Låt din ­berättelse välja genre

Hans verksförteckning består av en ­nydanande reseessä, en dokumentär­roman, en kontrafaktisk roman, en skräckberättelse och en barnbok. Peter Fröberg Idling förklarar hur han låter sin berättelse styra vilken sorts bok han skriver.

I Sara Lidmans roman Din tjänare frågas det: »Men varifrån komma barnen?« Och svaret: »Dem sitta i träden och trängas med varandra och vänta på lämpligt folk att lura och överfalla. Så sätta dem föräldrar till världen utan minsta förbarmande.«

Principen är densamma i ­litteraturen, vill jag påstå. Böckerna sätter sina författare till världen, utan minsta förbarmande. Så har det åtminstone varit för mig. De böcker jag har skrivit är alla i mer eller mindre olika genrer. Inte för att det har varit min avsikt, utan för att det är vad böckerna har velat.

Horace Engdahl skriver i en essä att genrer, det är något som bibliotekarier har uppfunnit för att kunna hålla ordning i biblioteken. Han menar att varje litterär text istället kan ses som ett förslag. Ett förslag på hur något kan gestaltas.

Ett förslag var också under­titeln på min debutbok Pol Pots leende. Den kan sägas rymma flera olika genrer mellan sina pärmar. Och återfinns följaktligen på alla möjliga hyllor i biblioteken – ibland bland reportage, ibland med essäerna, då och då hos romanerna, emellanåt inklämd mellan reseskildringarna. 

För mig börjar böckerna oftast med en gåtfull bild. Något jag i tanken återvänder till, utan att riktigt förstå ­varför. Skrivandet blir sedan ett slags utforskande av det som gäckar mig, av fascinationen för det undflyende. Resultatet är därför aldrig givet på förhand. Innehållet ger, vad det lider, form och genre. Och efter drygt 15 års författande har jag lärt mig att lita på den processen.

 

Annons

Bestäm dig (men ändra dig gärna)

När jag började skriva min debutbok var det i avsikt att författa en klassisk reportagebok. Jag hade fått nys om en svensk delegation som 1978 hade bjudits in till Pol Pots Kambodja. De skulle få en unik rundresa i ett annars hermetiskt slutet och notoriskt hemlighetsfullt land. Vad var det egentligen som hände bakom de stängda gränserna? Det ryktades ju om en fasansfull skräckregim. 

Men svenskarna återvände med ett positivt intryck. Ett halvår senare störtades Pol Pot och vidden av terrorn avslöjades – en fjärdedel av landets befolkning hade mist livet på mindre än fyra år.

Till förlaget föreslog jag att jag skulle resa i svenskarnas fotspår, för att försöka ge svar på frågan: Hur kan man missa ett folkmord?

Efter ett halvårs research, intervjuer och resor började jag skriva. Men bara några dagar senare körde jag fast. Den traditionella reportageboksdramaturgin krävde ett slags visshet, som jag inte besatt. Materialet var så spretigt och motsägelsefullt att jag skulle behöva göra våld på det för att få in det i den traditionella formen.

En av mina litterära förebilder var Sven Lindqvist. I flera av sina böcker använder han sig av en uppbruten struktur. Utrota varenda jävel, som jag hade med mig i Phnom Penh, består av korta, numrerade kapitel. En liknande konstruktion finns i en annan favorit, Theres av Steve Sem-Sandberg. Kanske var något sådant lösningen på mina problem?

Jag bestämde mig för att helt enkelt se litteraturen som ett fält av möjligheter, utan staket mellan genrerna. Allt fick vara tillåtet, så länge det gagnade boken. 

Resultatet blev 259 korta scener och fragment. En stor del av dem handlade förstås om Kambodjas historia, Röda khmerernas revolution och det västerländska stödet för deras radikala samhällsvisioner. Men i boken finns även diktcitat, skönlitterärt gestaltade scener, mina egna drömmar och annat som kanske kan framstå som irrelevant i sig, men som bidrar till helheten.

Annons

I den uppbrutna formen kunde även det gåtfulla rymmas, frågorna vars svar bara ledde till nya frågor. Boken blev en sorts mosaik, som jag tyckte bäst motsvarade min version av berättelsen.

Men fungerade det? När jag skickade in manuset till förlaget var jag plågsamt medveten om att det inte alls var vad de hade tackat ja till. Jag stålsatte mig, redo att bli refuserad. Förläggaren svarade att det visserligen inte alls var vad han hade tänkt sig, och att … han tyckte om det.

