Cliffhangers skapar ditt och bokens driv

Är boken inte spännande för dig som skriver, blir den inte heller spännande för den som har boken i handen. Det menar Kristina Ohlsson, vars kriminalromaner översatts till över 30 språk. I nya Skrivboken hyllar hon specialverktyget som knuffar både författaren och läsaren framåt.

Att påstå att man skriver spänningslitteratur för barn och vuxna förpliktigar. En ganska viktig grej med spänningsböcker är att de förväntas vara just spännande.

Det är väldigt svårt att runda något så grundläggande.

Här om någonsin prövas en författares förmåga att förstå och kunna hantera skillnaden mellan att »Ha En Jättespännande Idé« och att skriva en bok om samma idé.

För mig handlar allt skrivande om att underhålla mig själv i första varvet. Det är det oavbrutna spänningsmomentet som utgör hela min energibank, den är hela min arbetsmetodik.

Det finns inte i min värld att jag skriver ett kapitel som inte sporrar mig att gräva vidare i historien jag berättar. Så länge jag bibehåller min egen nyfikenhet på vart historien är på väg, känner jag mig trygg med att läsarna kommer att göra detsamma.

Entusiasm smittar nämligen.

Annons

Spänningselementet får inte vara något som kommer och går i texten. Det kan stegras och det kan tonas ner, men det ska hela tiden anas både mellan raderna och i handlingen.

 

Cliffhangers

Inget verktyg är mer effektivt för att skapa driv i en bok än cliffhangers. Inget.

Jag älskar cliffhangers!

Så, då var det sagt. Cliffhangers är da shit för att skapa spänning. En cliffhanger beskrivs bäst som en spänningsstegring som avbryts och tvingar läsaren att vänta på en fortsättning. Cliffhangers lockar därför till vidare läsning och håller i bästa fall läsaren vaken långt in på natten. Det är oändligt lätt att schabbla bort en bra grundhistoria genom att ha för få spänningsmoment. Då stannar berättelsen upp även om sidorna fortsätter att fyllas med text.

En yngre läsare, ett barn, skulle sannolikt säga att »det inte händer något«. Barn har lättare för att uttrycka sig i det avseendet än vi vuxna. De formulerar sig mer intuitivt. Om det är något de inte tål så är det just att »det inte händer något«. Ofta gör vi misstaget att kalla dem för otåliga när det i själva verket är så att även vi som är vuxna föredrar berättelser utan transportsträckor.

Cliffhangers återfinns huvudsakligen i slutet av ett avsnitt, ett kapitel eller (mer sällan) i slutet av en bok. När de läggs i slutet av avsnitt och kapitel, länkar de effektivt den ena scenen till nästa.

Cliffhangers förekommer i alla sorters litteratur och i alla sorters filmer.

Annons

Alla.

Ta till exempel böckerna om Bridget Jones. Ska hon hitta sitt livs kärlek eller ska hon förbli singel? Ska hon behålla barnet hon väntar eller välja att ta bort det?

En sådan historia praktiskt taget bönfaller om att byggas upp av ett antal underhistorier som hålls vid liv med olika spänningsögonblick. För lite dramatik och för mycket information kan släcka den mest hängivna läsares läslust.

Ett klassiskt fenomen som förstör en texts flyt är stora informationsdumpar. De har egentligen ingen plats alls i texten, så om det plötsligt kommer över mig att »Nu måste jag verkligen berätta för läsaren varför personen X gör si, eller varför landet Y beter sig så« försöker jag portionera ut vad det nu är som är så viktigt.

Jag vet nämligen att så fort jag placerar en specifik uppgift i texten (årtal, klockslag, namn) kommer läsaren att medvetet eller omedvetet fråga sig om detta är något som är viktigt för berättelsens fortsättning. Om inte svaret är uppenbart ja eller nej, riskerar jag att bromsa berättelsen för läsaren eftersom denne får för många detaljer att hålla i huvudet och därför riskerar att glömma bort eller blanda samman saker som är viktiga och betydelsebärande.

 

Kameleonten

En cliffhanger är en litterär kameleont, den kan ta sig alla möjliga uttryck.

I min tredje bok om advokat Martin Benner ringer trädgårdsmästaren Abdullah och säger att han hittat en apa i Martins trädgård. Cliffhangern består i att informationen som Martin får ta del av framstår som obegriplig och väcker frågor som läsaren bara kan få svar på genom att läsa vidare.

Vad är det för apa?

