Konsten att övertyga

Att pracka på läsare sina åsikter är sällan särskilt ­lyckat. Samtidigt kan ämnen som politik och religion verkligen fördjupa en berättelse. Här är några saker att tänka på, och tips på hur du kan göra.

Brukar du inleda samtal om politik eller religion med främlingar? Då vet du ung­efär vilka vägar det kan ta – glatt samförstånd, tystnad eller osämja. Tystnaden kan variera från obekväm till iskall. Osämjan slutar i allt från ömsesidig surhet till slagsmål. Fördelen är att du genast märker vart det barkar, och kan ducka i tid.

Det kan du inte när du skriver om samma ämnen. Då måste du helt enkelt stå för det du skrivit, och vara beredd på alla sorters tolkningar och reaktioner. Det finns därför flera goda skäl till att många författare undviker sådant som har med politisk ideologi eller religiös tro att göra:

Det är ämnen som är laddade med starka känslor. Normer och värderingar är något som många av oss tar till oss – eller förkastar – tidigt i livet. Därefter formas de av våra personliga erfar­enheter och livsvillkor, och det ska mycket till för att någon ska kunna påverka oss i helt nya riktningar.

Det är svårt att vara insatt, och omöjligt att ha fullständig koll. Ingen har bevittnat var­enda konflikt, läst varenda historie­bok, analyserat varenda religiös urkund och tillbett ­varje gud.

Läsarna kan rygga undan om de känner sig pressade eller manipulerade. De kan också skriva en taskig recension eller avfärda din bok som simpel propaganda.

Politiska och religiösa referenser kan lätt göra skönlitteratur daterad. Om du låter en karaktär fördöma »den där idioten i Vita huset« kan läsaren några år senare inte vara säker på vem karaktären syftar på. Om du å andra sidan namnger verkliga politiker och religiösa ­ledare blir romanen väldigt tidsbunden.

Annons

Doktriner blir lätt tradiga. Att banka in dina åsikter hos läsaren – genom att lägga dem i munnen på dina karaktärer – blir förutsägbart och därför tråkigt.

Så vad kan du då vinna på att ta dig an politiska och religiösa teman? Här är några saker att tänka på:

Låt säga att tio personer läser din bok. Om fem av dem inte håller med dig riskerar du att förlora dem som läsare. Men om de återstående fem läsarna motsvarar precis den målgrupp du söker, då är det en annan sak. När läsare hittar en för­fattare vars böcker stämmer överens med deras värderingar, eller ger dem en aha-upplevelse, blir de ofta lojala fans.

Är du själv engagerad? Går du igång på politiska idéer, på ­regeringens sätt att styra landet, på rörelser som driver dina hjärtefrågor – eller strävar åt motsatt håll? Då är detta antagligen en del av den värld du vill skriva om. Som författare ska du jaga efter det som är sant och äkta och sträva efter att utforska saker själv, och skriv­andet är ditt redskap.

Om du hittar ett sätt att hantera dessa teman med fingertoppskänsla, kan de fördjupa dina texter och göra dem verkligt angelägna.

Låt oss titta på några förfat­tare som framgångsrikt lyckats navigera på detta minfält. Vad gjorde de, hur gjorde de och hur kan du själv göra?

 

INSE ATT ÄMNET KRÄVER ­RIKTIGA MÄNNISKOR

Upton Sinclairs roman Vildmarken från 1906 avslöjade de hemska arbetsförhållandena i Chicagos köttindustri. Berättelsen följer den utfattige ­invandraren Jurgis Rudkus resa genom omänskliga arbetsförhållanden och slumtillvaro i det nya landet. Sinclair ansträngde sig för att göra Rudkus sympatisk: en god människa som fångas i en mardröm av falska löften och svek. Ändå begår Rudkus misstag. Han låter önsketänkande påverka sitt omdöme, han super och han ömkar sig själv – och på så vis blir han varken änglalik eller helt oskyldig till sitt elände. Alla kan relatera till detta!

TA MED DIG DETTA: Hitta en karaktär som kan gestalta ditt tema. Välj en person som har oddsen emot sig, och se till att inte göra din hjälte för perfekt. Klarsynta läsare uppskattar att läsa om stukade hjältar som utsätts för utmaningar. Det är sådant som skapar dynamik och gör berättelsen över­tygande.

Annons

LÄS OCKSÅ: Sista hurraropet av Edwin O´Connor, novellen Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman, Gökboet av Ken Kesey.

