Berätta bättre

Gestaltning är ett ständigt återkommande ­begrepp inom skönlitterärt skrivande. Men vad innebär det egentligen och när ska du rentav undvika att gestalta? Följ dessa råd och vässa ditt berättande!

Skrivråd liknar recept i en kokbok. Det är en beprövad metod för att laga en välsmakande rätt, men om du använder det som en strikt manual kommer du aldrig att bli någon mästerkock.

Du måste lämna utrymme för improvisation och kreativitet, precis som i skrivandet.

Ta det klassiska uttrycket  »show don’t tell« – på svenska ungefär: »gestalta, inte redovisa« – som bankats in i ditt huvud till en allmän sanning. Till viss del har du blivit vilseledd. Detta råd är faktiskt inte tillämpbart i alla situationer. Faktum är att du ibland borde redovisa – men du behöver lära dig när du ska välja det ena framför det andra.

Låt oss säga att du skriver om en vampyr som jagar en man genom en månbelyst skog. Gestaltar du själva jakten, eller sammanfattar du den? Under vilka omständigheter skulle du nöja dig med att endast berätta för läsarna att den inträffat?

Och hur är det med känslor? Hur skulle du till exempel avslöja att en karaktär är arg? Ja, du kan helt enkelt tala om det för läsarna:

Jonathan var rasande.

Annons

Eller så kan du gestalta raseriet genom handlingar och beteende:

Jonathan klampade igenom rummet, slängde upp dörren på vid gavel och vrålade åt sin son att komma ner. Nu!

I det senare exemplet anar läsarna vad som pågår och tänker: Herregud, killen är verkligen upprörd, och vanligtvis lär vi oss att det är bättre att välja det alternativet (att gestalta) snarare än det första (att redovisa). Det handlar helt enkelt om att gestaltning bidrar till mer engagerande läsning, och visar på tillit till läsarnas förmåga att själva pussla ihop saker och urskilja karaktärens humör, känslor och vilja från sammanhanget. Okej, men så var det detta med att avvika från receptet – och hur vet du när det är läge att strunta i gestaltningen? Vi tar det från början.

GESTALTA KAMP, REDOVISA MÅL

I allmänhet gestaltar vi karaktärers känslor genom deras respons på olika stimuli (»show«), men vi redovisar deras viljor för läsarna (»tell«).

Att gestalta istället för att redovisa fungerar inte särskilt bra när du ska avslöja karaktärers avsikter. Med andra ord: det är ofta bättre att låta en karaktär klart och tydligt påpeka varför hon eller han är på en viss plats. Risken blir annars att du slår knut på dig själv i dina försök att visa vad karaktären vill utan att säga det rakt ut.

Det är ofta mer kraftfullt och effektivt att låta karaktären säga »Jag kom hit idag för att ta reda på var Alice är, och jag går inte förrän jag får svar«, än att försöka avslöja det indirekt.

Om du försöker gestalta viljor och avsikter istället för att redovisa dem slutar det ofta med att du skriver onödiga scener som drar ner berättelsens tempo.

Så – tillbaka till vampyren.

Annons

Om det är avgörande för berättelsen, viktigt för sammanhanget och händelseutvecklingen och inte stör berättelsens tempo, så gestaltar du jaktscenen med dess förskräckliga slut i sin fulla prakt.

I annat fall kan du helt enkelt sammanfatta: »Det tog bara 30 sekunder för Vlad att komma ikapp Johnny i skogen och göra honom till sin.«

Sammanhanget gör det tydligt för dig när du behöver gestalta en händelse: ju större löfte du avlagt till läsarna om betydelsen av en scen, desto viktigare är det att du visar själva scenen. Se till att 1) varje betydelsefull scen gestaltas, 2) känslor känns genuina och uppenbara och 3) karaktärens avsikter är tydliga för läsaren.

FINJUSTERA DIN GESTALTNING OCH REDOVISNING

När du granskar något du redan skrivit, ta då för vana att använda dig av följande frågor för att försäkra dig om att du använder gestaltning och redovisning på rätt ställen:

Redovisar du för mycket när det kommer till känslor? Eller gestaltar du viljor och avsikter? Hur kan du rätta till det?

Har du gestaltat rätt scener? Finns det några scener som du istället hade kunnat sammanfatta?

Det utrymme du lagt på att gestalta eller sammanfatta ger läsarna en vink om vad som är extra viktigt i berättelsen. Kommer läsarna uppfatta vilka scener och vändpunkter som är extra betydelsefulla?