Vilken roll spelar den?

Ett annat exempel på cliffhanger är hur jag beskrev mitt första möte med Piratförlaget när jag återberättade min debutanthistoria i den här bokens första del. Så här skrev jag:

»Vi skiljs åt någon timme senare.

Nu är det fler som ska läsa manus, får jag veta. Det är inte bara Sofia och Anna som bestämmer vem som är välkommen in i himmelriket.

Dessutom måste de fundera över om det ryms en kvinnlig deckarförfattare till i Sverige. Året är 2008 och man tänker att någonstans måste ju deckarhimlens regnbåge ta slut. Under tiden, medan de läser och analyserar, får jag gå hem och vänta.

– Jag hör av mig, säger Sofia.

Sedan blir det tyst.«

Scener och skrivningar av det här slaget kan förekomma på dussintals ställen i boken, men det är inte förrän de återfinns i slutet av ett stycke eller kapitel (beroende på hur boken är uppbyggd, det kanske saknas kapitelindelning – alternativt är en bok med mycket långa kapitel – och då blir avsnittsindelningen desto viktigare) som de förvandlas till just klassiska cliffhangers.

 

Kan man ha för många cliffhangers?

Självklart finns det tillfällen då de är onödiga. Om jag skriver ett kapitel (i en kriminalroman) i vilket det genomförs ett polisförhör med en misstänkt person (alternativt ett viktigt vittne) och det under förhöret framkommer mängder med information som poliserna (och läsarna) väntat på, har jag inget behov av att spetsa till just de sista meningarna i det kapitlet.

Tvärtom.

Då kan det vara mer dramatiskt med en kontrasterande mening som snarare tar ner stämningen ett hack för att skapa en bättre övergång till nästa kapitel eller stycke.

I de fallen blir hela kapitlet en cliffhanger.

En bra cliffhanger väcker nyfikenhet och höjer läsarens puls. Enkla grepp som obehagliga konstateranden eller reflektioner fungerar utmärkt som mer subtila cliffhangers för läsaren.

I Glasbarnen blir Billie fundersam när hon ser att de tidigare ägarna lämnat kvar möbler och prylar. I ett av rummen står ett skrivbord. Det ligger ritblock och kritor och teckningar på bordet. Kapitlet avslutas med:

»Det såg faktiskt ut som om någon suttit och ritat och sedan bara rest sig och gått.

Och aldrig kommit tillbaka.«

Det räcker så för att läsaren ska bli ivrig att ta reda på hur det förhåller sig med den saken.

Vad har egentligen hänt med de tidigare ägarna?

Och hur ska det gå för Billie om hon flyttar in i samma hus?

Bara den som läser vidare får veta.

Samma sak sker på massor av ställen i mina andra böcker. I Zombie-feber söker Herbert upp en man som bor på hans farfars vandrarhem. Mannen är inte där, men dörren till hans rum står öppen. Herbert tassar in i rummet (observera gärna att jag här skrev att han tassar och inte att han går, Herbert vill verkligen inte bli avslöjad) men blir snart upptäckt av städerskan Harriet som ber honom lämna rummet. Herbert har då redan hunnit få syn på en svart bok som ligger i mannens fönster:

»Herbert hann bara läsa vad boken hette innan Harriet tog den ifrån honom. Framsidan pryddes av ett stort Z i guld och orden De som aldrig sover. Herbert blev kall trots värmen. Vad var det för bok? Och vad fanns det för människor som aldrig sov?«

Och med de orden avslutar jag det kapitlet.

 

Det finns tusen sätt att bygga bra cliffhangers. Inre monologer kan vara ett utmärkt verktyg. Inre monologer låter inte så sexigt, men fundera över ett fenomen som rädsla för mörker.

De flesta av oss är fullt kapabla att jaga upp oss om vi är ensamma hemma och vi hör ett ljud vi inte känner igen mitt i natten. Yrvakna sätter vi oss upp i sängen (alternativt spärrar upp ögonen och ligger stela av skräck) och undrar vad vi just hörde för något.

Rädslan blir inte alls lika stor om vi har sällskap av någon annan. Då ersätts den inre monologen av ett vanligt samtal som vi har med den andra som också hört det konstiga ljudet. Eller också sover vi bara vidare, tryggt förvissade om att vi ändå inte är ensamma.

Jag jobbar genomgående i mina böcker med den inre monologen, med människans inbyggda förmåga att ana sig till annalkande katastrofer.