 

HITTA FLERA BOTTNAR

George Orwells Djurfarmen handlar inte om jordbruk och djurhållning. Farmen och dess invånare fungerade som en struktur för Orwell, som gav honom möjlighet att sätta fingret på det totalitära förtrycket i det efterrevolutionära kommunistiska samhället. Orwell, som själv var demokratisk socialist, gav omsorgsfullt litterär dräkt till sin saga, högst medveten om att ren propaganda skulle tilltala en begränsad skara och definitivt inte göra berättelsen särskilt långlivad. Själva plotten i denna kort­roman är anmärkningsvärt komplex, med kriser, strider, inbördes konflikter och hjältemod. Det mest briljanta ligger i twisten, då de intelligenta grisarna, som har lett ett framgångsrikt uppror mot sina mänskliga härskare, själva börjar bete sig som förtryckare.

TA MED DIG DETTA: Hitta en bra historia och vrid den ett varv till. Nöj dig inte med en bekväm sensmoral utan försök att liksom Orwell driva ideologin bortom sin logiska slutsats.

Om din historia börjar i mörker, kan du istället ge den ett ljust slut som kontrast, så som Ray Bradbury gjorde i Fahrenheit 451. Det beror på vad du vill kommunicera till läsarna: en varning eller en stråle hopp. Allegoriska berättelser som Djurfarmen kan gå åt båda håll.

LÄS OCKSÅ: Flatland av Edwin A. Abbott, Moment 22 av Joseph Heller, Flugornas herre av ­William Golding.

 

UTMANA DINA DOGMER

Flannery O’Connor var personligen så religiös man kan bli, och religion genomsyrar mycket av det hon skrivit. Men hon ­talade aldrig om för sina läsare vad de skulle tro. I sin både absurda och störande debut­roman Blodsbunden, utforskar hon mysticism, galenskap, mod och feghet. Även om längtan efter försoning är ett huvud­tema så tydliggör hon också hur religiös tro kan urarta: hyckleri, våldsam fanatism och självbedrägeri. Berättelsen om den desillusionerade predikanten Hazel Motes och den skrämmande aningslösa och alltmer rubbade Enoch Emery blir övertygande på grund av deras oförutsägbarhet, och den brutalitet som präglar avkroken där historien utspelar sig. ­Genom hela romanen ställs frågor om tro, men de får ­sällan några tvärsäkra svar.

TA MED DIG DETTA: Låt dina karaktärer kasta sig huvud­stupa ut på sina andliga stigar. Låt dem sluta i fanatism eller låt dem plågas av tvivel. Livs­avgörande vändpunkter kan få marken att skaka under oss, eller ge oss en ny grund att stå på. Dessutom: Kom ihåg att tro och religion inte är samma sak – en insikt som ofta kan kräva dramatiska andliga äventyr in­nan den landar hos en karaktär.

LÄS OCKSÅ: Svarte Narcissus av Rumer Godden, Från ­helvetets brevskola av C.S. Lewis, Jag är den kände Asher Lev av Chaim Potok.

 

VAR ÖPPEN FÖR SYMBOLIKEN

Av allt Charles Dickens skrivit finns det en speciell passage som tillhör mina absoluta favoriter. Det är karaktären mon­sieur le marquis vagnsresa i Historien om två städer, en roman om den franska revolutionen. Den skenhelige och självbelåtne adelsmannen sitter i sitt tunga ekipage bakom sina hästar och blickar ut över den fattiga landsbygden. Ögonblicket är djupt symboliskt och förebådar en annan framtid:

Kvällsljuset, som föll in i vagnen, blev så starkt, då de nådde backens krön, att monsieur le marquis badade i ett purpurrött sken. – Det dör snart bort, sade han och såg på sina händer.

Vi vet att folket har fått nog av svält och förnedring, och att dagarna är räknade för den priviligierade sortens människor som markisen tillhör. Det purpurröda antyder, så klart, blod. (Notera ordet »badade«, som för tankarna till vätska.) Vad Dickens talar om för oss är att markisen har blod på sina händer; han kommer att drunkna i blod; ändå envisas han med att tro att den oro som kokar bland folket kommer att lägga sig. En sådan scen kan fylla syften långt bortom sin bokstavliga mening.

TA MED DIG DETTA: Låt ditt undermedvetna gå sina egna vägar. Det är svårare att uppfinna en symbol än att vara öppen för dem som dyker upp av sig själva. Det kan låta mystiskt, men om du är öppen för de många betydelser som vardagliga saker kan bära på, kommer du också att kunna använda dem. Mobboffrets cykel kan bli en symbol för frihet. En hjärtoperation kan antyda ­reparerad kärlek. En flitigt ­underhållen brasa kan betyda hängivenhet.

LÄS OCKSÅ: A Raisin in the Sun av Lorraine Hansberry (notera plantan på fönsterkarmen), Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald (beskrivningen av Doctor T.J. Eckleburgs ögon), Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (Raskolnikovs drömmar).

