Bild: © Serov/Shutterstock

5 steg till en fängslande intrig

Hur fångar man läsaren och håller kvar spänningen ända till sista sidan? Augustprisnominerade Sören Bondeson, som coachat författare som Jens Lapidus och Åsa Larsson, visar hur man skapar en riktig bladvändare.

1. Bestäm tiden

I en berättelse finns alltid en tid. Författaren bestämmer under vilken tidsrymd romanen tilldrar sig. Det kan vara ett dygn, en vecka eller femtio år. Inom begreppet textens tid ingår även möjligheter att skriva en berättelse i olika tidsplan och det skapar helt andra förutsättningar för hur intrigen kommer att se ut. Jag ska här nedan visa några exempel på olika tidsmodeller.

Kronologisk tid

I den här modellen följer scenerna på varandra kronologiskt. Händelser följer på varandra utefter en linjär tidsaxel. Den här modellen är den vanligaste i romaner. Säkert beroende på att det är just på det sättet vi har som vana att uppleva verkligheten: Situationer åtföljs av en ny situation, en sekund följs av en ny sekund, en timme av en ny timme, en dag av en ny dag och så vidare. Naturligtvis kan författaren göra mindre tidshopp och tillbakablickar i den här tidsmodellen, men de är alltid logiska i förhållande till tidsföljden.

Berättelse med olika tidsplan (modell 1)

Annons

När du har en berättelse som mycket bygger på händelser som tilldrar sig i förfluten tid är det en fördel att använda sig av två separata tidsplan. Om du har ett händelseförlopp som utspelar sig på 1970-talet och ett annat som tilldrar sig 2012, är det lämpligt att använda sig av den här tidsmodellen. Man brukar i kapitelform varva de två händelseförloppen. Intrigen blir då en växelverkan mellan de båda berättelserna där en sker i nutid och en i dåtid. Båda historierna har dock en kronologisk framåtrörelse var för sig. När man använder den här typen av tidsmodell innebär det att författaren måste ha koll på de båda händelsekedjorna och samordna dem så att det blir spännande och konsekvent för läsaren.

Ett bra exempel på en berättelse med olika tidsplan är Utrensning av Sofi Oksanen.

Berättelse med olika tidsplan (modell 2) 

Det som skiljer denna modell från den förra är att det inte finns något direkt kronologiskt samband mellan de båda tidslinjerna. Tidslinje ett är kronologisk, men man hoppar in här och där i den andra tidslinjen. Att lyckas med den här tekniken kräver en noggrann planering och att övergångarna blir tydligt kopplade mellan tidslinjerna.

Ett bra exempel på detta hittar man i Fallet Thurneman av Arne Sundelin.

Det finns fler tidsmodeller som skapar än större komplexitet, men det kan vara dumt att göra det alltför svårt för sig.

 

Annons

2. Använd rätt perspektiv

Intrigens utformning är också beroende av hur perspektivet ser ut i romanen. Perspektivet i en berättelse är enkelt uttryckt vem eller vilka man som läsare ska följa. En perspektivperson är den som tänker eller känner i romanen.

Här finns flera olika varianter och det är viktigt att sätta sig in i de alternativ som finns. Som författare är det klokt att läsa mycket och se hur perspektiven skiftar i olika böcker. På så sätt kan man hitta ett sätt som passar ens egen berättelse.

Jag-perspektiv

Om man använder sig av ett jagperspektiv ligger intrigen dold för huvudpersonen och läsaren. Det är som i verkligheten, ett jag kan inte veta mer än det som jaget upplever. Därför är det ofta svårt att skriva en kriminalroman med bara ett jagperspektiv.

Du måste som författare lägga ut intrigen så att läsaren inte vet mer än huvudpersonen. Det kräver stor framförhållning av författaren som inte kan ta hjälp av andra perspektivpersoner för att styra in berättelsen i olika situationer.

Tredje person

I tredje personsperspektiv kan däremot läsaren veta mer om händelseförloppet än huvudpersonerna och de andra romankaraktärerna. Tredje person är dock ett perspektiv som man får lov att ha under uppsikt. Det kan bli för många snabba perspektivbyten som gör det svårt för läsaren att hänga med. Det kan också vara svårt att skilja mellan de olika tredjepersonsperspektiven och det allvetandet perspektivet som ofta används i romaner.

