7 nycklar till större historier

Vad är det som får en berättelse att kännas äkta, smart och trovärdig? Det där lilla extra som får just ditt manus att sticka ut och förläggarna att jubla? Skriva hjälper dig att öppna portarna till förläggarnas hjärtan – och läsarnas.

När jag tänker på förläggare så startar ofta ett litet filmklipp från Trollkarlen från Oz i mitt huvud. Det är scenen där den otäcka portvakten hindrar Dorothy och hennes vänner från att nå fram till trollkarlen:  ”Ni slösar bort min tid!”

Om du som aspirerande författare är Dorothy, så är givetvis förläggaren den där portvakten. Han framstår som så mycket större än du, han har pondus och är knappast någon man käftar emot.

Fast minns du vad som händer? Dorothys snyfthistoria får den mustaschprydda björnskinnsbehattade vakten att smälta, och han släpper till slut in dem. Den stora hemligheten är således avslöjad: Det enda du behöver göra är att berätta en fantastisk historia så att de börjar älska dig.

Det är små subtila nyanser som skiljer en hyfsad berättelse från en glimrande – en sådan berättelse som visar att du vet vad du håller på med. Betrakta förläggare och redaktörer som de yttersta testläsarna. Om du får dem med dig, så kommer en större publik snart att följa efter.

Här är sju nycklar som får dina historier att spraka av auktoritet och får portvakterna att smälta. De går att använda på alla slags historier: romantik, skräck, sci-fi, ja vad som helst. Och dessutom kan du tillämpa dem var du än är i din skrivprocess, från första utkastet till den allra sista finputsningen.

 

Annons

1. Använd mer än fem sinnen

De flesta författare vet att det är viktigt att gå bortom det som syns och hörs när de ska beskriva något. Det är alltid härligt att läsa om hur en karaktär förnimmer den heta doften av metall och olja som dröjer sig kvar över spåren efter att ett snabbtåg passerat, eller tyngden av en ny tweedrock på sina axlar.

Förläggare och redaktörer älskar när alla fem sinnen är med, men de förväntar sig ännu mer. De vill ha fysiska uttryck för sådant som inte bara fördjupar själva miljön, utan också dina karaktärer.

 

NYCKEL: De flesta goda författare använder kroppsspråk i sina gestaltningar, men det konstiga är att jag aldrig hört någon förläggare eller redaktör kommentera det. Det är som om de inte märkt det, och jag tror att det är precis så det ligger till – rätt använt tänker man inte på att det finns där.  Och ändå kan det skänka så mycket struktur och djup till din text – när det saknas känns berättelsen platt.

Börja med att göra dig själv uppmärksam på hur kroppsspråk fungerar. Du kommer att märka att det finns två saker som ofta ligger till grund för det: ångest/oro (eller avsaknaden av det) och dolda önskningar. Gå in i dina karaktärer och försök uppleva hur de känner i olika situationer.

Fundera på följande beskrivning:

Peter pausade och tände en cigarett. Han blåste ut en ström av rök mot fönstret.

Meningen säger ingenting om karaktären eller hans sinnesstämning. Om Peter nu behöver en cigarett, se då till att utnyttja situationen:

Peter pausade och tände en cigarett. Han höll den nära intill kroppen, som om han inte ville ta för mycket plats. Han blåste ut en ström av rök mot fönstret, undvek Anne-Maries blick.

Annons

Här får vi veta något om vad som händer med Peter, utan att behöva plöja igenom långa inre monologer från vare sig honom eller Anne-Marie.

 

2. Bejaka karaktärernas konstigheter

Rationellt beteende är sådant vi människor ägnar oss åt någon gång då och då.

Resten av tiden famlar vi omkring, tar dumma risker och gör saker vi inte riktigt kan förklara.

Förläggare vet detta lika väl som någon annan, men samtidigt vill de inte att läsarna ska behöva anstränga sig alltför mycket för att köpa det som står i boken. Därför tjatar de om trovärdighet, eller snarare bristande trovärdighet, och invändningarna handlar ofta om olika karaktärers motiv. (Vill du så kan du plocka isär vilket mästerverk som helst på de här grunderna: ”Jag tror verkligen inte att Ofelia skulle ta livet av sig i den här situationen. Jag menar, tycker du inte att självmord är extremt överdrivet? Mycket mer troligt att hon skulle utveckla en ätstörning, eller hur?”) Risken är att du försöker anpassa dig för mycket efter kravet på trovärdighet. Om du låter dina karaktärer uppträda fullkomligt rationellt hela tiden, så kommer du att skriva dödstråkiga historier.

