Du har sett dem så mycket att du knappt ser dem längre. På skrivarkurser, i handböcker och i tidningen du just nu håller i din hand: de där reglerna.
Skriv varje dag! ropar någon. Men på förra uppslaget berättar Jonas Karlsson att det är först när han låtit historierna ligga och vila som de blir riktigt bra.
Show don’t tell skanderar någon annan, som just förstått hemligheten med gestaltning. Sedan visar det sig att alla möjliga från Dostojevskij till Murakami tycks ha struntat i det helt och ändå kommit undan.
Nej, det finns inga regler när det handlar om skrivande, och ändå tycks det krylla av regler. Risken med goda råd är nämligen att de blir klichéer, något man slänger ur sig utan att tänka på vad de egentligen betyder. Eller ännu värre, man börjar betrakta dem som benhårda rättesnören.
