Foto: Who is Danny/Shutterstock

Konsten att bli klar

Ett manus ska vara väl genomarbetat när det skickas till oss, förmanar bokförlagen. Skriv om tills du känner dig klar, säger skrivläraren. Men hur vet man egentligen när det är färdigt?

Pooneh Rohi tillbringade en gång en hel sommar på Kungliga tekniska högskolans bibliotek i Stockholm, strax nedanför Norra Djurgården. Bakom hyllorna med geografiböcker kunde man höra ett taktfast knäppande från tangenter. Så tystnade det en lång stund. Något raderades. Sedan fortsatte knäppandet. Recensenter skulle senare säga att Rohi hade ”avlyssnat sin samtid med finkalibrerade instrument” och skrivit en ”sorgsen och uppfordrande berättelse om exilens sår och smärta”. Men där på biblioteket fanns bara en text som inte ens hennes närmaste vänner kände till, om en man som vandrade omkring i ett snötäckt Stockholm långt från hemlandet Iran. Från början var det tänkt som en novell.

– Jag har alltid skrivit korta texter. Man har en scen och något man vill säga med den, sedan är det klart. Men den här novellen blev liksom bara längre och längre, säger Pooneh Rohi.

Ämnet låg henne nära, hennes föräldrar hade själva immigrerat till Sverige på 1980-talet. Dessutom upprördes hon över hur människor i exil behandlades. Hon bestämde sig för att se om det kunde bli en roman. Efter åtta år var debutromanen Araben till sist färdigskriven. Då hade Pooneh skrivit om manuset ett oräkneligt antal gånger.

– Jag kunde låta texten ligga i flera veckor. När jag läste igenom den hittade jag grejer som var så pinsamt dåliga.

 

Att kunna bearbeta och ändra i sin text brukar ses som en förutsättning för att skriva böcker. Eller som den franska 1900-talsförfattaren Colette sa: ”Om du skriver ner allt som dyker upp i huvudet, så är du skribent. Men en författare är någon som osentimentalt kan granska sin text, och sedan kasta det mesta av den.”

Annons

Det krävs också tid. Leif GW Persson har någon gång sagt att han låter sina manus vila i ett halvår innan han plockar upp dem för en sista redigering. Men så finns författare som gör precis tvärtom.

Sara Lövestam bestämde sig för att börja skriva romaner när hon var 18 år. Först det tredje manuset skickade hon in till förlag, men det refuserades med orden: för förutsägbart.

– Innan dess hade jag inte funderat så mycket över dramaturgi, utan mer hur man jobbar med språket och beskriver stämningar och händelser. Inte så mycket hur de händelserna relaterar till varandra, eller vilka historier som har berättats så många gånger att de måste berättas på ett nytt sätt, säger hon.

Så Sara ägnade två år åt att plocka tips och tricks från författarintervjuer, blogginlägg och forum. Det resulterade i manuset till Udda, berättelsen om Martin som attraheras av kvinnor med amputerade kroppsdelar, hans frispråkiga kompis Lelle och partikelverbsforskaren Paula som föddes utan ben. Också det manuset refuserades.

Det hade kunnat bli ännu en i raden av kasserade idéer, om det inte hade varit för en spådam i Rumänien som sa till Sara: ”Du har en konstnärlig talang, men hur det går med den beror på huruvida du tar vara på alla chanser som dyker upp”. Två år efter refuseringen såg Sara en diskret annons i Metro om en manustävling som anordnades av Piratförlaget. Hon skickade in manuset till Udda och vann. Debuten gavs ut 2009 och därefter har romanerna fortsatt komma i en strid ström, med åtminstone en bok om året.

Hur håller man en sådan takt, samtidigt som man föreläser och jobbar som SFI-lärare? Svaret går tvärsemot vad alla skrivkurser och författare brukar säga. Sara Lövestam skriver inte om texten.

– Jag skriver linjärt och väldigt långsamt, från första till sista kapitlet, säger Sara Lövestam. Det första jag gör är att skriva en mening som sammanfattar hela boken, som är dess kärna. Varje scen måste sedan relatera till den kärnan. Som i I havet finns så många stora fiskar, då var det ungefär: En iakttagare ser ett barn som kanske far illa och måste bestämma sig för att agera eller inte.