Baserat på de olika dilemman du presenterat och de karaktärer du porträtterat som viktiga – vilka scener kommer läsarna vilja se gestaltade? Om du inte ger läsarna det – varför inte? Kommer de bli fångade och tilltalade av det du ger dem istället?

Angående intentioner – är det tydligt vad varje karaktär vill ha och vad som hindrar dem från att få det? Om inte, hur kan du bättre tydliggöra deras strävan och mål?

LÄGG TILL UNDERTEXT

Hur är det med de tillfällen där du skulle kunna redovisa något rakt upp och ner, men där dina karaktärer aldrig skulle vara så uppriktiga? Eller om du vill fördjupa betydelsen av något, även när du berättar för läsarna vad som pågår? Det är då du behöver väva in undertext.

Föreställ dig havet. Det ser så lugnt ut därute, knappt en krusning på ytan. Men djupt därnere forsar underströmmar och tidvattenvågor i olika riktningar.

För att lära känna havet måste du göra mer än att betrakta ytan.

Du behöver rentav dyka i.

Större delen av tiden pågår något djupare även i en berättelse: känslor, smärta, passion – strömmande, skvalpande och brusande precis under ytan. En relation tar form eller bryts upp, en attityd förändras, ett avslöjande uppenbarar sig.

Undertext är den djupare meningen i en scen som förs med vid sidan av händelserna som sker på ytan. När man talar om att »läsa mellan raderna«, så talar man om undertext.

Saker är helt enkelt inte vad de ser ut att vara.

Du kanske säger dina läsare en sak, men du visar på något annat.

När en scen främst bygger på undertext så litar du inte på vad som sägs, du litar inte på vad som görs – du litar på vad som antyds.

Undertext är vad som menas men inte sägs rakt ut. Den kan vara närvarande i alla sorters scener – oavsett om de bygger på redovisning, dialog, användande av tystnad, undvikande eller tvetydiga reaktioner. Här är några strategier för att fylla dina scener med djupare mening.

Visa känslan bakom handlingen

Låt oss säga att en kvinna gräver i trädgården och hennes man kommer hem full – igen. Medan de pratar så knuffar hon ner spaden i marken, kastar en jordklump ur vägen och kanaliserar all sin ilska mot honom i sättet hon behandlar marken. Använd handlingar som visar något mer än om karaktären bara berättade det.

Var dock uppmärksam på sammanhanget. Att försöka väva in undertext i varje scen kommer att fördärva din berättelse. I vissa scener, så som slagsmål, jakter eller spänningsfyllda klimax kommer undertext bara att distrahera läsaren från vad som faktiskt händer. Låt sådana scener vara exakt vad de tycks handla om.

Säg det som inte blir sagt

Dialog är ett utmärkt ställe att väva in undertext. När karaktärer flörtar eller skämtar så handlar konversationen inte så mycket om ämnet som diskuteras på ytan, eller vad de skämtsamt retar varandra för, utan snarare om dynamiken i relationen. En vänskap stärks eller ett romantiskt intresse uttrycks.

Det är vanligt att karaktärer småpratar i en scen rik på undertext. De skojar, diskuterar matchen eller vädret, ger varandra komplimanger för klädsel och så vidare. Men läsare kan ana att det finns andra motiv eller avsikter under ytan som spelar större roll än struntsakerna som diskuteras.

När vänner retar varandra är det inte frågan om psykande, utan snarare ett sätt att försäkra varandra om att de är jämlikar. När individer eller karaktärer flörtar, så munhugger de ofta med varandra, men det handlar inte om att vinna – de vill vinnas över.

Att göra anspelningar kan ta fram romantisk undertext:

»Vad vill du göra ikväll?«

»Jag vet inte. Använd din fantasi.«

»Vi kan leka en lek.«

»Jag gillar lekar.«

Undertext används ofta för att ge djup åt trivialiteter. Ju mer banalt ett samtalsämne är, desto mer förväntar sig dina läsare en betydelsefull undertext.

Läsarna vet att scenen måste handla om någonting som spelar roll – annars hör det inte hemma i boken. Därför är det naturligt att man letar efter betydelse i saker som sägs och görs i en berättelse. Läsarna litar också på att scenen kommer att innehålla något av vikt, att du visar mer än du berättar. Gör du inte det så är allt bara så ytligt som det verkar och läsarna kommer att undra varför de ska lägga tid på att läsa det över huvud taget.