 

NYCKEL: Mänskliga märkligheter följer mönster som vi alla kan relatera till (eller åtminstone förstå).

Ett av de mest välbekanta är att kärlek – eller åtminstone sex – gör människor irrationella. Folk är otrogna, de ljuger och försummar dem de egentligen älskar, och de gör det trots att de vet att det fördärvar deras liv.

Vilket visar att om du lägger in en tillräckligt stark motiverande faktor – även en irrationell sådan – kan du enkelt skapa en trovärdig orsak för dina karaktärers mest besynnerliga handlingar. Och de karaktärerna är betydligt mer intressanta att läsa om än dem som alltid beter sig förnuftigt.

Likaså kan en karaktärs besatthet – slumpmässig eller inte – ge historien fantastiska vändningar och fungera som en röd tråd genom berättelsen.

Till exempel blir den som är besatt gärna ganska enkelspårig, vilket kan leda till fruktansvärt dåligt omdöme. Kontrollfreaks kan bli högfärdiga och benägna att fatta förödande beslut:

”Åh, kapten, låt oss fara tillbaka till hamnen. Vi har redan förlorat halva besättningen.”

”Håll käften! Jag kan inte låta den där vita valen vinna!”

Hur besattheten sedan utvecklas väljer du själv. Antingen kan karaktären komma till insikt (eller tvingas till det), eller så vägrar han att se klart och håller fast vid sin inkörda väg ända till det bittra slutet. Oavsett vilket är det trollbindande historieberättande.

Du behöver ingen examen i psykologi för att beskriva den här delen av människans natur. I själva verket har du nytta av att vara lite nyckfull i ditt berättande när det kommer till detta.

Bestäm vilken av dina karaktärsteckningar som är svagast. Är det någon som inte riktigt fungerar och som du liksom undviker att jobba med? Sätt dig med den karaktären och spåna fritt kring vilka speciella egenheter du skulle kunna utrusta henne med. Låt oss säga att hon är slarvig med åtaganden. Ja kanske rent patologiskt dålig på att dyka upp någonstans på avtalad tid.

Automatiskt blir den här karaktären mer intressant, och automatiskt känner vi ett sting av nervositet: För vad kommer att hända när det verkligen gäller, när allt hänger på henne och hon bara måste vara vid rätt tid på rätt plats?

Den här typen av karaktärsbeskrivning gör två saker: Den gör en karaktär starkare som dramaturgiskt redskap, och den gör den mer minnesvärd. En karaktärs knepigheter kan hålla läsarnas engagemang uppe hela vägen till slutet,  det tvingar dem att läsa vidare, det får dem att skapa egna teorier och de vill verkligen förstå hur den här personen fungerar. Eller så är de knappt medvetna om det, men efteråt kommer de att ha en känsla av att den där karaktären var väldigt genuin och helgjuten – ja rent av trovärdig – utan att de riktigt kan sätta fingret på varför.

 

3. Våga vara smart

När jag arbetade för en stor bokhandlare gjorde vi marknadsundersökningar som visade att våra kunder var högutbildade och ganska välbärgade. Det var ingen överraskning: Utbildade människor brukar gilla böcker, och deras inkomstnivå gör det möjligt för dem att köpa böcker.

Ändå försöker vissa aspirerande författare förenkla sina verk av rädsla för att stöta bort en potentiell publik som de tror att de borde skriva för. Detta är katastrofalt. Gör inte så. Det är nämligen helt onödigt – vanliga Svensson är smartare än du kanske tror.

 

NYCKEL: Underskatta aldrig dina läsare. Om de gillar att läsa den sortens böcker som du gillar att skriva, så är de din klockrena målgrupp. Om du fördummar din berättelse riskerar du att varken läsare eller förläggare kan relatera till den, och dessutom är sannolikheten stor att du själv uppfattas som dummare än vad du är. Var i stället ärlig med dina kunskaper och din begåvning.

För det första, släpp loss ditt ordförråd samtidigt som du har det under kontroll. Om ”vämjelig” är det rätta ordet, ändra det inte till ”äcklig”. Och motsatt; när ”backe” är rätt ord, ändra inte till ”stigning” bara för att stila.

