Gammal sanning rostar aldrig?

Du har sett dem så mycket att du knappt ser dem längre. På skrivarkurser, i handböcker och i tidningen du just nu håller i din hand: de där reglerna.

Skriv varje dag! ropar någon. Men på förra uppslaget berättar Jonas Karlsson att det är först när han låtit historierna ligga och vila som de blir riktigt bra.

Show don’t tell skanderar någon annan, som just förstått hemligheten med gestaltning. Sedan visar det sig att alla möjliga från Dostojevskij till Murakami tycks ha struntat i det helt och ändå kommit undan.

Nej, det finns inga regler när det handlar om skrivande, och ändå tycks det krylla av regler. Risken med goda råd är nämligen att de blir klichéer, något man slänger ur sig utan att tänka på vad de egentligen betyder. Eller ännu värre, man börjar betrakta dem som benhårda rättesnören.

Lagom till det nya året bestämde vi oss därför för att damma av ett gäng gamla sanningar om skrivande. Till hjälp tog vi några av Sveriges främsta skrivarlärare.

 

Annons

Gräv där du står

Jag tror att det här är ett ganska vanligt råd; att man ska skriva om det man känner till. Och visst är det är en fördel att veta vad du pratar om. Du behöver till exempel ägna mindre tid åt att göra research eftersom du kan dina referenser och det kan vara lättare att skapa trovärdighet om du till exempel låter din karaktär ha samma jobb som du.

Ändå brukar jag själv uppmana mina elever att också försöka befria sig från verkligheten. Risken är nämligen att man blir alltför bunden till den, och att man glömmer att litteratur och verklighet inte är samma sak. Om du till exempel är läkare och vill skriva en roman i sjukhusmiljö kan du blir så fixerad vid hur det egentligen går till, att du inte vågar ta dig några friheter i berättandet alls. Då blir det lätt en ganska tam text.

Distans är viktigt

Själv är jag från Västerbotten och låter många av mina romaner utspela sig i mitt barndomslandskap. Men anledningen till att jag kunnat göra det är att jag faktiskt inte bott där på 40 år. Det är ett fiktivt landskap, på samma sätt som Göran Tunström skriver om ett fiktivt Sunne.

Geografiska och andra förhållanden förhåller jag mig alltså fritt till, det är inte det jag är ute efter, utan den kultur som finns där uppe, gruppsykologin som råder och vilka värderingar folk har. Och hade jag bott kvar vet jag inte hur jag skulle ha hanterat det.

Vissa kan nog klara det, men om man tittar på de stora Västerbottensförfattarna är det ju bara Sara Lidman som faktiskt bodde där. PO Enquist bor ju till exempel i Vaxholm, och Torgny Lindgren i Östergötland. Det sägs förresten att han fick rejält med skäll när han kom upp till skogsmuseet i Lycksele och skulle läsa ur Ormens väg till hälleberget, för att han flyttat på en myr i berättelsen.

Skapa din verklighet

I vissa fall tror jag att man vill göra det enkelt för sig genom att gräva där man står. Man ser det som en sorts genväg, men då tror jag att man är fel ute.

Annons

Därför ska du…

  • …Följa regeln: Det ger hög trovärdighet. Du vet vad du pratar om och kan dina referenser.
  • …Bryta mot regeln: Verkligheten tränger sig på för mycket. Du använder den som ett facit och glömmer att litteratur och verklighet är olika saker. Texten blir tam.

Litteratur är oftast en form av uppskruvad, förhöjd verklighet, och vill du skriva om din egen verklighet är det alltså viktigt att du lär dig att fiktivisera den, att du inte blir ängslig när det gäller detaljer och använder den verkliga platsen som ett slags facit, för det kommer att hämma din fantasi. Det viktiga är nämligen att det finns något där – en stämning, ett ljus eller ett händelseförlopp – som du går igång på. Sedan ska du skapa den där platsen utifrån den känslan och tanken. Och sedan, när du skrivit dig in i den känslan, kan du alltid återvända och göra research om du vill få detaljerna rätt. Eller så kallar du helt enkelt platsen för någonting annat.