Hon har två parallella skrivprocesser: först tydliga, kortfattade synopsis för ett par kapitel framåt, sedan själva kapitlen. Slutet är planerat från början, men inte hela vägen dit. När texten sedan är skriven ligger den fast. Rytmen är så uttänkt både dramaturgiskt och språkligt att det är svårt att gå tillbaka och ändra något utan att störa resten av berättelsen. Sara Lövestam litar också på sina synopsis till den grad att hon ofta inte ens läser igenom manuset i sin helhet innan hon skickar in det till förlaget.

– Det fungerar om man följer ett genomarbetat synopsis, men kanske sämre om man är en författare som gillar att flödesskriva och skriver mer på känn.

Annons

 

Pooneh Rohis debutroman Araben hade från början inte mycket intrig alls. Bara den äldre mannen som gick omkring i Stockholmsvintern och ett par tillbakablickar till hans liv i Iran. Efter att ha skrivit i ungefär fyra år lade hon en smärre förmögenhet på att nyttja universitetets skrivare och skickade manusbuntarna i tjocka kuvert till två olika förlag. Efter sex månader fick hon svar, men inget av förlagen nappade. Manuset var ofärdigt, sa de.

– Men de skrev ändå personliga svar. Jag hade läst någonstans att det är en stor komplimang, för då har de tagit sig tid att läsa ordentligt. Så jag blev bara mer peppad, säger Pooneh.

Hon insåg också att inte heller hon själv ville läsa en hel roman utan någon handling, där all information låg subtilt dold i symbolik. Intrig var ett måste. För att spara tid hämtade hon en andra huvudperson från noveller hon skrivit tidigare på samma tema som Araben. Dottern till en immigrant kom in, med en akademisk karriär, en pojkvän och en mamma som oroar sig för lillebrodern. Den andra skrivomgången tog nästan lika lång tid som den första.

– På ett sätt var det bra att det tog så lång tid, säger hon. Jag hade gott om tid att gå tillbaka och ändra saker. För varje gång var det lite färre saker jag ville ändra.

För det hon ville ha sagt fanns ju där från början – mannen som vandrar ensam i ett vintrigt Stockholm fångade in känslan av att vara i exil. Det som behövdes var en intrig att hänga upp känslan på.

 

Pooneh Rohi och Sara Lövestam har alltså två helt olika tillvägagångssätt för att färdigställa sina manus, men de har något som folk inom förlagsbranschen lyfter fram som grundläggande: en tydlig tanke bakom det de skriver.

Casia Bromberg på Brombergs Bokförlag ser ganska snabbt om en författare inte vet vart hen är på väg:

– Om någon har för många trådar som inte knyts ihop, då säger vi ofta att ”det här känns väldigt rörigt, du kommer förmodligen att behöva ta bort mycket av den här boken och den processen kommer inte vi att gå in i med dig nu, men återkom längre fram.” Då finns det för mycket att göra helt enkelt. Det är inte heller bra att bryta in för mycket i någons skrivprocess på ett alltför tidigt stadium.

Förutom att ett manus måste hålla rent berättartekniskt behöver man också kunna kategorisera det. Är det till exempel en vuxenroman eller en ungdomsroman? Bokbranschen är krass på det sättet. Förlagen måste kunna sälja böcker. Casia Bromberg tycker att en bra metod för att kunna ringa in vad ens manus egentligen går ut på, är att gå ur sin egen skrivbubbla och lämna över bedömningen till någon annan.

– Se om du kan beskriva din roman med två-tre meningar för någon som inte har någon aning om vad det är. Om du inte kan få den personen intresserad, så är det stor risk att inte vi kan det heller, säger hon.

 

Visst låter det rimligt. Men – skrivglädjen då? Den konstnärliga friheten? Att behöva tänka på kundgrupper är sällan ett raketbränsle för kreativiteten. En mindre kvävande ingång kan istället vara att minnas detta: Casia Brombergs tre pitchmeningar är samma som Sara Lövestams första synopsis och Pooneh Rohis ilska över exilens omöjlighet. Kärnan, helt enkelt.

Det verkar alltså som att man måste ställa samma krav på sig själv som författare som man ställer på sin intrig: För att veta när du är klar måste du veta varför du började. Det finns en anledning till att du tycker att ett ämne eller en historia är viktig. Att lägga tid och kraft på att formulera det för dig själv tar dig en bra bit på vägen.

Sedan gäller det att skriva, skriva om och skriva igen. Eller att göra en noggrann synopsis och bara skriva en gång. Huvudsaken är att du till sist kan titta på texten och fråga dig själv om du uppnått din intention. Om inte, börja om. En refusering är inte nödvändigtvis slutet för ett manus. Fråga Pooneh Rohi och Sara Lövestam.