Pooneh Rohi tillbringade en gång en hel sommar på Kungliga tekniska högskolans bibliotek i Stockholm, strax nedanför Norra Djurgården. Bakom hyllorna med geografiböcker kunde man höra ett taktfast knäppande från tangenter. Så tystnade det en lång stund. Något raderades. Sedan fortsatte knäppandet. Recensenter skulle senare säga att Rohi hade ”avlyssnat sin samtid med finkalibrerade instrument” och skrivit en ”sorgsen och uppfordrande berättelse om exilens sår och smärta”. Men där på biblioteket fanns bara en text som inte ens hennes närmaste vänner kände till, om en man som vandrade omkring i ett snötäckt Stockholm långt från hemlandet Iran. Från början var det tänkt som en novell.

– Jag har alltid skrivit korta texter. Man har en scen och något man vill säga med den, sedan är det klart. Men den här novellen blev liksom bara längre och längre, säger Pooneh Rohi.

Ämnet låg henne nära, hennes föräldrar hade själva immigrerat till Sverige på 1980-talet. Dessutom upprördes hon över hur människor i exil behandlades. Hon bestämde sig för att se om det kunde bli en roman. Efter åtta år var debutromanen Araben till sist färdigskriven. Då hade Pooneh skrivit om manuset ett oräkneligt antal gånger.

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 19 september 2018 och uppdaterad 22 maj 2019. och är skriven av Caroline Widenheim.

• Mer:
• Guide
• Bli klar

Rekommenderas för dig

Bli utgiven – Del 2: Presentera dig

Ditt manus är färdigt att skickas till förlaget – men är du själv redo? Skrivas artikelserie hjälper dig att förbättra dina odds för att bli utgiven. I den här delen: konsten att presentera sig själv och sin bok.

Läs vidare

• Sonia Hussain: »Jag har alltid drömt om att bli författare«
• Relationsråd från en redaktör
• Lars Arrhenius: »Att skriva har varit ett sätt för mig att bearbeta minnena«
• Den svåra andra boken
• Bretzer och Steineck: »Första halvåret satt vi bara och pratade«