Låt din ­berättelse välja genre

I Sara Lidmans roman Din tjänare frågas det: »Men varifrån komma barnen?« Och svaret: »Dem sitta i träden och trängas med varandra och vänta på lämpligt folk att lura och överfalla. Så sätta dem föräldrar till världen utan minsta förbarmande.«

Principen är densamma i ­litteraturen, vill jag påstå. Böckerna sätter sina författare till världen, utan minsta förbarmande. Så har det åtminstone varit för mig. De böcker jag har skrivit är alla i mer eller mindre olika genrer. Inte för att det har varit min avsikt, utan för att det är vad böckerna har velat.

Horace Engdahl skriver i en essä att genrer, det är något som bibliotekarier har uppfunnit för att kunna hålla ordning i biblioteken. Han menar att varje litterär text istället kan ses som ett förslag. Ett förslag på hur något kan gestaltas.

Ett förslag var också under­titeln på min debutbok Pol Pots leende. Den kan sägas rymma flera olika genrer mellan sina pärmar. Och återfinns följaktligen på alla möjliga hyllor i biblioteken – ibland bland reportage, ibland med essäerna, då och då hos romanerna, emellanåt inklämd mellan reseskildringarna.