Bildkollage: Martin Karlsson

Från lös idé till lysande roman

Även berättelser som börjar med de mest fantastiska anfall av inspiration stupar alltför ofta långt innan målgång. Använd den här 4-stegsmetoden för att utveckla dina bästa idéer till deras fulla potential.

För en tid sedan deltog jag i ett möte med en klubb för uppfinnare. Några av deltagarna hade redan lanserat framgångsrika produkter och arbetade på nya, medan andra var nybörjare med stora idéer. Nybörjarna beklagade sig över hur svårt det var att lösa allt med finansiering, underleverantörer, produktion, marknadsföring och så vidare, när en av de mer erfarna uppfinnarna plötsligt reste sig upp.

– Lyssna nu, sa han otåligt.

– Idéer går det tretton på dussinet av. Det är själva utvecklandet av idén som skiljer agnarna från vetet. Man måste göra det som krävs för att förverkliga idén och sedan få ut den på marknaden.

Jag blev först lite förvånad, för jag hade trott att om man bara hade en tillräckligt genialisk idé, ja då räckte det för att göra en rik. Men ganska omgående insåg jag att min nya bekantskap hade rätt: idén är bara början.

 

Folk med författarambitioner har mycket gemensamt med dessa uppfinnare. Det är lätt att gå igång på en fantastisk idé. I ren inspiration skyndar man sig till datorn, eller ringer sin bästa skrivarkompis för att brainstorma. Man kanske rent av lyckas få ner några sidor på papper. Men så småningom brukar många ganska snabbt tappa styrfart. Alltför många romanidéer slutar där.

Annons

Varför?

Jo, för att en idé inte utvecklar sig själv. Faktum är att jag börjat tänka på detta med idéutveckling som det allra viktigaste en författare behöver behärska. För tittar man närmare på dem som verkligen lyckats skapa odödliga berättelser, upptäcker man att det sällan är själva idén som är det unika. Tvärtom, de verkar kunna ta nästan vilken grundläggande idé som helst – tricket är att de gör den till sin egen.

 

Här följer en metod som är i stort sett densamma som de stora uppfinnarna använder. Oavsett var du börjar – i en kärlekshistoria, ett mysterium, en äventyrsberättelse – så kan du utgå från följande steg för att utveckla din idé:

Skruva

Elektrifiera

Accelerera

Förenkla

 

Annons

1. Skruva

När Chuck Palahniuk skrev Fight Club utgick han huvudsakligen från F. Scott Fitzgeralds klassiker Den store Gatsby. Det är han själv som sagt det och annars skulle jag aldrig ha upptäckt parallellen, trots att jag läst båda böckerna ett flertal gånger.

Han sa: ”Det är sant, det jag gjorde var egentligen bara att uppdatera Den store Gatsby en aning. Det var en lärjunge-historia, där en överlevande apostel förkunnar berättelsen om sin hjälte. Där finns två män och en kvinna. Och en man, hjälten, skjuts till döds.”

Palahniuk tog alltså en klassisk kärlekshistoria som utspelar sig i 20-talets överklassmiljöer, och omvandlade den till en våldsam saga om sexuell besatthet, personkult och socialt sönderfall – allting placerat i en nutida, rutten värld.

Han skruvade alltså idén bakom Gatsby till något alldeles eget.

Så nästa gång du börjar känna att din idé redan är gjord, stanna inte där! Skruva till den istället. På det sättet kan ditt ursprungliga upplägg faktiskt förvandlas till något unikt.

Skapa inre drivkrafter

Ge dina karaktärer en inre längtan (sexuell eller annan) som de inte förstår sig på, och inte klarar av att hantera på ett intellektuellt plan. Palahniuk tog sin huvudkaraktär, berättaren, och gav honom ett desperat behov – en rent fysiskt törst efter känslor.

Detta behov driver honom till att låtsas vara cancerpatient för att kunna delta i självhjälpsgrupper där kramar och gråt inte bara är tillåtet, utan något som förväntas av en. När han på det sättet exploaterar en påhittad sjukdom går han också över en gräns. Det öppnar inte bara upp världen för honom själv, utan ger dessutom hela historien en rejäl skjuts framåt.