 

Fånga läsarna från start

Inledningen är viktig, för att inte säga otroligt viktig. Men det betyder inte att man måste kastas in i handlingen på en gång – in medias res, som det heter. Det är en ganska vanlig missuppfattning. Jag tror att det har mycket med deckargenren att göra och att det spridit sig lite till andra genrer. Du sätter dig i bilen och så exploderar den. Garagedörren öppnas och där hänger en död man. En människa håller för munnen och skriker. Man tror att man måste fånga läsaren med en oerhörd yttre dramatik, och att man måste göra det omedelbart.

Var inte rädd för det lågmälda

Det finns många riktigt stora romaner där det egentligen inte händer någonting på de första sidorna, i alla fall som det verkar. Tomas Manns genombrottsroman Huset Buddenbrook är en sådan roman. Den börjar väldigt lågmält, men efter ett tag går det ändå inte att sluta att läsa. En annan av mina favoriter är Patrick Whites Målaren, som har en otroligt enkel öppning där en pojke står på gården med sin pappa som håller på att sortera tomflaskor. Man läser vidare bara för att det är ett så vackert språk, och först senare inser man att allting fanns inlagt i de allra första sidorna.

Det gemensamma med de här böckerna är att man fastnar för en ton av något slag. Det kan också vara ett språkligt påstående, som i Tolstojs öppning av Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” När man läst den meningen kan man lägga ner boken och fundera en stund. Det är också ett bra sätt att börja en roman.

Styrkan sitter i språket

Självklart ska du inte slarva med inledningen, men den behöver inte vara på det viset att man kastas in i något kolossalt spännande händelseförlopp. Hur snabbt du måste fånga läsaren beror ärligt talat också på vad du skriver. Skriver du noveller har du inte så mycket tid på dig. Där är det viktigt att inledningen är så rakt på sak som möjligt. Det som händer på de första raderna måste också på något sätt sätta prägel på resten och får gärna innehålla mer information än vad man ögonblickligen märker. Ett bra exempel är författaren Per Olof Sundman som var en mästare på detta.

När det gäller romaner är det däremot inte lika viktigt vad som händer på första sidan. Läsaren har trots allt redan föresatt sig att läsa kanske 350 sidor till, och det man säger i början behöver inte vara särskilt märkvärdigt. Men det måste vara bra. Jag blir ofta väldigt frustrerad över böcker som är språkligt platta i början bara för att man vet att man har lång tid på sig. Och det är min poäng: i en bra roman går det inte att värja sig emot språket, och det är det du måste känna tillit till som författare.

Därför ska du…

  • …Följa regeln: Inledningen är otroligt viktig, och särskilt i kortare berättelser har du begränsat med tid till att få med dig dina läsare.
  • …Bryta mot regeln: Risken är att du blir för fixerad vid vad som händer på första sidorna. Lita på språket i stället. Att fånga läsaren behöver inte handla om yttre dramatik.

Tysta din inre kritiker

Det råder en sorts konsensus om att självkritik är något dåligt, nästan lite fult, och det tror jag handlar om tidsandan. Men självkritik är faktiskt väldigt viktigt, såväl inom konsten som vetenskapen. Att titta på det man gör och ifrågasätta det – det är ju det som gör att man blir bättre.

Håll isär dina kritiker

Först och främst skulle jag vilja säga att man har två sorters inre kritiker, och jag tror att man måste skilja på dem. Den ena är den som gör att man faktiskt kan bearbeta texten och skriva om den. Den ska du naturligtvis inte tysta för den är ju en hjälpare. Men så finns det den andra kritikern som är mer problematisk. Det är den som förlamar en och gör att man inte kan skriva någonting alls. Man blir paralyserad och tänker: ”Jag duger inte, jag kan ingenting och hur kan jag inbilla mig att jag skulle kunna skriva något bra?”.

Den kritikern kan vara ganska farlig för kreativiteten, men inte heller där tror jag att det är rätt metod att tysta den.Gör tvärtom – använd de där känslorna i texten. Du kan till exempel ge dem till någon av dina karaktärer. För där ångesten är som starkast brukar också den kreativa drivkraften vara som starkast, och det är våra tillkortakommanden och misslyckanden som kan locka fram författaren i oss. Det är där dramatiken finns, inte i framgången. Den framgångsrika delen i oss kan egentligen aldrig bli författare.