Låt tystnaden tala

Pauser kan användas för att plantera spännande tvetydigheter. Det kan bli ett effektivt sätt att bygga upp en twist i historien:

»De tror att det var jag som skadade min pappa, kanske till och med dödade honom. Du får inte berätta för dem att du hjälper mig.«

»Jag kommer säkert på något.«

»Jag knivhögg honom inte, Kyle.«

»Jag vet.«

»Jag menar det.«

En kort paus. »Jag vet.«

Läsarna utgår från att Kyle litar på sin vän, men pausen bäddar för fler möjligheter. Den gör att läsaren även kommer att acceptera om det senare visar sig att han faktiskt inte trodde honom – om berättelsen tar den riktningen längre fram.

Låt dem undvika ämnet

När en karaktär byter samtalsämne finns alltid en underliggande orsak. Undvikandet talar sitt tydliga språk.

Om en karaktär ställer en direkt fråga till någon och personen inte svarar, så kommer läsarna intuitivt uppfatta att det är något mer som pågår.

Titta noga på vad som nästan sägs

Vissa formuleringar kan bära på djupare mening och kan ibland motsäga det som faktiskt uttrycks. Till exempel är det skillnad på att säga »Jag älskar dig, Anna« och »Jag älskar dig faktiskt, Anna«. Meningarna är nästan likadana, men de betyder delvis två olika saker.

Mängden undertext som du väver in beror på scenen i fråga, karaktärernas attityder och ambitioner gentemot varandra, samt den litterära genren du skriver i. Undertext följer med situationer (handlingar, ord, tystnader) som kan bära på mer än en betydelse eller tolkning. Det är mest förekommande i romantiska berättelser, utvecklingsromaner och berättelser som rör sig kring mellanmänskliga problem.

Fråga dig själv vad scenen först och främst handlar om – oavsett vad karaktären kanske säger eller gör. Vad är underförstått? Det vill du att läsarna ska ta med sig. I berättelser som fokuserar på relationer kan du låta en djupare mening genomsyra scenerna, men ta bort undertext i de scener som inte är mer än vad de ser ut att vara.

Bra berättande handlar alltså både om gestaltning och redovisning, men också om att antyda saker. Och precis som en vällagad måltid är det balansen som avgör. Du lär dig genom övning och experimenterande, och när du hittar rätt kommer du också att behålla läsarnas engagemang, hela vägen till slutet.

(Utdrag från Troubleshooting your novel (2016) av Steven James, publicerad i vår systertidning Writer’s Digest.)

 

Övningar:

Utveckla fängslande karaktärer

Skriv ett sammanfattande stycke om en karaktärs bakgrund. Skriv sedan en konversation mellan två karaktärer där samma information presenteras (250 ord vardera).

Studera tre av dina vänner. Gör en lista över några kännetecken som du observerat; inte utseendemässiga detaljer såsom hårfärg, stil och längd, utan istället egenheter i beteendet – vilket tonfall använder de när de pratar, hur låter de när de skrattar, hur skär de maten på tallriken? Skriv en scen där två av dessa »karaktärer« möts på en fest. Försök att använda dig av så många kännetecken och utmärkande drag som möjligt.

Välj två personer från ditt jobb eller två personer du känner. Hitta ett ord för att beskriva varje persons övergripande personlighet (till exempel arg, aggressiv, glad, ambitiös, etcetera). Skriv sedan ett stycke bakgrundshistoria som avslöjar för läsaren varför varje karaktär besitter just den egenskapen.

Hitta din berättarröst

Rada upp flera karaktärer som var och en har sin egen specifika röst. Vilka personlighetsdrag kommer fram genom deras berättarröster?

Vilka krav ställer din berättelse på valet av berättarperspektiv?

Vad får dig att koppla på och av en karaktärs röst i din berättelse?

Skapa en spänningsfylld konflikt

Gör en lista över både små och stora inre och yttre konflikter i ditt liv. Skriv sedan en scen på två sidor där en av konflikterna utspelar sig.

Skriv en dramatisk scen utifrån en karaktärs synvinkel där en inre konflikt övergår i en yttre.

Skriv en scen där konflikten först börjar i karaktärens huvud, för att sedan förflytta sig till det yttre genom dialog och händelser när en annan karaktär träder in.

(Utdrag från Writer’s Digest Universitys onlinekurs »The Art of Storytelling 102: Showing vs. Telling«.)