Det enklaste sättet att få det att fungera är att endast låta en karaktär ha perspektiv i varje kapitel. Då kan det se ut så här.

1. Fem perspektiv som driver handlingen framåt

Här går det att variera på många olika sätt. I nedanstående exempel har jag plockat in ett allvetande perspektiv och fem karaktärers perspektiv.

2. Ett återkommande allvetande perspektiv och växlande av tredje person

3. Fixa händelsekedjan

När du ska planera en roman och bygga ett scenario bör du alltså försöka analysera vad för slags idé du förfogar över. Metoden är att utifrån sin idé göra ett scenario. Ett scenario är ett verktyg med vars hjälp man skaffar sig en helhetsbild över sitt material.

I scenariot arbetar du med händelseförlopp – du försöker hitta en huvudlinje och gör en skiss över hur romanen ska se ut. Det handlar om vilka villospår du behöver, vilka platser och miljöer romanen ska utspelas i och utvecklandet av karaktärerna.

Så bryter du ner det till mindre delar som kapitel eller scener, för att slutligen skriva scenerna. Scenariot är en pågående process under hela romanskrivandet och det ändrar sig ständigt. Men utan scenario går du garanterat vilse och får skriva om romanen säkert tio gånger. Att göra scenariot och försöka se sin intrig i boken tar sin tid. Men tiden du lägger ner får du tillbaka när du arbetar med själva skrivandet. Du har lättare att gå framåt i texten och du slipper skriva om olika partier.

Att arbeta med scenariot innebär också att du försöker skaffa dig en överblick över den tredje beståndsdelen i att skapa en intrig: Händelsekedjans uppbyggnad, vilken är knuten till hur du bryter ner scenariot till scener. Att bygga upp sin händelsekedja handlar om att lägga ut scenerna så att de bildar ett logiskt händelseförlopp utifrån avgörande situationer, konflikter, villospår och bihandlingar.

Grunden för en bra intrig är att lägga ut rätt scen vid rätt tillfälle i boken.

Vändpunkter

För att kunna skriva en roman behöver du ta fram scener som liknar kotorna i ryggen. Det är dessa kotor som håller ihop intrigen och ändrar händelseutvecklingen. De kan även kallas för vändpunkter och är scener som ändrar utvecklingen på gåtans upplösning. En vändpunkt innebär ett slags genombrott i romanen. Efter den scenen blir det aldrig som förut. Det kan vara att en människa blir mördad, poliserna tror sig veta vem mördaren är eller att huvudpersonen bestämmer sig för att göra något åt situationen.

En skiss över händelsekedjans uppbyggnad kan se ut så här:

Vardagssituationer och bihandlingar

Alla dessa kotor eller situationer laddar romanen med dramatik som har att göra med de båda drivkrafterna som kan kallas Jakten på gåtans upplösning och Rörelsen mellan huvudaktörerna. Läsaren vill självfallet veta hur berättelsen ska sluta, vad som ska hända och hur det ska gå för huvudpersonen.

Vad skriver då författaren om mellan kotorna? Svaret är enkelt: om allt det som man vill skriva om och som angår författaren i fråga om relationer, betraktelser, samhällskritik och filosofiska funderingar.

Men inte bara det, du måste skriva scener som leder till kotorna, de avgörande scenerna.

Så ska även scener skrivas där författaren bygger upp personerna och miljön genom vardagssituationer. Man måste alltså skapa bihandlingar som rullar på tillsammans med den direkta kriminalhistorien. De här bihandlingarna har sin egen dramatik och det är här du skriver om huvudpersonernas bakgrund och vad de gör när de inte har huvudet fullt av själva kriminalgåtan, intrigen.

Konflikt eller motsättning

Utgångspunkten för en intrig är alltid någon form av konflikt eller motsättning. En konflikt är oftast en konfrontation mellan en människa och omgivningen. Själva konfrontationen är det som skapar spänningen. Exempel på konfrontation i kriminalromaner är en polis kamp att fånga mördaren, diverse hotbilder mot människor, organisationer och brottslingar som vill undanröja huvudpersonen, hot och motstånd från det övernaturliga och naturen. När det här sker uppstår också konflikter inom människorna som är inblandade, vilket avspeglar sig i rädsla, tvivel, ambivalens, skuldkänslor och aggressivitet. Dessa känslor leder till att människorna i romanen måste agera. De kan handla rätt vid vissa situationer eller fel, men det leder till en dramatisk laddning i berättelsen.