Experimentera med din självcensur

Prestationsångest tror jag aldrig att man kommer ifrån, det är helt enkelt något man får lära sig leva med om man vill skriva. Och litegrann är det faktiskt så att har man tagit fan i båten så får man ro honom i land.

Det innebär inte att det är dåligt att stänga av självcensuren ibland, till exempel genom olika skrivövningar. Man kan till exempel sätta sig och skriva i två minuter utan att lyfta pennan från pappret, det brukar bli helt fantastiska texter och kan vara en jättebra övning för att skapa en bättre relation till din inre kritiker, men för de flesta är det ändå inte något man använder sig av i själva texten. Alla är förstås olika, men själv brukar jag inte uppmuntra mina elever att skriva för fort och för mycket bara för att komma vidare. Det kan lätt bli en ursäkt för att slarva med språket och risken är att man skjuter upp all bearbetning till slutet och att det då blir så jobbigt att man inte orkar genomföra det.

Jag tycker att de som verkar ha bäst förutsättningar att lyckas med sitt skrivande är de så kallade slitvargarna, de som jobbar på. Och när man tittar på dem brukar de också ha ett rätt så gott förhållande till sina inre kritiker. De har ganska lätt för att ta textrespons, att ta till sig den, och sedan genast gå hem och bearbeta eller göra om. Men de låter inte heller den där jobbiga inre kritikern förlama dem så att de hamnar i total skrivkramp. Självtvivlet får finnas där men de jobbar vidare ändå.

Därför ska du…

  • …Följa regeln: Att ibland stänga av självcensuren kan vara fruktbart och hjälpa dig till en sundare relation till din inre kritiker.
  • …Bryta mot regeln: Självkritiken är din vän och hjälpare, och det är den som faktiskt får din text att bli bra till slut.

Kill your darlings

Om man tänker på vad det där uttrycket betyder är det ju faktiskt ganska skrämmande. Först ska jag vara så auktoritär att jag pekar ut vad jag tror att den här författaren älskar, och sedan ska jag säga till författaren att ha ihjäl det. Det är ju förfärligt. Som människa älskar jag ju mina älsklingar, varför ska jag inte göra det som författare?

Jag skulle hellre säga: Bejaka dina älsklingar. Men jag är i grunden skeptisk till alla sådana där generella råd. De påminner om de där livsvisdomarna man hör ibland – gör så här så får du ett bra liv. Skriv på det här sättet så får du en bra text. Det finns en slapphet i att säga sådana saker som tyder på att man inte riktigt mött texten. Och det finns något väldigt kategoriskt i att komma med råd i stället för att ödmjukt försöka läsa en text och försöka se vad som finns i den. Man skulle rent av kunna säga att det är respektlöst mot den text man läser.

Utveckla istället för att stryka

På Biskops Arnö där jag undervisar pratar vi väldigt lite om råd, i stället pratar vi om texter. Och vi sitter inte och läser som redaktörer och stryker bort saker, snarare kan man säga att vi stryker fram saker.

Vi tittar på hur texter är skrivna och vad olika stycken gör med dem, i stället för att peka på brister. Sedan kan det ju vara någonting som ligger i vägen eller sticker ut, och som alla i gruppen faktiskt tycker att man ska ta bort, kanske för att det inte längre verkar höra hemma i texten.

Men då kan det faktiskt lika gärna handla om att det finns för lite av det. Att man i stället för att ta bort det bör fortsätta i det stråket och göra mycket mer av det.

Det är väldigt viktigt att vara lyhörd mot andras läsning av den egna texten, men det är också jätteviktigt att ha integritet, att man inte börjar göra allt det som andra tycker att man ska göra. Och istället för att fundera över om man ska döda olika älsklingar eller inte, tycker jag att man ska försöka hitta det angelägna i texten. Så gå inte in och ta bort saker för tidigt. Det kan du göra senare.

Gå dit det bränns

Själv läser jag mina texter väldigt kritiskt när det är dags för det, men det är så att säga en annan verksamhet. I själva skrivfasen handlar det om att få fram ett material, att hitta något, och vad det är kan man inte veta från början. Därför tycker jag inte att man ska censurera sig själv i skrivögonblicket.