I Davidsstjärnor får kriminalkommissarie Alex Recht mycket tidigt en känsla av att fallet med förskoleläraren som skjuts till döds utanför en judisk skola i Stockholm är något långt utöver det vanliga. Ett av de första kapitlen avslutas med:

»När Alex en stund senare stod ute på Nybrogatan undrade han varför han kände en sådan oro. Det var som om snöflingorna viskade till honom:

Det har bara börjat. Du har ingen aning om vad du har framför dig.«

Givet att allting annat i texten hamnat på rätt plats, är det rimligt att anta att den sista meningen får läsaren att dela Alex oro. Det finns i det här läget ingen konkret information om annalkande katastrof som nått vare sig Alex eller läsaren, men cliff hangern blir ett förebud och löfte om att nu ska det bli åka av.

Vilket, återigen, måste ses som ett bindande löfte. Det är ohederligt att strössla med hintar och vinkar om att otäckheter är på väg och sedan inte leverera.

I Askungar vänder jag på det dramatiska inslaget. Ett barn har försvunnit och Alex Recht är säker på att hon kommer att återfinnas inom kort. Ett av kapitlen avslutas:

»›Den gräsliga bakgrunden till trots‹, sa Alex på väg ut ur rummet, ›måste jag ändå säga att jag har en ganska bra känsla för det här fallet. Det är nog bara en tidsfråga innan flickan kommer tillrätta.‹«

Men läsaren förses med annan information. Nästa kapitel är skrivet ur gärningsmannens perspektiv (och i den texten har Alex ingen roll) och avslutas med:

»I badrummet var åtminstone allt som det skulle. Flickan låg fortfarande naken i badkaret där de lämnat henne.«

Detta är ingen klassisk cliffhanger, men scenen grusar alla tankar om att dramat kommer att få en behaglig upplösning.

 

Jämte alla otäcka cliffhangers finns det förstås även heureka-cliffhangers. När något äntligen går åt rätt håll, när någon äntligen får en bra idé som förlöser handlingen och för den framåt. Händelsen i sig blir en vändpunkt i berättelsen som därmed får en ny riktning, men det är snyggt om man även förmår förvandla vändpunkten till en cliffhanger.

I Det magiska hjärtat ställs huvudkaraktären Roberta inför en rad problem. Bland annat behöver hon och kompisen Eric snabbt som tusan få tag på resenärer som ska åka till Antarktis och Tadzjikistan. De vågar inte använda internet för att göra en efterlysning, de måste känna sig etthundra procent säkra på att människorna de får tag på inte lurar dem. Och där står de och stampar utan att komma vidare.

»DÅ.

Det kom från ingenstans. Plötsligt mindes jag något som Eric sa den där gången när vi var hemma hos morfar Horatio, innan vi gick till resebyrån. Morfar Horatio hade frågat oss var man hittade människor som reser. Och Eric svarade: På flygplatser.

På flygplatser.

– Du, sa jag. Jag vet vad vi ska göra.«

Voilà! En vändpunkt är skapad, men också en cliffhanger, för här slutar kapitlet.

 

Avslutande cliffhangers och billiga cliffhangers

Varför tjatar jag på om just cliffhangers?

Därför att de är viktiga, går inte att vara utan.

De är den optimala byggstenen för att väcka obehag eller anspänning hos läsaren, och förstås nyfikenhet.

Effektsökeri har ett egenvärde, något annat är bara fånigt att påstå. Fråga vilken filmmakare som helst vad bakgrundsmusiken fyller för funktion i deras produktion.

Däremot kan inte hela berättelsen bara vara ett inferno av försök till effektsökeri.

Cliffhangers klarar sig inte utan ett i övrigt solitt hantverk. De finns där för att stärka en redan befintlig historia – inte för att bli historien som ska berättas.

Det finns dock två sorters cliffhangers som jag skulle vilja tona ner förväntningarna på, och som jag själv inte har några bra erfarenheter av.

Den ena är den som avslutar hela böcker, och den andra är den som jag rätt och slätt kallar för billig.

Ingen cliffhanger är större än de som avslutar hela böcker. En del gillar det, en del avskyr det.

När jag skrev Lotus blues bestämde jag mig för att berättelsen skulle spänna över två böcker som tillsammans skulle utgöra en hel historia. Således måste Lotus blues, som var den första, sluta på ett sätt som sporrade läsaren att kasta sig över Mios blues när den kom ut ett halvår senare.