 

GLÖM INTE PASSIONEN

När Graham Greene, en före detta journalist och brittisk underrättelseagent, skrev Den stillsamme amerikanen, som utspelar sig i Saigon under ­tidigt 1950-tal, visste han vad han gjorde. Resultatet: Ett nyskapande litterärt verk som profetiskt förebådade Vietnamkriget. I romanen kokar han en komplex brygd av kolonialism, interventionism och ekonom­iska sakförhållanden i ett land som kämpar mot den franska kolonialmakten. Men Greene visste att en människa är mer än summan av sina åsikter och ser till att blanda in sexuell besatthet mellan de tre huvudkaraktärerna. Amerikanen Pyle är med sitt milda sätt en person­ifiering av den skada som naiv idealism kan orsaka, och när han dyker upp uppstår en makt­kamp som tillför irrationalitet och tvetydighet till historien. Det gör romanen långt mer övertygande än om den enbart hade varit en klinisk övning i politisk ideologi.

TA MED DIG DETTA: Passion ger oförutsägbarhet och världen är inte förutsägbar. Ett privat relationsdrama kan hjälpa dig att undersöka stora och komplexa politiska frågor.

LÄS OCKSÅ: Den manchuriska patiensen av Richard Condon, The Year of Living Dangerously av Christofer Koch, Borta med vinden av Margaret ­Mitchell.

 

ANVÄND MAGI OM DET BEHÖVS

Salman Rushdies Satans­verserna tar upp invandrares erfarenheter, särskilt indier i Storbritannien, men den hand­lar också om farorna med absoluta religiösa system. Rushdie använder såväl satir som magisk realism och drömsekvenser för att skissa fram historien om de två protagonisterna, vars flygplan exploderar på sin färd från Indien till Storbritannien. De bådas miraku­lösa överlevnad etablerar det första av många meningsbär­ande lager i romanen. Här finns mycket att lära för dig som vill undersöka politiska och religi­ösa teman. Rushdie har använt sig av en gigantisk palett för att skildra de många kulturkrockar och reaktioner som migranter får möta, samtidigt som han lyckas gestalta sina stora teman på individnivå – islam och religiös tro i allmänhet, rasism, psykisk sjukdom och romantisk passion. Satansverserna und­viker noga att ge färdiga svar, och garderar sig inte mot det kontroversiella. Det är anledningen till de våldsamma protester boken ledde till (under flera år tvingades Rushdie att gå under jorden på grund av dödshot), men också till ett enormt engagemang från dem som försvarade den.

TA MED DIG DETTA: Om du har en förkärlek för okonventionella berättargrepp, eller om du är osäker på om realismen räcker till för att bära din ­berättelse – sträck dig ut i det magiska, det hallucinatoriska, det fantastiska. En oväntad form kan ge dig spelrum att undersöka nya teman, och kanske hitta frågor och insikter du inte visste fanns där. Detta är ju också själva essensen av en litterär undersökning.

LÄS OCKSÅ: Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle, Reservation Blues av Sherman Alexie och Blecktrumman av Günter Grass.

 

LÅT HISTORIEN UPPREPA SIG SJÄLV

I The Handmaid’s Tale – Margaret Atwoods storslagna dystopi om totalitarism, indoktrinering och institutionaliserat kvinnohat – gräver författaren i både politik och religion. I boken skildras hur kvinnor av den lägre kasten hålls fångna som avelsdjur för den härsk­ande klassen, och den som ifråga­sätter regimen – man eller kvinna – riskerar att plötsligt och oförklarligt försvinna.

Historien kunde ha skrivits mycket kortare och enklare, nästan som en allegori. Men det är i själva verket Atwoods ­detaljer – både vad gäller politisk teori och bibliska referenser – som gör romanen så solid. Den omsorgsfulla skildringen får oss att känna: »Detta skulle verkligen kunna hända, för detta och detta och detta har ju redan hänt vid något tillfälle i historien.«

TA MED DIG DETTA: Gör din research. Om du lockas av en särskild ideologisk strömning eller historisk epok – läs, läs, läs. Atwood fyllde arkivskåp med bakgrundsmaterial för sitt romanbygge. Inget av det redovisas i texten, men allt finns där mellan raderna.

LÄS OCKSÅ: Och världen skälvde av Ayn Rand, Gullivers resor av Jonathan Swift, A Clockwork Orange av Anthony Burgess.

Gemensamt för många av våra största klassiker är att de lyckas underhålla läsaren, samtidigt som de rymmer ett djupare budskap. Att ta sig an politiska och religiösa teman kan kännas avskräckande, men ovanstå­ende exempel kan förhopp­nings­vis ge dig det de verktyg du behöver för att undvika fallgroparna. För det här är också ämnen som öppnar för de verkligt stora berättelserna – om människan, samhället och hela den värld vi försöker leva i tillsammans.

 

Om författaren:

Elizabeth Sims är amerikansk författare och skrivlärare och arbetar nu på sin tionde roman som handlar om ett borgmästarval i USA. Hon medverkar återkommande i vår systertidning Writer’s Digest med guider om romanskrivande.