När du börjar brainstorma kring dina egna karaktärer är det alltså en bra idé att börja med deras drivkrafter. Låt säga att du får idén att din huvudperson lider av insomnia och måste äta choklad för att kunna somna. Ta det behovet och skruva det till något annat, som skulle vara otänkbart för vem som helst utom just din romanfigur.

Vore det inte mer spännande om hon till exempel var tvungen att snatta ett dyrt föremål exakt en timme före läggdags?

Lämna det välbekanta

De flesta författaraspiranter skapar karaktärer vars bakgrund liknar deras egen, åtminstone när det kommer till klass, utbildningsnivå och ekonomi. Skippa det.

Prova att skriva om miljardärer, uteliggare, missbrukare – de hopplösa och de hjältelika. Ge dem usla och själviska vanor, förbittrade känslor och agg mot omvärlden. Mixa typiska karaktärsdrag. Förvandla sofistikerade storstadsbor till ociviliserade vildar och tvärtom.

Lägg till galenskap

Galna karaktärer sitter på stora resurser till din berättelse. De har ett fantastiskt driv och kan ha stort inflytande på övriga karaktärer. Men du måste göra dem galna på ett trovärdigt sätt, och hemligheten bakom det är att låta dem själva rationalisera sitt beteende så att det för dem själva framstår som helt normalt. Det gäller allt från minsta lilla tokighet till det kompletta vansinnet. Som läsare får man gärna fråga sig: Är den här personen knäpp på riktigt, eller är det något annat som ligger bakom? Experimentera med detta.

Ifrågasätt konventioner

Använd existentiella frågeställningar till att skruva de lärdomar dina karaktärer redan tycker sig ha fått av livet: Vad är lidande? Vad är glädje? Vad är värdefullt? Vad är skräp?

Kan någonting vara både och, eller inget av det? Uppmuntra dina karaktärer att förkasta vanliga värderingar och få dem att söka sina egna svar.

 

2. Elektrifiera

Brief Encounter är en klassisk brittisk film från 1945 baserad på Nöel Cowards pjäs Still Life. Det är historien om två tillbakadragna personer som möts och förälskar sig i varandra trots att de är gifta på varsitt håll. De drabbas förstås av samvetskval, och avbryter romansen innan den hunnit ta fart ordentligt.

Denna lilla utsökta tragedi utspelas mot klangbotten av de romantiska uppförandekoder som gällde i förkrigstidens England, och filmen blev en succé.

Men när Tennessee Williams tio år senare ville göra en kärlekshistoria med ett i grunden liknande tema, förstod han att en berättelse om ädla ideal inte skulle fungera längre. I sin pjäs Katt på hett plåttak placerar han istället berättelsen i en miljö där civilisationen står på randen till kollaps, nämligen i den känslomässigt brutala kitteln i efterkrigstidens amerikanska södern. På det sättet kunde han träffa själva kärnan i en desillusionerad tid, där hans huvudpersoner blottade de svagheter som knöt ihop människorna på ytan, men slet isär dem inifrån.

Lägg till karaktärer och bygg på med känslor

Pjäsförfattare brukar begränsa antalet karaktärer i sina historier för att scenen inte ska bli överbefolkad. Men när Williams trängde in upp till åtta personer samtidigt på scenen fick publiken plötsligt chansen att känna deras känslomässiga klaustrofobi och ofrivilliga beroende av varandra. Så kan du göra även i en roman. Öka intensiteten genom att befolka berättelsen med laddade karaktärer. Låt dem spraka av listighet, hämndlystnad, svartsjuka, rädsla för utsatthet, dumhet, eller rent av död.

