld. Då kommer de att spetsa öronen. Då är de med på din resa.

 

Annons

2.   För många vändpunkter, för lite berättelse

Många aspirerande författare, särskilt de som gjort mycket planering och ett gediget grundarbete, har en tendens att presentera historien på ett ganska mekaniskt sätt.

Jag har faktiskt stött på meningar av typen: ”Reportern snubblade över känslig information”, eller ”Polisen började leta efter ledtrådar”. Detta är avgörande punkter i berättelsen, och alldeles utmärkta sådana, men det är inte scener – de är inte ens sammanfattningar av scener.

Det är inget fel på planering, men om du har en detaljerad synopsis, se då till att inte luta dig för tungt mot den hela vägen från start till mål. Sträva efter att förvandla varje viktig punkt i ditt synopsis till en tydlig och övertygande scen. Var öppen för att de kan ta oväntade vändningar.

Var specifik: Vem är reportern? Vad består den känsliga informationen av? Och viktigast av allt för handlingen och engagemanget – hur snubblade han över den?

Låt säga att den aktuella reportern, Martin, har degraderats till att skriva dödsrunor efter en incident med tidningsägarens dotter. Men i stället för att bli bitter och börja försumma sina förnedrande arbetsuppgifter, bestämmer han sig för att skriva den bästa jäkla dödsruna som den lilla lokaltidningens läsare någonsin skådat. Han råkar veta att den gamle gubben Karlström ligger på långvården och endast andas tack vare livsuppehållande maskiner, efter en lång och tråkig karriär som försäkringsmäklare och ordförande i den lokala handelskammaren. Martin gräver i arkiven och beslutar sig för att kontakta en av Karlströms gamla skolkamrater.

”Jag skriver en dödsruna över herr Karlström.”

”Är han död? Då gissar jag att du tänkt fråga mig om den där gräsliga pinsamheten på 70-talet”.

”Ja, han är alltså inte död riktigt än. Men vadå för pinsamhet?”

”Äh… strunt samma.”

Nu vet Martin att han har något att gräva efter. Berättelsen är igång, och läsarna vill följa med!

 

3.   För fånigt, fint, försiktigt

Detta drabbar många som skriver sin första roman. Här är de tre vanligaste sätten det yttrar sig på – och botemedlen.

 

Lama kvickheter. Lama skämt kan närmast liknas vid en epidemi i författares tidiga romanförsök, i synnerhet inom genrelitteraturen. Jag antar att författarna tänker, Okej, karaktärer i drivna spänningsromaner är coola, tuffa och smarta, så då måste de också prata på det sättet, eller hur?

Ja kanske det, men när det inte håller är det bättre att skippa skämtsamheterna helt och hållet. En särskilt vanlig scen som tycks bjuda in till sånt är när två poliser undersöker en död kropp.

Polis 1: ”Ser ut som att han kommer att bli sen till banketten.”

Polis 2: ”Det är ju han som är banketten – för maskarna. Hehe.”

Det är en konst att skriva roligt, och det kräver mycket jobb. Undvik fällan att utgå från det mest uppenbara, det vill säga den slentrianmässiga galghumorn i detta fall. Kom på ett oväntat perspektiv som kanske berättar något om karaktärerna själva. Till exempel: Vilken normal människa skulle på riktigt avundas ett lik? Tja, varför inte en av dina poliser?

Polis 1: ”Somliga har tur.”

Polis 2: ”Va?”

Polis 1: ”Den där behöver aldrig mer klämma in sig i en smoking för att stå och kallprata på ännu en dödstråkig bankett.”

 

Prydligt och överspänt talspråk. Dialogen är något många nybörjare brottas med och det kan kräva en hel del övning att få den att låta naturlig. En särskild utmaning är att hitta ett språk som stämmer överens med de olika karaktärernas ålder, bakgrund och yrke.

”Det där var synnerligen smärtsamt.”

”Du är bestämt lite upprörd.”

”Det var förskräckligt svårt.”

Detta är helt okej om du beskriver en 90-årig baronessa på kafferep, eller möjligen en pretentiös gymnasiekille. Men använd inte sånt här språk för att skapa lite charm i största allmänhet. Det är inte charmigt.

 

Överflödiga bestämningsord. Något som man också ser mycket av i nybörjarmanus är en överanvändning av beskrivande och hjälpande ord.

Han var lite arg.

Det var en väldigt bisarr situation.

Stubinen var röd till färgen.

Var han arg? Om så är fallet, säg det då. Om han inte var arg, vad var han då? Irriterad? Tjurig? Vresig? Berätta för oss! Eller ännu hellre, visa oss: ”Blodådrorna i hans panna trängde fram på exakt samma sätt som den gången Johnny kräktes över hela baksätet.”

