När jag fyllde tio år fick jag en låda med skojiga kemiska experiment i födelsedagspresent. Där fanns många häftiga prylar, men själva experimenten i instruktionsboken var tyvärr ganska tråkiga. Man visste precis vad som skulle hända; ingenting exploderade och ingenting bubblade över kanten på provröret. Så jag började tänka utanför den så kallade boxen. Jag plockade isär en gammal julgransbelysning för att få dockskåpslampor, men åstadkom bara trasiga säkringar och en puff rök. Jag gick vidare och försökte väcka en död groda till liv genom att koppla ihop den med ett batteri, men lyckades bara ge mig själv en smärre elstöt. Då berättade en klasskompis att han lärt sig receptet på krut. Det är svårt att föreställa sig i dag, men på 1960-talet kunde barn utan problem skaffa sig allt som behövdes för att tillverka explosiva ämnen. På det lokala apoteket köpte jag så mycket kaliumnitrat jag ville utan att få några frågor, och efter det blev livet mycket mer intressant (förvånansvärt nog lämnade jag barndomen med både synen, hörseln och alla fingrar i behåll).
Min period som galen vetenskapsman gav mig några grundläggande lektioner i kreativitet, och det blev ett ideal som jag fortfarande strävar efter när jag söker explosiviteten i det jag skapar. En galen vetenskapsman går igång på visionen om någonting nytt. Det är en person som är beredd att prova vad som helst för att uppnå nya resultat, och som gärna tar några smällar på vägen. En galen vetenskapsman är lika orädd som okuvlig, och viktigast av allt: Hen är redo att ta nya tag efter ett misslyckande, det är bara att prova en annan formel.
Samma egenskaper är guld värda för en författare.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
