I Sara Lidmans roman Din tjänare frågas det: »Men varifrån komma barnen?« Och svaret: »Dem sitta i träden och trängas med varandra och vänta på lämpligt folk att lura och överfalla. Så sätta dem föräldrar till världen utan minsta förbarmande.«
Principen är densamma i litteraturen, vill jag påstå. Böckerna sätter sina författare till världen, utan minsta förbarmande. Så har det åtminstone varit för mig. De böcker jag har skrivit är alla i mer eller mindre olika genrer. Inte för att det har varit min avsikt, utan för att det är vad böckerna har velat.
Horace Engdahl skriver i en essä att genrer, det är något som bibliotekarier har uppfunnit för att kunna hålla ordning i biblioteken. Han menar att varje litterär text istället kan ses som ett förslag. Ett förslag på hur något kan gestaltas.
Ett förslag var också undertiteln på min debutbok Pol Pots leende. Den kan sägas rymma flera olika genrer mellan sina pärmar. Och återfinns följaktligen på alla möjliga hyllor i biblioteken – ibland bland reportage, ibland med essäerna, då och då hos romanerna, emellanåt inklämd mellan reseskildringarna.
- Mer:
- Guide