Bisarr betyder ”väldigt konstig”; därför räcker det med ”Det var en bisarr situation”. Och läsarna vet att röd är en färg; ”Stubinen var röd”.

Gå igenom ditt manus och rensa!

 

4.   För enkla utvägar

Du vet säkert vad jag syftar på: En författare har gjort ett utmärkt jobb med att bygga upp spänningen och sätta saker och ting på spel, men förlorar kontrollen och sviker läsarnas förtroende genom att ta en alldeles för enkel utväg. Livlinor sträcks ner från himlen på ett föga övertygande sätt, en välvillig miljonär dyker upp från ingenstans för att rädda gården, av en slump stöter polisen ihop med seriemördaren på sitt lokala fik – det kryllar av sånt i opublicerade romaner.

Det mest ökända exemplet av alla är förstås drömsekvensen. Det är då du verkligen ansträngt dig för att sätta din hjälte i klistret; skurkarna har fångat honom och kedjat fast honom tillsammans med den unga kvinna i nöd som han försökt rädda genom hela berättelsen, och nu har de tagit upp dem i en helikopter över havet och knuffat ut dem från tvåtusen meters höjd. Dina läsare vänder på bladet, ivriga att få veta: Hur ska han ta sig ur detta?

För din hjälte kan naturligtvis inte dö, det var det avtal du slöt med läsarna när du fick dem att engagera sig i hans öde från början. De vet att han på något sätt kommer att klara sig, men de läser vidare för att få veta hur.

Och så vaknar han med ett ryck.

Nej, nej, nej. Gör du så där så lämnar du läsarna utan någonting annat än en stark längtan efter att packa in ditt manus i en helikopter, flyga ut över havet och – ja resten vet du.

Har du valt en så enkel nödutgång, eller ens kommit i närheten av den, så måste du rätta till det. Orsaken till att du hamnade där var antagligen att du råkade skriva in dig i ett hörn, och du kan alltid backa tillbaka och börja om från en rimligare utgångspunkt. Men du kan också se det som en utmaning att verkligen få det att funka:

 

Lägg mer tid på plotten. Ibland kan lite ytterligare brainstorming vara allt som krävs för att vända problemet till en spännande lösning. Tänk i sidled, tänk ut och in och upp och ner. Kanske har piloten i vårt exempel begått ett misstag – det är trots allt mitt i natten – och istället för vatten störtar paret mot de täta trädkronorna på de legendariska ”trampolin-träden” i Santa Monica.

 

Vidga fantasin och förstärk grunden. Kanske har hjälten i vårt exempel en fallskärm i fickformat, vars existens läsarna behöver förberedas på tidigare i berättelsen där du ger dem en lektion i extremt komprimerbara origami-material som kan aktiveras av en nanoteknisk höjdmätare kopplat till en accelerometer som kan gömmas i en tandfyllning. Det måste givetvis verka vettigt i förhållande till övriga parametrar i berättelsen, men bortsett från det: Kör på!

 

5.  För enkel intrig

Många romanförfattare har börjat med noveller för att sedan ge sig på ett längre format. Det är en naturlig utveckling, och eftersom novellformen innehåller alla fiktionens viktigaste beståndsdelar – sammanhängande intrig, karaktärer som utvecklas, genomtänkt miljö och tematik – är den en utmärkt träning inför romanen. Men en sak som novellen inte förbereder romanförfattaren på är den komplexitet som krävs i en lång historia. Därför ser man många första romanförsök som i själva verket är långa noveller. Där finns inte tillräckligt mycket som pågår parallellt, det är för få nivåer i intrigen och för få trådar att följa för att hålla läsarens intresse uppe i långa loppet.

Känner du igen dig i detta så kan du prova följande: Ta två dramatiska ögonblick i din berättelse som inte hör ihop med varandra, eller två vändpunkter, eller kanske rent av två karaktärer som inte hör ihop. Försök sedan komma på en länk mellan dem.

De olika elementen får gärna höra hemma i helt olika delar av historien, så att en person som dyker upp i början visar sig vara hemligt förbunden med någon som dyker upp i slutet. Erfarna berättare över alla genregränser (i synnerhet filmmanus) förlitar sig på den här tekniken för att tillföra komplexitet till intrigen. Med rätt tajming kan magi uppstå, och det är ett ganska enkelt sätt att göra din historia både smartare och mer raffinerad än du först trodde var möjligt.

 

6.  För sparsmakat

Många mindre erfarna författare som är angelägna om att hålla tempot uppe i historien glömmer att läsaren behöver hjälp att visualisera det som händer. Dessutom verkar skrivskolornas eviga tjat om ”Show, don´t tell” ha gjort många livrädda för att beskriva någonting över huvud taget, särskilt när det kommer till karaktärer och miljö.