Gör även bifigurer kraftfulla

Har du sett Katt på hett plåttak så minns du säkert Mae och Goopers fem barn. Eftersom de är bifigurer skulle mindre begåvade författare kanske ha nöjt sig med att beskriva dem som bortskämda brats och sedan lämna dem därhän. Men i Williams händer får du verkligen se konkreta prov på deras förödande framfart (när de förstör Maggies klänning). Dessutom får du höra Maggie beskriva dem som monster innan du själv ens sett dem. Du fruktar dem alltså redan innan du träffat dem, och när Williams sedan låter dem komma upp på scenen formligen vrider du dig av obehag.

Exponera inre blödningar

De djupaste och mest smärtsamma skadorna är de osynliga sår som människor åsamkar varandra och sig själva. Det kan handla om lögner, själviskhet och svek.

Sträva efter att skapa karaktärer som känner sig sårbara, vars hemligheter ligger så nära ytan att de ständigt gör sig påminda i deras liv. Släng sedan in en sanningssägare och se dem gå sönder invärtes.

Skapa blodsband

Släktskap är guld för en berättelse. Rannsaka dig själv och gå på djupet med dess mörkare aspekter: syndabockar, favorisering, svartsjuka. Ett blodsband kan omedelbart förstärka vilken konflikt som helst.

Varför? Jo, för att det är en av de saker i livet som du inte kan förändra eller komma undan. Låt dina karaktärer lära sig detta den hårda vägen.

 

3. Accelerera

Många av de bästa moderna berättelserna härrör från samma frö som de gamla folksagorna. Kuvade unga kvinnor är ett exempel. Detta är inte bara en av de äldsta formerna av förtryck, utan också en av de mest fördärvliga – och därmed fortfarande relevant för nästan alla sorters människor.

Askungen är en figur som vi först möter i köket, en slav under de hårda kraven från hennes styvmoder och styvsystrar. När hon försöker göra något för att förbättra sin situation blir hon nertryckt och straffad (styvförhållanden är för övrigt en väldigt bördig mylla för historieberättare, på grund av den dubbla styrkan i hälften-familj och hälften-främling-grejen).

I Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, styr hon bort Askungen-arketypen från allt vad hem och relationer heter. Hon multiplicerar Askungen med tusen, och de hålls vid liv av ett enda skäl – den tillgång de har som fortfarande inte kan framställas på syntetisk väg: deras fertila livmödrar. Askungarnas syfte är att alstra ett samhälle som vore bättre om det inte fanns. Och här kommer inga vackra prinsar och ställer saker och ting till rätta.

Atwood drev Askungen till en punkt där hon nästan – men inte helt och hållet – var oigenkännlig. Och i just detta finns styrkan. Även du kan skapa gastkramande magi i dina berättelser genom att driva din saga till slutsatser betydligt mer drastiska än du trodde var möjligt.

Starta vid den springande punkten och tryck på gasen

Förläggare och redaktörer säger ofta till nybörjare: ”Starta inte i början, utan i mitten”, vilket ofta betyder: ”Slösa inte sidor på att ta dig in i berättelsens kärna.”

Det är ett klokt råd. Försök börja där allt är som knepigast för att sedan ta berättelsen vidare därifrån – någon har en pistol riktad mot tinningen, någons hjärta är krossat, någons liv hänger på en tråd. Sen då? Låt historien börja!

Gör fienden till något större

Hur går det till när etablissemanget utövar förtryck mot enskilda individer? Jo, de ser till att göra förtrycket lagligt, och de gör det ett litet steg i taget. Tänk efter; vad är mest skrämmande, ett litet kriminellt gäng eller ett havererat samhälle med fel personer vid makten? Ett etablissemang kan vara en regering, men också något så litet som ett långtradarfik, ett ordenssällskap eller en svensexa. Låt allt verka helt normalt till en början, för att sedan gradvis urarta och kollapsa. Gör dina karaktärer till passagerare på ett tåg som störtar mot katastrofen.

Lägg till ett offer

Trevliga och politiskt korrekta sällskap är inte helt bekväma med destruktiva offer. Bra! Detta obehag beror nämligen på det faktum att alla vet, men ingen vill kännas vid, att vi alla bär på undergång inom oss. Just själva självbedrägeriet gör att obehaget blir så konkret när det uppdagas. Så låt offret ta plats och utmana sin omgivning istället för att gömma sig i mörkret.