Jag tycker att man ska gå dit man attraheras, eller dit där det bränns. Att skriva handlar ibland om att gräva fram något med hjälp av språk. Att bejaka en ton eller någonting som bär genom texten och att hitta textens rytm och musikalitet.

Att gå dit där de så kallade älsklingarna finns är ju en strategi. Men det kan också vara bra att försöka skriva något som känns svårt att skriva, närma sig sina egna tabun och skriva där det finns ett motstånd. Där kan man plötsligt märka att det händer någonting, att det liksom bränner till.

För det som man kallar för darling, det man älskar, kan ju också vara någonting man hatar.

Därför ska du…

  • …Följa regeln: I en senare fas måste man läsa sin text väldigt kritiskt. Men även då kan det vara bra att vända på det också: älska dina älsklingar.
  • …Bryta mot regeln: Om någonting sticker ut från texten och inte verkar höra hemma kan det lika gärna bero på att du skrivit för lite om det. Kanske är det just det som är det angelägna i texten och det du ska utveckla. 

Härma dina förebilder

När jag började skriva fick jag själv det här rådet av en författare på en kurs jag gick: Skriv som din favoritförfattare!

Jag minns att jag var väldigt skeptisk till det redan då, även om jag senare har förstått att det kan finnas en viss poäng ¬– att härma sina idoler kan vara ett sätt att komma igång. Men jag tror inte att det är något man ska fortsätta med i längden, och framför allt tycker jag inte att man ska härma en författare, utan flera. Och inte bara dina favoritförfattare.

Studera det du inte gillar

Att försöka efterlikna en favoritförfattares sätt att skriva kan alltså vara en ögonöppnare och en kul övning. Men att välja någon man inte tycker om kan faktiskt vara minst lika intressant. Har man en motvilja mot en författare kan det ofta ligga något viktigt i det som man inte begripit själv.

Ibland i kurserna brukar jag plocka inledningar från olika håll och sedan har uppgiften varit att fortsätta skriva och verkligen använda sig av det tonfall och de stilmedel som finns i inledningen. Egentligen är det inte konstigare än att man härmar andra när man lär sig sjunga, eller att en arkitekt tittar på hur andras hus är konstruerade. Det handlar om att bli medveten om att texter är byggda på väldigt många olika sätt, beroende på författarens röst, språk och tid.

Därför ska du…

  • …Följa regeln: Det är en bra övning och ett sätt att komma igång innan du hittar din egen röst.
  • …Bryta mot regeln: Det kan vara minst lika intressant att härma dem du inte gillar. Att skriva handlar om att vara nyfiken på allt möjligt, inte bara det du tycker är bra från början.

Och det där gäller naturligtvis även när man läser. Som författare gäller det att inte bara läsa som ren upplevelse utan också att titta på hur det är gjort. Då behöver man distansera sig, och det kan ibland vara lättare att göra med en text som man inte själv tycker om. Glöm inte att all läserfarenhet också är livserfarenhet. Det ingår i ditt uppdrag att vara nyfiken på allt möjligt, och tycker du att något är tråkigt – ja, men varför tycker du det? Hur kommer det sig att du blir glad eller upprörd här? Och varför tröttnar du på sidan 27?

Hitta din historias röst

För kanske 20 år sedan var det vanligare att man sa att man skulle undvika att läsa andra författare under en skrivprocess, eftersom man riskerade att smittas av någon annans språk. Då var det en sanning. En annan grej som lyftes jättemycket var att hitta sin författarröst. Men jag pratar mycket hellre om hur man hittar sin historias röst. Och jag tycker faktiskt att folk idag har blivit bättre på att hitta den snabbare. Jag har märkt att mina kursdeltagare är mer orädda och jag träffar inte så ofta folk som tror att de bör skriva exakt som sina förebilder.

Så skriv på olika sätt och läs på olika sätt. Låt dig doppas ner i andras historier och språk och plaska omkring där litegrann. Men öva dig också på att se med kalla ögon på texten. Oavsett om det är sådant du gillar eller inte.