Visst, du ska inte skriva läsaren på näsan. Och det finns partier där det kan vara helt rätt att utelämna alla typer beskrivningar. Vissa författare jobbar till exempel gärna med långa dialoger som är just bara dialog, inga små grejer som händer mellan replikerna, ingen beskrivning. Det är avskalat och snyggt. Men det behöver oftast kombineras med andra korta partier av beskrivningar som ger liv till prosan och förankrar läsaren i scenerna. Min generella ståndpunkt är trots allt att det som är värt att nämnas också är värt att beskrivas. Som författare vill du ju inte bara visa upp din förmåga att beskriva en sammanhängande händelsekedja, utan även låta ditt känsliga författarhjärta tala.

Med detta i bakhuvudet:

 

Våga lägga ut orden. Prova att inte bara skriva ”Vi skjutsade två killar”, utan ”Vi skjutsade två killar från föreläsningen som såg ut som potentiella seriemördare”. Värdet av relativt långa beskrivningar är att de drar dina läsare djupare in i scenen. Man oroar sig gärna för att man ska tråka ut dem, men det är ingen fara så länge du gör ett bra jobb, tvärtom. Att verkligen dyka ner i en beskrivning tillhör det roligaste du kan göra som författare, och knepet är att hela tiden ha inställningen att du ska upptäcka, inte informera. Då skriver du inte för att tala om saker för läsarna som de kan räkna ut på egen hand, utan snarare för att utforska och uppleva scenen tillsammans med dem.

 

Gå under ytan. En bra ingång till att beskriva en person, en plats eller ett föremål är att tilldela det en stämning eller känsla. Inte bara ”Älvsborgsbron gick mellan Majorna och Hisingen”, utan ”Älvsborgsbron var dyster idag, de rostiga balkarna tonade bort i dimman.” Det är okej att utelämna specifik information till förmån för känslor och sinnesintryck.

 

Låt karaktärerna beskriva. Den bästa sortens beskrivning är den som fyller flera syften samtidigt, till exempel att föra berättelsen framåt samtidigt som den utvecklar en karaktär. När en karaktär utbrister: ”Den här firman går åt helvete. Den drivs av ett gäng skitnödiga små barnungar” berättar det något om såväl karaktären som om firman. Alla dina karaktärer kommer givetvis inte att hålla med om analysen, och det kan ligga till grund för en spännande konflikt.

 

7.   För snabb redigering

Det är inte ovanligt att författaraspiranter i sin iver att bli färdiga försummar viktiga delar av redigeringsprocessen. Vilket är detsamma som att låta rent skräp passera. Visst måste du släppa ditt manus någon gång, perfektionism kan mycket väl bli en fiende också, men faktum är att de flesta första romanförsök lider av motsatt problem. Alla erfarna förläggare märker omedelbart om du slarvat och inte ansträngt dig för att göra din roman så bra som möjligt innan du skickade in den. Det kanske kan verka konstigt att de kan veta det, men det kan de. Och det ger inget ambitiöst intryck.

Gå igenom ditt manus en gång till för att försäkra dig om att du är så färdig som möjligt med ditt manus. Börja med att skriva ut det så att du har senaste versionen i en prydlig bunt framför dig. Skaffa sedan ett storpack av de där smala post it-flaggorna som finns att köpa i olika färger. Läs din roman från start till mål och placera en flagga i marginalen vid varje tveksamt ställe. Sätt av en hel dag till detta och gör det med så lite analytiskt tänkande som möjligt. Om en passage inte flyter, sätt bara dit en flagga och fortsätt framåt – stanna inte upp och försök lösa problemet. Om någon viktig poäng eller frågeställning dyker upp i ditt huvud så får du snabbt skriva ner den i marginalen eller i ett anteckningsblock, men fortsätt sedan att läsa. Läs varken snabbt eller långsamt, men håll en jämn takt. När du är klar har du en övergripande känsla för din berättelse och kommer att vara bättre rustad inför den nödvändiga slutredigeringen.

Fokusera sedan på de tveksamma partierna. Du vet de där scenerna som du känner dig vagt obekväm med, som du undvikit att ta tag i och liksom hoppats att de ska läka ihop på egen hand. Börja med att fråga dig själv: Hör detta hit? Ibland känns det fel på grund av att en passage inte passar ihop med resten, även om den i sig har ett bra flyt. Om så är fallet, prova att placera den någon annanstans. Om det däremot är en svag scen i sig, stryk den och se hur det funkar nu. Om du verkligen inte kan förmå ditt finger att pressa ner delete – klipp ut den och spara den i ett nytt dokument som kan bli ett frö till nya projekt. Detta är trots allt bara din första roman.

Och när du tvekar: Låtsas att du är en sträng förläggare på ett stort bokförlag och föreställ dig vad hen skulle säga. Det kan ge dig förvånansvärt bra svar.