Att låta någon bryta mot tabun är ett bra sätt att ställa saker på sin spets, och det kan skapa dramatiska vändningar i din historia.

Lägg in omöjliga val

Kvinnorna i Atwoods roman lever varje dag i ett omöjligt val: ska de fortsätta underkuva sig eller ska de göra uppror?

Att underkuva sig är att förgöra sig själv inifrån. Att göra uppror är att be om en säker undergång utifrån.

Ett omöjligt val kan finnas i en mängd olika situationer: ett triangeldrama, en utpressningssituation, eller när som helst där någon både vill ha kakan och äta den. Ofta är det ett utmärkt sätt att få en historia att ta nya riktningar.

 

4. Förenkla

Krig har gett näring till oräkneliga konstnärliga verk. När Leo Tolstoy skrev Krig och Fred, lade han in allt han kunde tänka sig, eftersom krig är så stort. För att framställa den franska invasionen av Ryssland, och den följande Napoleon-eran, skrev han en episk historia som följde dussintals karaktärer. Mängden noggranna detaljer i Krig och Fred hjälper oss att förstå krigets inverkan på människorna och de institutioner de trodde var orubbliga i samhället.

Men Ernest Hemingway, en ung man som lutade sig mot sina egna erfarenheter från första världskriget, rensade bort allt han överhuvudtaget kunde, eftersom han ansåg att kriget inte var större än den enskilda människan. När han konfronterades med krigets verklighet skrev han ner allt det som kom till honom, för att sedan rensa tills ingenting återstod förutom hårda, lysande stycken. Resultatet, I vår tid, är en samling noveller som framkallar den omedelbara skräcken och kvardröjande smärtan i en av mänsklighetens mest avskyvärda sysselsättningar.

När det börjar framstå som om inte ens miljoner ord skulle kunna ge en tillräckligt tydlig bild av något, undersök då vad som skulle hända om du istället skalar ner din idé, så att miniatyren får ge en bild av det ogripbart stora.

Var minimalist

Vid det här laget kanske du har en anteckningsbok eller fil på datorn med idéer, delar av en berättelse, noteringar om olika karaktärer och listor med dramatiska ögonblick som du vill ha med. Det är ett jättebra grundmaterial.

Istället för att försöka vidareutveckla ditt material genom att pressa fram ännu mer, tycker jag nu att du ska ta en närmare titt på vad du faktiskt har.

Försök vaska fram guldklimparna, eller det som kan bli guldklimpar med lite envishet. Leta efter kvalitet istället för kvantitet. Fortsätt tänka på det sättet genom hela skrivprocessen och redigeringen av din bok.

 

Förmedla känslor genom handlingar

Nybörjare brukar ofta försöka – dessvärre sällan framgångsrikt – att göra det som Tolstoy gjorde så bra: att inte bara visa vad som händer, utan även i långa djuplodande utvikningar berätta hur respektive person upplever det. Låt bli det!

Gör som Hemingway istället: När Joes pappa i My old man krossas till döds på kapplöpningsbanan, nöjer sig Hemingway med att låta Joe berätta att poliserna höll fast honom, och hur hans döda pappas ansikte såg ut, och att det var ganska svårt att sluta gråta just då. Även du kan skildra känslor om liv och död utan att nämna själva känslan med ett enda ord. Att anlägga den här berättartekniken redan från början av din idéutveckling kan bespara dig mycket tid och många omskrivningar senare.

 

Använd små detaljer för att väcka liv i stora saker

Ett svampmoln eller ett skrikande barn i lågorna? En bröllopsfest för tusen gäster, eller en nära beröring mellan två älskande? En reseskildring, eller känslan av fartvinden i en backe nerför en bergväg?

Det är inte för tidigt att börja fundera över dina detaljer. Var sparsmakad. Vad går du igång på?

De där flyktiga ögonblicken motsvarar ofta alla de beskrivningar du kan tänkas behöva.