Om du någon gång funderat på att anlägga en trädgård, eller åtminstone en snygg rabatt bakom husknuten, ja då vet du hur tillfredsställande det känns att ha lagt en bra mylla till dina frön. Du har valt placering, växtsorter, vilken stil och vilka färger du ska ha. Du har grävt upp gräset och plockat bort sten och grus, du har investerat tid och fått jord under naglarna. De följande veckorna vattnar och vårdar du och känner den förväntansfulla glädjen inför de första små groddarna som snart spirar och som kommer att växa upp till något så vackert och komplext som en riktigt tjusig trädgårdsodling.

De små plantorna är en försmak av all den prunkande växtkraft de bär inom sig, men du beundrar dem också för deras egen skull: små utsökta mästerverk, kompletta i sig själva. Och du är lycklig, för du vet vad som komma skall.

Ungefär så kan det också vara att skriva första kapitlet till din bok. Det första kapitlet är grunden du lagt – så oerhört betydelsefull, och rik på möjligheter.

Som aspirerande författare borde du därför inte låta tanken på det första kapitlet kännas skrämmande. Tvärtom borde den göra dig helt begeistrad av tillförsikt. Varför? Jo, för att ingen annan del av din bok kan ge så mycket utdelning i förhållande till insatsen. Det första kapitlet kan få förläggare att intresserat höja på ögonbrynen istället för att gäspande slänga iväg en av sina standardrefuseringar. Det kan få din läsare att fastna i bokhandeln och bläddra sig vidare hela vägen till kassan. Och ja, det kan få dig själv att hitta ny kraft bara genom att skumma igenom det, även när du kört fast som hårdast längre fram i processen.

Fiktion är, precis som trädgårdsodling, både en konst och ett hantverk. Här är några tips på hur du förenar inspiration och teknik för att ge dina läsare ett oemotståndligt första kapitel.

 

Låt oss vara ärliga: Förläggare och redaktörer vill få dig att darra och svettas inför uppgiften att skriva ditt första kapitel. Därav alla förmaningar: ”Fånga mig från första meningen! Använd inte ett enda onödigt ord! Om mitt intresse sjunker är du körd! Du ska inte ens skriva första kapitlet, börja med kapitel fyra!”

Ur deras perspektiv är detta ditt stålbad. De vet hur viktigt det första kapitlet är, och vill testa om de kan få dig att ge upp redan från början (det gör ju faktiskt deras jobb lättare; ett manus mindre i högen).

Här är den enkla sanningen: Förläggare är rovdjur. Varenda en av dem är en hungrig tiger på jakt efter något originellt, uppriktigt och modigt att sätta tänderna i. Här gäller det att du mobiliserar alla dina krafter, tar sats och ger ditt yttersta. Men ditt inre geni mår inte bra av stress, så för det första: Slappna av!

Lägg märke till detta: Jag sa inte att förläggare är på jakt efter perfekta texter. Inte heller sa jag att det är försiktiga och noggranna texter de letar efter. Jag sa uppriktigt, originellt och modigt. Det är vad de vill ha, och det kan du ge dem om du också ger dig själv utrymme att göra misstag. Ja, det är faktiskt sant – det är bara på det sättet du kan få din text att fritt växa sig stor och grönskande. Så släpp loss och haka inte upp dig på ogräset från början, det kan du rensa bort vid ett senare tillfälle.

Kom ihåg vem du är och varför du skriver den här boken. Vad handlar den om? Vad är syftet med den? Skriv ner svaren på de frågorna och gå tillbaka till dem då och då medan du skriver. (Det är förresten helt okej att vilja skriva en bok enbart för att underhålla folk; några av våra allra största konstverk har sprungit ur en sådan anspråkslös önskan.)