För det andra, motstå frestelsen att förklara för mycket, särskilt när du beskriver actionscener och karaktärernas tankar.

Lisa släppte på gasen. Bilen gungade tillbaka ner i sanden. Hon tittade upp på de tjocka grangrenarna som hängde ut över vägen. Hon hoppade ur. ”Hjälp mig att få ner några av de här.”

Vi behöver inte få berättat för oss vad som försiggår i Lisas huvud, vi kan föreställa oss det på egen hand.

Förläggare och redaktörer kommer att få upp ögonen för din röst om den är ärlig och okonstlad, och de kommer att uppskatta just det. Precis som dina framtida läsare.

 

4. Ge allting en funktion

Förläggare har ett sjätte sinne när det kommer till ”navelskådar-romaner”. Du vet vad jag talar om: Böcker som innehåller fiktionaliserade versioner av alla spännande, ovanliga eller fantastiska saker som någonsin hänt författaren. Jag läste en gång ett bokmanus av en författare som min kompis kände. Den handlade om en man som är ute och går och stannar för att prata med en man till häst som har en levande orm som ett bälte runt midjan. Det var en färgstark händelse men den hade ingen poäng för historien, och jag misstänkte att den enda anledningen till att det var med var att författaren en gång mött en man till häst som hade en levande orm som ett bälte runt midjan. En enkel kontroll visade att jag hade rätt.

En enda cool-men-irrelevant scen avslöjar författarens konstnärliga omognad, och kommer att noteras av förläggare och redaktörer.

 

NYCKEL: Använd ditt bästa material, men lämna navelluddet i naveln.

När du känner dig frestad att slänga in något färgstarkt som berättelsen egentligen inte kräver, kör hårt och skriv det, men plocka sedan bort det när du redigerar och spara det till en historia där det tillför något. Eller anpassa din historia till just den händelsen. Mannen med ormbältet kanske kunde ha fått mer plats i historien. Han kunde ha fått bli en oväntad hjälpare på vägen, som ger huvudpersonen någon form av avgörande information. Eller så kunde författaren gjort en mer utarbetad karaktär av honom, med ett namn och ett brott eller en hjärtesorg. Ormen skulle då kunna ha flera betydelser: Den kunde till exempel visa på karaktärens starka vilja att bryta mot sociala konventioner. Eller så förstår han helt enkelt inte varför han aldrig lyckas träffa en flickvän.

 

5. Få dem att skratta

Fnissade du lite åt den där sista meningen om ormbälteskillen som saknade flickvän? Många förläggare älskar humor mer än allt annat. Notera att humor inte riktigt är samma sak som ett skämt: Vi kanske skrattar åt en scen där en fåfäng typ får en paj i ansiktet, men det är slapstick-humor och kräver ingen intelligens för att uppfattas. Humor har mer med hjärnan att göra.

 

NYCKEL: Vi skrattar när vi får syn på ett perspektiv vi inte kunnat föreställa oss tidigare. Vi skrattar när vi kan se absurditeter som andra inte uppfattar. Vi skrattar när vi blir överraskade, och när vi plötsligt ställs inför en smart underdrift vi inte förväntat oss.

Allt detta kan användas för att göra din historia underhållande på ett raffinerat sätt.

Om berättelsen går trögt så är humor ett effektivt sätt att komma loss. Finkamma dina karaktärer (hellre än din dramaturgi) efter möjligheter. Till exempel kanske du bestämmer dig för att utrusta en karaktär med en blind fläck. Tänk dig att den där ormbälteskillen äntligen ska gå på sin första dejt och att kvinnan han ska möta långsamt plockar upp sin handväska och lämnar fiket utan ett ord. Den underliggande humorn är att det fram till det ögonblicket aldrig har slagit honom att han borde överväga att lämna ormen hemma ibland.

Lägg också märke till det diskret lågmälda i dejtens reaktion. Att underdriva snarare än överdriva är ett smart sätt att skapa subtil humor som blir effektivare än om hon skrikit rakt ut. Och för att ta scenen ännu ett steg; istället för att låta ormbälteskillen bli förbannad och storma ut, eller ringa sin kompis och säga ”Konstigt, jag fattar inte varför dejten gick åt pipan” kanske du bara ska låta honom sitta där med ett tomt ansiktsuttryck – och sen, när servitören kommer, beställa en kaffe. Tålmodigt sitter han där och accepterar sitt ensamma öde.