 

4. Plantera villospår

En annan viktig del som ligger på författarens bord är att lägga ut villospår i romanen. Ett villospår är en delberättelse, ett spår i intrigen vars syfte är att lura läsaren att tro att det finns en annan lösning på gåtan. Du behöver antagligen minst tre villospår förutom själva huvudspåret. Villospåren ska avlösa varandra i perioder. Läsaren och eventuellt huvudpersonen ska vid vissa tillfällen i boken tro att hon eller han har lösningen på gåtan för att fyrtio sidor längre fram bli övertygad om att det finns en annan lösning. Ett villospår kan till exempel vara att andra personer än den verkligt skyldige är misstänkta för mordet.

Observera att huvudspåret är ett villospår för läsaren i sjuttiofem till åttio procent av boken. Däremot bör självklart författaren veta vad som är huvudspår och villospår. Annars går det käpprätt åt helvete.

Ledtrådar och planteringar ska inte förväxlas med villospår. I själva verket är ledtrådar en del av villospåren eller huvudspåret. Ledtrådar är planteringar av detaljer och information som gör att spåren går i en viss riktning.

Det är viktigt att notera att själva fundamentet i varje intrig är just en detalj. Den här detaljen kan vara en pappersbit i ett hörn, ett dna-spår, en rutig kavaj eller någon som säger något. Det kan vara den sista avgörande delen i en indiciekedja, eller någon slags information som inte kommit fram. I själva verket kan det vara vad som helst, men i slutet av boken är det just den pusselbiten som fattas, som fäller mördaren eller som alla är ute efter. Just den detaljen är det som mot slutet av boken allt kretsar kring och nyckeln till gåtans upplösning.

I en bra kriminalroman bör alla villospår och huvudspåret vara presenterade innan omkring sidan femtio. Men det innebär inte att de ska vara tydliga för läsaren.

 

5. Avsluta med nyckelfas

På ett enkelt sätt kan man dela in intrigen i en kriminalroman i tre olika faser.

1. Presentationsfasen

Olika spår på gåtans upplösning läggs ut. Huvudpersonen introduceras.

Presentationsfasen brukar innehålla en inledning med ett brott, men det är inte nödvändigt. Romanen kan också börja med en personbeskrivning, eller att huvudkaraktären beskrivs.

Det är dock en fördel om personen befinner sig i en livssituation där någonting är på gång. På något sätt ska också inledningen formulera vad för slags konflikt det är frågan om. Det får inte vara för tydligt, men inte heller för vagt.

Du kan även börja med att något dramatiskt har hänt eller med en bihandling som fångar läsarens intresse. Hur du än börjar måste du skapa någon form av förväntan hos läsaren, annars är du körd.

Efter inledningsscenen brukar huvudpersonerna presenteras varvat med att gåtan läggs ut med sidospår och fördjupad persongestaltning. Tänk på att det är nödvändigt att fördjupa personerna under hela romanen. Om det blir en läsvärd kriminalroman beror på om personerna får ett inre liv som engagerar läsaren.

2. Osäkerhetsfasen

Villospåren etableras växelvis. Här gäller det att dupera läsaren.

Osäkerhetsfasen innebär att man växlar olika sidospår och låter läsaren tro på ett spår för att sedan övergå i ett annat och så vidare. Det här är den del som upptar flest antal sidor. Här gäller det att plocka upp ledtrådar och ge ytterligare ledtrådar. Här finns olika mönster att använda. Till exempel att ett brott följs av ytterligare brott av samma karaktär. Man kan också nysta upp ett brott i utkanten av en cirkel som är en del av en mer omfattande verksamhet. Romaner som har konspiration som huvudtema använder sig av den senare modellen.

3. Nyckelfasen

Här knyts berättelsen ihop. Lösningen på gåtan läggs fram.

Nyckelfasen är de sista tjugo procenten av romanen. Det är här man får reda på lösningen och vad den ger för följder. Oftast finns ytterligare ett spänningsmoment efter att läsare fått veta vem som är mördaren eller vem som står bakom brottet. Det kan vara någon form av jakt eller en annan pressad situation. Slutligen brukar romanen klinga av med ett lugnare tempo där något vardagligt kommer in.