En sådan bamsestor cliffhanger kan inte byggas kring några enstaka meningar. Dels måste hela berättelsen komponeras så att det blir uppenbart att den inte är slut bara för att boken är det, dels måste författaren tydligt visa för läsaren vad som ska avhandlas i nästa del.

Vad lärde jag mig om den sortens romanbygge som Lotus blues och Mios blues tillsammans utgjorde?

Att jag är 99 procent säker på att jag inte kommer att göra det igen. Bokslut med cliffhangers minskar friheten i nästa bokprojekt och styr och begränsar hela storyn, och det priset är för högt att betala.

Dessutom finns det läsare som blir förbannade när boken de köpt inte bjuder på en avslutad berättelse. Jag kan förstå deras frustration.

 

Annat är det med det som jag kallar för billiga cliffhangers. Dessa är sådana som jag verkligen ogillar och därför aldrig (eller åtminstone nästan aldrig) använder.

Det är den sorts cliffhanger som innebär att det blir tydligt för läsaren att huvudkaraktären i boken plötsligt fått veta något nytt – något som förändrar allt och kanske till och med löser hela gåtan – utan att läsaren får samma information vid samma tillfälle.

Tack och lov är den här sortens fulspel inte så vanligt, men visst finns det författare som skriver på det viset (och för all del säkert också läsare som gillar det, men jag är inte en av dem).

Eftersom jag är ointresserad av att framhålla någon kollega som ett dåligt exempel, hittar jag helt enkelt på ett som får visa vad jag försöker få sagt:

Vi tänker oss en deckare som handlar om Eva-Lena (som är journalist, polis, läkare, veterinär, vad som helst – hon är under alla förutsättningar huvudkaraktären).

Eva-Lena har i kapitel efter kapitel jagat en brevbärare som hon tror har mördat sin fru. Detta har dock, som sig bör, inte varit helt lätt för Eva-Lena att bevisa.

Så händer något avgörande.

Eva-Lena läser något i tidningen (läsaren får inte veta vad, bara att hon läser) och får en idé (som också den blir okänd för läsaren). Två rader senare sträcker hon sig efter telefonen (och ringer någon som läsaren inte får namnet på) och kapitlet avslutas med:

»Om nu allt hängde samman som Eva-Lena trodde, skulle brevbärarens dagar i frihet vara räknade.«

Eller:

»Nu var Eva-Lena något på spåren. Om hon bara fick svar på sin fråga visste hon exakt vad hon skulle göra härnäst.«

Nej, det här är inte spännande.

Det är billigt och det är frustrerande.

Jag vill veta vad Eva-Lena läser, och jag vill i det läget vara så välinformerad om var vi står i historien att jag samtidigt som Eva-Lena förstår hur avgörande informationen är. Och sedan vill jag veta vem hon ringer och därefter får författaren konstruera någon annan form av spänningsmoment.

Personen X svarar inte i sin telefon och Eva-Lena lämnar huset hals över huvud.

Eller personen X svarar visst i sin telefon, men hotar Eva-Lena med att det kommer att gå henne illa om hon fortsätter sitt grävande.

Att skapa spänning genom att undanhålla information från läsaren är att fuska.

 

Borttappade cliffhangers

Det händer att jag läser böcker som är fulla av potentiella cliffhangers, men där ingen av dem sitter på rätt ställe. Enstaka händelser (viktiga upptäckter, avslöjanden, etcetera) som skulle ha kunnat lyfta hela texten lämnas övergivna som döda sillar mitt på en sida, dränkta i kringliggande bokstäver och andra inte alls lika intressanta skeenden.

Bortslarvade cliffhangers är direkt sorgliga att snubbla över.

Om du är osäker på vad jag menar, kan du göra så här nästa gång du skrivit klart en bok:

Gå igenom de två sista styckena i varje kapitel. Specialgranska gärna de sista meningarna i varje kapitel.

Känns det som om de rockar?

Väcker de läsdriv hos dig?

Minns du varför de ser ut som de gör?

Om inte föreslår jag att du går tillbaka i kapitlet och funderar över om där inte finns en enda humörskiftning, inte ett enda avslöjande – stort eller litet – som skulle göra sig bättre i slutet av kapitlet än de meningar som du valde från början. Det handlar inte om att hitta stora ord som piskar upp enorma svallvågor, det handlar om att skapa en krusning på vattenytan.

Spegelblankt hav är supervackert.

Men särskilt spännande är det inte.

Rekommenderas för dig