Sedan dess har boken utkommit i flera upplagor och rönt internationella framgångar. Den används också på universitets­utbildningar.

 

Tro mot bättre vetande

I debutboken Allt skriver Martina Lowden i en passage att hon inte är litteraturvetare, utan litteraturtroende. Det är ju en känsla som kan uppfylla en när man kliver in på ett bibliotek – böckernas särskilda helgedom. Men den har en ­djupare mening för någon som skriver.

Den brittiska författaren Zadie Smith beskriver i en essä två typer av författare: Macro Planner och Micro Manager. Den förra planerar hela boken innan hen börjar skriva. En Macro Planner har heller inga problem med att stuva om i manuset när det väl är skrivet. Om boken vore ett hus så har Macro Planner väggarna och rummen på plats, men flyttar ständigt inredningen från ett rum till ett annat. En Micro Manager skriver däremot utan tydlig plan. Manuset ­fram­träder, rad för rad. Hen gör klart ett rum i taget – ­hallen kan vara tapetserad och inredd ända fram till skohornet på väggen, men de gedigna trätrapporna leder ännu till ingenting.

Gemensamt är att författarna inte på förhand vet om någon kommer att kunna eller vilja vistas i deras hus. Men de fortsätter ändå.

Skrivandet kan därför påminna lite om religiös övertygelse. Man måste hysa en irrationell tro på sin text och förlita sig på att det blir något. Vissa beslut är givetvis genomtänkta och infogar sig i en struktur. Men många andra handlar om intuition. Man får bara bestämma sig och lita på att det bär. Eller som Joyce Carol Oates formulerar det: »Vi famlar i mörkret – vi gör vad vi kan – vi ger vad vi har. Vårt tvivel är vår lidelse och vår lidelse vår lott. Resten är konstens galenskap.«

 

Att skriva är lösningen

Att lita på ett beslut är en sak, men hur vet man ens vilket beslut man ska fatta? Hur ska man komma fram till hur ett material ska gestaltas? Möjligheterna kan tyckas oöverblickbara, besluten nästan lika många. Ska berättelsen vara skriven i första eller tredje person, i presens eller preteritum? När ska den utspela sig? Och vilket slags bok ska det egentligen vara?

Om alla dessa överväganden verkar förlamande, kan skrivandet i sig vara en utväg. Att bortse från nästan allt och bara börja. Det kan kännas ineffektivt, eftersom det man då skriver sannolikt inte kommer att finnas med i det slutgiltiga manuset. Men ibland kan en omväg vara den snabbaste vägen till målet.

I arbetet med den första boken hade jag snubblat över en fantasieggande anekdot. Enligt en person som kände Pol Pot i hans ungdom fanns det då inget som tydde på att han skulle bli en samvetslös tyrann. Tvärtom, den unge mannen var vänlig och charmerande, den första man bjöd in om man skulle ha en fest. Enligt vännen fördes Pol Pot in på den ödesdigra politiska banan, som i förlängningen slutade i folkmord, när hans stora kärlek abrupt dumpade honom. Kanske kunde den berättelsen bli fröet, eller till och med grunden, till min andra bok?

Det visade sig emellertid svårt att belägga uppgifterna. De flesta som var med när det begav sig hade hunnit dö. Andra var ovilliga att prata.

Jag försökte närma mig berättelsen på olika sätt, men inget blev bra. Efter ett par månaders frustrerade misslyckanden vände jag mig irriterad direkt till den där undflyende unge Pol Pot. »Du …« skrev jag och hejdade mig. En bild framträdde långsamt – och jag fortsatte: »… står framför en bil. Det är en svart bil och den är din.«

Andra person singular. Det var lösningen. Texten som fram till dess dunsat runt på tunga fötter började med ens svänga. Intuitivt visste jag att jag hade hittat rätt. Och därmed var det givet att det inte skulle bli en upprepning av den första boken, den här gången skulle det bli en roman. Bristen på material förhindrade visserligen att jag återgav ett historiskt skeende, men jag hade tillräckligt för att med föreställningsförmåga försöka rekonstruera det.

 

Följ din nyfikenhet och dina infall

Efter tre väl mottagna så kallat finlitterära böcker väckte det förvåning att jag arbetade med en skräckroman. Den hade börjat som ett infall, när jag hade kört fast med ett annat manus. Men lösningen visade sig vara ett slags växelbruk; jag tycktes använda olika delar av hjärnans skrivcentrum. Om jag skrev skräck på eftermiddagen, så gick annat skrivande lättare på förmiddagarna.