Om du ännu inte gjort någon synopsis eller skiss, överväg att göra det nu. Även ganska grovt tillyxade ramar kan ge dig en klarare bild av hur det ska börja och hjälpa dig att släppa lös din fantasi. Din synopsis kan vara något så enkelt som en lista med saker-som-kommer-att-hända, eller så kan det vara en detaljerad kronologisk berättelse där du samlar alla historiens olika trådar och anger hur de hänger ihop. Själv gillar jag att veta vart jag är på väg och tycker att det kan rensa mitt sinne från allting som inte handlar om det jag för stunden skriver. Att vara väl förberedd ger dig ett lugn, och gör dig bättre rustad för att komma in i din unika röst – vilket är den allra viktigaste ingrediensen i ett bra första kapitel.

 

De flesta läsare är ganska omedvetna om tempus och berättarperspektiv, vad de bryr sig om är själva historien: Är den värd att läsa? Är den kul att läsa? Vill jag veta mer? Du själv däremot måste noga överväga vilket tempus och perspektiv du ska välja.

Förr var detta ganska enkelt och du kunde i princip välja mellan:

a) Första person: Jag sprang efter mjölkbudet.

b) Tredje person, nära perspektiv: Johan sprang efter mjölkbudet.

c) Tredje person, allvetande perspektiv: Johan sprang efter mjölkbudet medan byborna såg på och undrade; skulle all mjölk i världen vara nog för den där drummeln?

…och du använde nästan alltid preteritum, det vill säga dåtid.

Idag däremot blandar många romaner såväl perspektiv som tempus. I mina egna romaner brukar jag skifta perspektivperson, men begränsar det ändå till de viktigaste huvudpersonerna. Det kan jämföras med till exempel John Grisham, som bara för en mening eller två kan förflytta sig från hjältens berättarperspektiv till någon av skurkarna, och sedan tillbaka igen (vissa tycker att detta är nyskapande medan andra helt enkelt ser det som lathet; i det senare fallet är jag säker på att Grisham gråter hela vägen till banken). Det är också värt att notera att studier visat att äldre läsare tenderar att föredra preteritum medan yngre läsare gillar presens (vilket man säkerligen kan dra massor av spännande slutsatser av, jag nöjer mig här att konstatera fakta).

Många aspirerande författare får rådet att inte göra det onödigt svårt för sig i den första boken och därför hålla sig till första person och förfluten tid. Den strategin har funkat i tusentals första romanförsök, men jag skulle ändå råda dig att känna efter och köra på det berättarperspektiv som känns rätt för dig, oavsett om det är enkelt eller svårt. När det gäller tempus däremot skulle jag råda dig att välja antingen presens eller preteritum och sedan hålla fast vid det. Ett annat tips är att undvika alltför många återblickar och framåtblickar i det allra första romanförsöket. Inte för att det inte kan funka, utan helt enkelt för att de tycks verka avskräckande på förläggare och redaktörer. Ofelbart kommer de att fråga: ”Kan inte den här historien berättas utan att hela tiden hoppa runt i tid och rum?”.

Min poäng är denna: Du vill att dina läsare ska känna att du har ett flyt i skrivandet. Du vill så att säga inte att de ska upptäcka sömmarna i väven. Och det enklaste sättet att undvika det är att skapa färre skarvar.

Är du fortfarande osäker på ditt val av tempus och berättarperspektiv, prova då följande:

a) Gå till din bokhylla och titta i några av dina favoritromaner. Vilka berättarperspektiv och tempus är det i dem, och vad tror du har fått författarna att välja just dessa tillvägagångssätt?

b) Skriv en scen där du använder första person, sedan tredje person nära perspektiv, och slutligen utifrån ett allvetande perspektiv. Vad känns mest rätt för dig?

Glöm inte att valet av berättarperspektiv kan vara beroende av vilken sorts historia du ska skriva. Om du planerar att låta den utspela sig parallellt i Stockholm, London och Kuala Lumpur, och belysa händelserna ur alla tänkbara vinklar, så kommer du säkerligen att behöva använda mer än en perspektivperson.

Och om du fortfarande tvekar, kör inte fast där – välj ett av sätten och börja skriva. Du kan alltid gå tillbaka och ändra senare om du måste.

 

När du läser en bra roman verkar allting veckla ut sig helt naturligt från den allra första meningen. Men när du ska skriva din egen roman inser du att du står inför ett oändligt antal valmöjligheter, och detta kan göra dig paralyserad. Ändå måste du välja en scen som din roman sedan kan spira fram ur.

Låt oss säga att du har en idé till en historisk roman som äger rum år 1933 i USA och Europa. Där finns ett tonårspar som kommer på vad som egentligen hände natten då den världsberömda flygaren Charles Lindberghs son fördes bort, men innan de hinner kontakta polisen blir de själva kidnappade. Deras fångenskap för dem till det tidiga Nazityskland, och det visar sig att det finns märkliga kopplingar mellan överste Lindbergh och den tyske rikskanslern. Eller gör det verkligen det? Och är killen med den speciella frisyren verkligen Lindbergh? Ungdomarna famlar i ovisshet och undrar desperat: Vad kommer de att göra med oss?

Det här låter ganska invecklat. Var ska du börja? Ska du inleda med en resumé av fallet Lindbergh? Eller kanske börja med att tonåringarna är på dejt, och en av dem snubblar över en ledtråd på den avskilda plats dit de brukar åka för att hångla? Eller med ett tidningsklipp om en icke-angreppspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen som borde ha väckt mer misstänksamhet än den gjorde?

I grund och botten handlar det om att du behöver skriva dig in i historien.

Tänk på det verkliga livet. Det finns väl ingen betydelsefull episod i ditt liv som sprungit ur tomma intet? Saker hände innan som lade grunden för det, och saker hände efter som konsekvens av det. Tänk på din roman på samma sätt. Karaktärerna har ett förflutet och en framtid (såvida du inte planerar att ta livet av dem). Detsamma gäller platser och miljöer.

Därför kan man säga att alla historieberättare kliver ner i sin berättelse någonstans mitt i strömmen. Att vara medveten om detta kan hjälpa dig att slappna av när det gäller att välja en startpunkt. Bröderna Grimm började inte med att berätta om natten Hans och Greta blev till; de kom igång en bra bit in i de små hjältarnas liv, och de visste att vi inte skulle bry oss om någonting annat än vad de sysslade med just nu.

Om du är osäker på var du ska börja, välj då en scen du vet att du vill ha med men som du fortfarande inte vet var den ska placeras i historien – börja med att skriva den scenen. Du kan mycket väl upptäcka att du har ditt första kapitel precis där. Och om det inte visar sig vara så, ja då har du ändå lagt en grund för den scenen när tiden väl är mogen.

Här är ytterligare några strategier som kan hjälpa dig att välja en startpunkt:

a) Skriv en karaktärsskiss eller två. Förr eller senare kommer du säkerligen att ha nytta av dem, och det är en bra uppvärmning inför kapitel ett. Fråga dig själv: Vad kommer den här personen att göra då den presenteras för läsaren för första gången? Skriv ner det. Även här kan det mycket väl hända att du kommer på dig själv med att skriva på ditt första kapitel.

b) Sanningen är att du troligtvis skulle kunna skriva en bra historia med utgångspunkt från ett antal olika starter. Om du har begränsat alternativen till två eller tre starter och fortfarande inte kan bestämma dig – singla slant och sätt igång. I min hypotetiska Lindbergh-thriller skulle jag antagligen ha valt dejting-scenen, där en chockerande ledtråd uppenbarar sig, helt enkelt för att det är bra action. Men jag är säker på att även de andra kunde ha blivit spännande.

Det är helt okej att vara lite vildvuxen och yvig i det första utkastet till kapitel ett. Faktum är att jag rekommenderar dig att vara det. Det viktigaste i det här läget är trots allt att börja.

 

Det här steget kan verka självklart, men alltför många som för första gången försöker skriva en roman försöker väcka läsarens nyfikenhet genom att sitta och tjuvhålla på huvudkaraktären. Att låta ett par bikaraktärer prata om huvudpersonen kan vara en utmärkt teknik för att utveckla karaktären eller historien i vissa lägen, men sällan i början av en roman.

När du utformar ditt första kapitel bör du se till att tydligt etablera situationen som dina karaktärer befinner sig i. Vad vet de från början? Vad kommer de att lära sig under historiens lopp? Hur ser de själva på sin värld?

Ställ dig också frågan vilken som är den starkaste karaktären i din berättelse? Och se upp nu; detta kan vara en lurig fråga. Ta till exempel Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen. Huvudkaraktären Stevens är en svag man, men själva hans närvaro är stark som en superhjältes. Hur går det till? Jo, Ishiguro gav honom en röst som är helt och hållet konsekvent, och fortfarande i total avsaknad av självkännedom. Vi lär känna Stevens, och eftersom vi förstår hans tillkortakommanden vet vi också att han kommer att få gå igenom svårigheter. Var inte rädd att avslöja mycket om din huvudkaraktär redan tidigt i historien. Du kommer att upptäcka mycket mer om honom eller henne under berättelsens gång, och du kan alltid gå tillbaka och revidera senare.

 

Ett vanligt misstag som många aspirerande romanförfattare gör är att de försöker vara alltför uttömliga med scenografin i öppningsscenen. Själv ser du ju allting framför dig i huvudet: färgerna, dofterna, ljuden och känslorna, och du vill placera läsarna på samma plats som du är. Men du själv befinner dig för nära: en snabb – men gripande! – introduktion är vad läsarna behöver. De litar på att du kommer att fylla på med all nödvändig information senare. I nuläget vill de endast få en första förnimmelse av miljön, en snabb fingervisning om huruvida de befinner sig på en rymdstation på Mars eller en gata i Kansas City.

Lägg krutet på ett litet antal detaljer. Istället för att redogöra för hela historien bakom platsen och berätta hur länge din karaktär befunnit sig där eller vad det är för väder, föreslår jag att du överväger något i den här stilen:

Han bodde i ett ruffigt bostadsområde i utkanten av Kansas City. När långtradarna passerade skallrade rutorna olycksbådande, och hunden i lägenheten ovanför skällde som en besatt.

Så småningom kan du (om du vill) berätta allting om det där huset, gatan, grannarna och kanske rentav vilken ras och färg det var på den där hunden. I nuläget räcker det dock med ett par meningar i stil med ovanstående.

Men, invänder du, några av de största mästerverken börjar faktiskt med miljöbeskrivningar, som John Steinbecks Vredens druvor, och Edna Ferbers Jätte?

Javisst, det måste inte vara fel med långa inledande miljöbeskrivningar, men tänk då på att miljön i dessa romaner skildras med samma omsorg som en karaktär, den används effektivt som en egen roll i berättelsen. Samtidigt presenteras den hela tiden genom människornas sätt att förhålla sig till den.

Ett sätt att introducera en plats är just att visa hur en karaktär känner inför den. I Dostojevskijs Brott och Straff sjuder Raskolnikov av ilska gentemot det han ser omkring sig i Sankt Petersburg, vilket omedelbart gör oss nyfikna på honom själv.

Miljöbeskrivningarna ska stå till dina karaktärers tjänst, inte finnas där enbart för sin egen skull.

 

Första kapitlet måste vara smart och effektivt. Men att du skriver ekonomiskt får inte innebära att du skriver snålt. Låter det svårt? Allt handlar om sammanhanget.

Det geniala i många av litteraturhistoriens mest framgångsrika romaner, från Cervantes Don Quijote till den amerikanske bästsäljarförfattaren Robin Cooks Coma, ligger ofta i författarens generositet med bra och autentiska detaljer.

Cervantes visste att en riddarrustning som i åratal står bortglömd i ett hörn inte bara blir dammig, nej den kommer att vara ett rostigt plåtvrak, vilket kommer att utgöra vissa problem för hjälten.

På samma sätt visste Cook, som själv är läkare, att patienter som förbereds för operation brukar få något lugnande innan de sövs – men att vissa patienter av någon anledning inte lyckas komma till ro ens under själva narkosen.

Sådant skapar trovärdighet, så om du har expertkunskaper inom något område – visa att du vet vad du pratar om.

Förklaringen till en av mina största romanframgångar, som var en berättelse där det fanns med en professionell golfspelare, var just att jag visste en del om golf och lät mina erfarenheter av sporten genomsyra boken.

Men det gäller att hantera detaljerna omsorgsfullt. Låt säga att ditt första kapitel börjar med att din huvudperson gör en rotfyllning. Du skulle kunna skildra hur tandläkaren babblar på som de brukar göra, och det skulle kunna bli en realistisk redogörelse, men det finns också en risk att det dödar kapitlet, som i följande exempel:

Doktor Lundbergs utläggningar innehöll bland annat redogörelser över olika hål han lagat, och en historia om allra första gången han drog ut en tand, och några lustiga anekdoter om en av hans kollegor som brukade supa sig full varenda helg. 

Redan uttråkad? Ja, det är jag också. Betyder det att det är för många detaljer här? Nej, det betyder att det är för många ovidkommande detaljer.

Men vad tycker du om detta:

Doktor Lundberg gjorde en paus i sin utläggning om olika hål han lagat och sänkte borren. ”Visste du” sa han, ”att värdet av samtliga guldplomber i en stad av den här storleken, och med dagens guldkurs, skulle hamna någonstans runt fem miljoner?” Han höjde sin borr igen. ”Gapa.”

Om detaljerna tjänar berättelsen är det nästan omöjligt att ha för många av dem.

 

Det är ingen slump att många stora romaners första kapitel har varit publicerade i tidningar där de i praktiken fungerat som noveller. Jag minns hur jag fullständigt golvades av hur fantastiskt komplett första kapitlet i Ian McEwans roman På Chesil Beach kändes när det publicerades i The New Yorker.

Varje kapitel bör egentligen vara en liten historia i sig, och det gäller i synnerhet första kapitlet. Använd alla dina berättartekniska färdigheter till att:

a) Ställa till med problem. Jag instämmer med dem som brukar råda författaraspiranter att lägga in mycket konflikt i ett tidigt skede. Hitta ett problem och gör det stort. Om det inte kan vara stort från början så se till att det åtminstone verkar väldigt olycksbådande.

b) Lägga mycket fokus på action. Driv fram dramatiken i din berättelse; låt det hända snabbt. Det är detta förläggare och redaktörer brukar mena när de säger till dig att börja din historia i mitten. De har helt enkelt läst alldeles för många första kapitel som kör fast i tråkig bakgrundsinformation. Lägg inte bakgrunden längst fram utan satsa på att fånga läsarna med ett dramatiskt skeende. Och i detta finns stort utrymme för kreativitet. Jag har till exempel öppnat romaner med en våldsam scen, som sedan visar sig vara en del av en filminspelning eller repetition eller liknande. Genast får läsaren ett stycke dramatik, men också en ytterligare dimension och ett överraskande skifte i referensramarna.

c) Vara bestämd. Ett bra sätt är att låta en karaktär vara beslutsam i sina handlingar.

d) Inte bara lägga ut en massa öppna trådar i början utan låta första kapitlet bilda någon sorts helhet. Det är en god idé att i någon mån knyta ihop säcken när kapitlet slutar. Eftersom det är just första kapitlet kommer dina läsare ändå att lita på att skenet bedrar och att det döljer sig mer i berättelsen.

 

Det viktigaste när du skriver det första kapitlet är att bjuda på det bästa du har. Mumla inte igång din historia – presentera den med en fanfar. Håll inte igen! Sätt tonen och ta befälet över den. Du kommer att skriva en hel bok full av bra material så ha tillförsikt och tro på din förmåga att generera lysande uppslag till handling och känslor närhelst det behövs.

Om du gör ditt jobb när du planterar det första fröet till din berättelse, och sedan ser till att förvalta det väl, så kommer dina läsare att stanna kvar. Och de kommer inte att nöja sig med att se den första plantan spira, nej de väntar otåligt på att få uppleva trädgården i all sin grönskande prakt. Faktum är att de kommer att häcka i din trädgård ända tills hösten kommer och din berättelse är slut.