Leta efter öppningar där du kan sticka in små, trovärdiga motsägelser. En person som är skärpt när det kommer till vissa saker men inte andra kan vara rolig. En atomforskare som inte kan använda en spis, en framgångsrik företagsekonom med kreditkortsskulder, diplomaten som inte kan hålla sams med sin egen familj…

 

6. Fånga det fula

Förläggare och redaktörer har svårt för texter där författaren låter tjusiga formuleringar  stå i vägen för en bra berättelse.

Jag hörde en gång talas om en konstlärare som brukade säga till sina elever: ”Om det inte behövde bli fint, vad hade du målat då?”

Den frågan är genialisk, även när det kommer till skrivande: ”Om det inte behöver bli fint, vad skulle du skriva då?”

 

NYCKEL: Det fula har två betydelser när det gäller skrivande: a) ämnen som inte är tilltalande, som rasism eller incest, och b) sättet du skriver på.

De flesta människor värjer sig för det mörka, men som författare måste du våga dyka ner i det, se det med öppna ögon, och verkligen utforska det. Först då kan du ge uttryck för det.

Det kan låta klyschigt, men här är mitt råd faktiskt att gå tillbaka till barndomen – de grundläggande åren innan vi riktigt kunde skilja på rätt och fel, och innan vi var starka nog att försvara oss själva mot yttre faror. Känn rädslan som drog igenom kroppen när kvarterets mobbare fick syn på dig. Känn det skamlösa ruset av att förstöra något på ren trots.

För att frigöra ditt skrivande – gör som då. Som liten utförde du dina handlingar nästan helt utan förbehåll, och det är i det tillståndet du ska sätta pennan mot pappret eller fingertopparna mot tangenterna. Håll inte tillbaka något!

 

7. Få dem att gråta

Många böcker får sina läsare att skratta och många böcker får sina läsare att gråta, men när de får både skratta och gråta under läsandet av en och samma bok, då minns de den länge.

Så vad får folk att gråta? Här pratar jag inte om älskade gamla hundar som dör. Vad jag menar är: Vilken är den mekanism som gör att läsare översköljs av känslor, oavsett om det handlar om gamle Fido eller om en tårta som kollapsar precis innan den hunnit bli bedömd i den lokala baktävlingen?

Förläggare och redaktörer letar efter emotionell dramatik, med hjärtknipande vändningar och förlösande slut.

 

NYCKEL: Det känslomässiga får inte bli banalt.

I de här sammanhangen hör det banala oftast ihop med att det går för snabbt. Undvik det. Ta tid på dig och låt känslorna byggas upp efter hand, oavsett om det ska leda fram till en storartad gråtfest eller en mer behärskad final.

Låt säga att du vill krossa en karaktärs hjärta och att karaktären i fråga är en stor och tuff krogvakt. Hur kan du göra honom sårbar?

Ja, vad kan vara mer sårbart än det barn och den romantiker som de allra flesta bär inom sig? Kanske har vår krogvakt aldrig gett upp sin pojkdröm om att bli stridspilot och bestämmer sig som 30-åring för att satsa på sin dröm. Vi får följa honom när han tar kvällskurser, får sitt slutbetyg och ansöker till flygvapnet.

Han berättar ingenting för sina kompisar där hemma, ingen av hans nära och kära känner till hans slutgiltiga mål. På det sättet tänker han att han kan undvika att tappa ansiktet om han skulle misslyckas.

Du vet hur du ska fortsätta: Låt drömmen komma allt närmare; låt honom övervinna  hinder på vägen, låt allting lösa sig. Och sedan: Någon höjdare börja ogilla honom. När han får reda på att han förlorat sitt utlovade jobb i flygvapnet (den stora käftsmällen) helt utan rimlig anledning (dubbel käftsmäll), inser han att han förvisso inte har någon som kan göra narr av honom där hemma, men inte heller någon att söka tröst hos.

Den här typen av känslomässig resa har varit bränsle åt många bästsäljare.

Förläggare letar automatiskt efter fel och svagheter hos en författare, det är en naturlig utgångspunkt i deras jobb. Men de mjuknar snabbt när de möts av en författare med pondus, kompetens och mod. Med hjälp av dessa nycklar kan du nå fram dit – läsare av alla typer kommer att uppleva en djupare äkthet i dina berättelser, även om de kanske inte alltid kan sätta fingret på vad det är som gör det.