Skräckskrivandet påminde mig om en händelse i min barndom. Mina föräldrar hade båt och vi tillbringade somrarna i Stockholms skärgård. Vid ett tillfälle var några av deras ­vänner med, i egen båt. På kvällen festade de vuxna i den ena båten, vi barn var hän­visade till den andra. För att ha något att göra började jag improvisera kusliga spök­historier. Egentligen var jag ­alldeles för mörkrädd för sådant, men de andra barnen lyssnade andäktigt.

Det slutade med att alla grät av skräck. Även jag.

Skräckskrivandet kändes som att jag hade återknutit kontakten med det där ursprungliga berättandet, som liksom föregick allt jag har lärt mig under ett drygt decenniums professionellt författande. Avsikten var inte att boken skulle ges ut. Jag var bara nyfiken och ville se vart texten förde mig.

Det blev en lärorik färd. Skräckgenren visade sig kräva en större tydlighet än jag var van vid. Inledningsvis skrev jag med samma subtila antydningar som i mina vanliga romaner. Men vänner som läste menade att det inte blev det minsta otäckt. Som en av dem bryskt formulerade det: ­»Komedi som inte är rolig är inte bra komedi, porr som inte är upphetsande är inte bra porr, och skräck som inte är läskig, det är fan i mig inte bra skräck.«

Fair enough. Jag skrev om.

Det var också en utmaning att göra huvudpersonerna trovärdiga. De måste ju vara rationella och fatta samma slags beslut som läsaren skulle ha gjort i en liknande situation. Samtidigt behövde läsaren, men inte romanfigurerna, förstå att besluten skulle komma att få ödesdigra konsekvenser.

Medan jag försökte begripa hur man skriver en rysare ­undrade mina barn varför jag inte skrev en bok till dem. ­Nyfikenheten väcktes – hur skulle det vara att skriva en rimmad barnbok?

Snart fyllde jag ett manus med nya fasor, och i ett annat räknade jag versfötter och letade rimord.

Med andra ord: inte heller nyfikenheten och lusten bör erkänna några genregränser.

 

Stjäl som Ingmar Bergman

Min far gick den långa vägen från tonårig smörgåsnisse till framgångsrik krögare. När jag härförleden skulle bjuda på middag suckade han när han såg mig följa ett recept: »Ingen riktig kock använder recept.« Jag undrade varför han i så fall har flera hyllmeter med kokböcker. »För inspiration«, ­svarade han.

Jag vet ingen författare som inte också är en storläsare. Det är ett slags kontinuerlig förkovran i skrivandets hantverk. Ska man skriva om en viss tid och plats finns det säkert fackböcker att plöja. Men man kan med fördel också läsa romaner med samma spelplats. För att se hur saker kan göras, men också lära sig av andras misstag. Underskatta inte skönlitteraturen som research.

Samtidigt kan det vara bra att hålla visst avstånd till sina inspirationskällor, för att behålla sin egen frihet. Det gäller även rent stilistiskt. När jag började skriva kunde jag inte läsa andra författare samtidigt som jag själv skrev. Deras ton och temperament slog ofelbart igenom i min egen text. Jag reducerades, ofrivilligt, till en härmapa. Men min egen erfarenhet väger nu tyngre och andras texter kan inspirera, utan att ta över.

När jag har närmat mig nya genrer har jag dock varit försiktig, just eftersom jag fruktat att bli alltför påverkad. I arbetet med min skräckroman Nidamörkur läste jag en handfull klassiska romaner i genren, för att se hur de hade gjort. Men jag ville samtidigt hålla kvar den ursprungliga känslan från barndomens spökhistorier. Därför begränsade jag min orienterande läsning, för att inte riskera att ta alltför stort intryck.

Samma sak när jag sedan skrev min rimmade barnbok. Istället för att låna hem bibliotekets hela barnavdelning läste jag Sten Selanders klassiskt rimmade diktsamlingar från 1900-talets första hälft. I dem kunde jag studera versernas uppbyggnad. Hade jag återvänt till barndomens Lennart Hellsing skulle jag riskera att påverkas för mycket; hans böcker ekar ändå tydligt i mig.

Det intressanta, för mig och förhoppningsvis för läsaren, är ju inte hur väl jag kan härma framgångsrika författare. Det intressanta är mötet mellan mig och en genre. För att återknyta till min far: Vad kan jag göra med ingredienserna i just det här receptet?

Så låt dig inspireras av andra, lär av dem, men tappa inte bort dig själv. Som Ingmar Bergman konstaterade: Ser man något bra är det bara att stjäla det. Men, tillade han, sedan måste man göra det till sitt eget.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .