5 ingredienser till en god historia

Hittar du ingen struktur i din berättelse? Kan du inte ens urskilja vad som är början, mitten och slutet? Bästsäljande amerikanska författaren Steven James visar hur du kan strunta i strukturerna och i stället fokusera på dina karaktärer. På så sätt kommer bitarna till slut att falla på plats ändå.

Föreställ dig att jag ska berätta om hur min dag varit. Jag säger: ”Jag vaknade. Jag åt frukost. Sen åkte jag till jobbet.”

Är det en historia?

Tja, där finns ju en huvudkaraktär som gör någon form av val som i sin tur leder till en naturlig kedja av händelser. Dessutom kan man dela in det hela i tre akter, och det finns en början, en mitt och ett slut. Det vill säga precis det där som man brukar säga att en historia består av.

Och ändå är det inte någon vidare berättelse. Varför?

Jo, för att redogörelsen saknar alla de viktiga ingredienserna i en bra historia – där finns ingen kris, ingen kamp och ingen ny upptäckt. Huvudpersonen genomgår inte heller någon utveckling.

Det är just en redogörelse, och inget mer.

Annons

 

Genom åren har jag hållit skrivarkurser runt om i världen och det är alltid lika roligt att se reaktionerna när jag ber folk sluta tänka på sina berättelser i termer av struktur. Det är inte konstigt att de reagerar. Prata med vilken författare eller språklärare som helst, och förr eller senare kommer den: grundsatsen om att en historia är något som har en början, en mitt och ett slut.

Jag vet att folk som vill lära ut den här definitionen bara menar väl, men i praktiken är den faktiskt inte särskilt användbar för oss historieberättare. Även en beskrivning av en apelsin kan ju ha en början, en mitt och ett slut, vilket inte nödvändigtvis gör det till en historia.

Så vad är då en berättelse?

 

För många hundra år sedan skrev Aristoteles i sin bok Om diktkonsten att det inte räcker att enbart se början av en berättelse som en första händelse i en serie av tre. Snarare är början själva fröet: en känslomässigt engagerande händelse. Mitten är den naturliga konsekvensen av denna händelse. Slutet är det oundvikliga avgörandet.

Med andra ord: berättelser har en upprinnelse, en eskalerande konflikt och en upplösning.

Naturligtvis behöver en berättelse också engagerande karaktärer, miljöer och trovärdiga valsituationer. Men det mest grundläggande för en berättelse är att den innehåller någon form av utveckling.

 

Annons

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det inte är en berättelse förrän något går snett. Finns det inte motsättningar, bakslag, kriser och vändpunkter, ja då finns heller ingen berättelse.

Hemligheten bakom en berättelse som fångar läsarna är dock inte nödvändigtvis att låta fler och fler saker hända dina karaktärer. Nej, nyckeln till att skriva bättre berättelser är att skapa spänning som stegras i takt med att din historia vecklas ut.

Låt oss titta på fem av de mest grundläggande ingredienserna, och sedan undersöka hur man kan blanda dem för att skapa riktigt goda historier.

 

Ingrediens 1: Lägesbeskrivning

Inledningen på din berättelse måste fånga läsarens uppmärksamhet. Den ska ge henne en känsla för berättelsens miljö, stämning och ton, och presentera den huvud-person som det är meningen att hon ska bry sig om, oroa sig för och engagera sig i känslomässigt.

Om din läsare inte bryr sig om huvudpersonen kommer hon inte att bry sig om din berättelse heller.

Så hur presenterar du denna helt centrala karaktär på ett sätt som väcker förväntan hos dina läsare?

Ett bra sätt är att ge en glimt av huvudpersonens normala tillvaro. Om din huvudperson är en privatdetektiv kanske vi får möta henne på en brottsplats. Skriver du en kärleksroman kanske vi får en bild av vardagen för en ung man som söker efter kärleken.

Vilken bild du än målar upp av din huvudpersons liv så ska du komma ihåg att den också ska fungera som ett löfte om den förändring och utveckling som personen kommer att gå igenom i den följande berättelsen.

Tänk dig till exempel att du presenterar din huvudperson som en lyckligt gift man vid namn Anders. Då vet läsaren instinktivt att hans idylliska liv kommer att vändas upp och ner, sannolikt kommer antingen hans fru dö eller hans äktenskap gå i kras.

Någonting kommer snart att skaka om hans liv i grundvalarna och det kommer att förändras för all framtid.

Men kom också ihåg att en ”normal tillvaro” inte är samma sak som en problemfri tillvaro. Berättelsen kan lika gärna börja med att huvudpersonen är inne i en djup depression, fylld av hopplöshet och sorg, eller instängd i en sjunkande ubåt.
Sådana omständigheter kan också vara det som råkar vara typiskt för huvudpersonen just då.

I de fallen brukar ofta ytterligare en vändpunkt – antingen en yttre eller inre kris – vara det som ger berättelsen sin skjuts framåt. Vilket också utgör nästa viktiga ingrediens.

 

Ingrediens 2: Kris

Den där krisen som vänder upp och ner på tillvaron för huvudpersonen måste naturligtvis vara av ett slag som han eller hon inte omedelbart kan lösa. Det är en oundviklig och oåterkallelig prövning som sätter fart på berättelsen.

Vanligtvis rubbas såväl huvudpersonens inre som yttre balans. Ibland kan den ena obalansen ha uppstått redan innan din berättelse börjar, men minst en av obalanserna bör uppstå inne i din berättelse så att läsaren får uppleva den tillsammans med huvudpersonen. Samspelet mellan dessa två, den inre och yttre obalansen, kommer sedan att driva berättelsen framåt.

Kriserna kan förstås se olika ut beroende på vilken genre du skriver i. Huvudpersonen kan till exempel tvingas ut på ett äventyr: ett sökande som leder till ett nytt land. Huvudpersonen kan också få en uppenbarelse om att han eller hon är ämnad för stordåd. Fantasy- och science-fiction-romaner följer ofta detta mönster.

I kriminalberättelser kan krisen till exempel utgöras av att huvudpersonen får åta sig ett till synes olösligt fall. I romantiska berättelser kan krisen utgöras av en skilsmässa eller otrohetsaffär.

I samtliga fall handlar det om att tillvaron förändras, och aldrig kommer att bli sig lik igen. Linda får sparken. Görans son blir kidnappad. Kerstin får veta att hon har obotlig cancer. Vad det än är så har det normala livet för karaktären förändrats för evigt, och huvudpersonen tvingas att på något sätt hantera svårigheterna som följer.

Det finns två huvudsakliga sätt att introducera en kris i din berättelse. Antingen låter du din huvudperson ha det han mest av allt önskar sig, för att sedan ta det ifrån honom. Eller så saknar han det han mest av allt vill ha, och så håller du det framför näsan på honom.

Det vill säga, antingen förlorar han något livsviktigt och ägnar berättelsen åt att försöka få det tillbaka, eller så ser han något eftersträvansvärt och ägnar berättelsen åt att försöka uppnå det.

Kanske föreställer du dig till exempel en person som värdesätter kärleken mer än någonting annat i livet. Hans största skräck är att bli övergiven. Då kan du välja att introducera personen genom att visa honom i ett bra och kärleksfullt förhållande, och sedan införa en kris som förstör det. Eller så kan du presentera personen i hans inledande längtan efter en partner, och sedan hålla fram en löftesrik kärleksrelation precis utom räckhåll för honom, så att han kan fortsätta sträva efter den genom resten av historien.

Är det i stället frihet som din karaktär värdesätter mest av allt, så kommer han att försöka undvika att förlora den. Då kan du antingen börja med att visa honom i frihet och sedan förslava honom, eller visa honom förslavad och sedan knuffa ut honom i ett äventyr där han får kämpa för sin frihet.

Allting handlar om vad huvudpersonen mest av allt önskar sig, och mest av allt försöker undvika.

 

Ingrediens 3: Upptrappning

Det finns två typer av karaktärer i alla berättelser – stenfigurer och lerfigurer.

Om du tar en sten och kastar den mot en vägg så studsar den ner på marken oförändrad. Men kastar du en klump lera på en vägg tillräckligt hårt så kommer den att ändra form.

I en berättelse måste din huvudkaraktär alltid vara en lerfigur. När du kastar in karaktären i berättelsens kris, kommer hon att förändras. Hon kommer också att göra allt som står i hennes makt för att återfå sin ursprungliga form, det vill säga tillvaron innan krisen.

Men hon kommer att misslyckas.

I slutet av berättelsen måste hon nämligen alltid ha en annan form än i början. Annars gör du dina läsare besvikna.

Även stenfigurer dyker upp i din historia och dessa kommer inte att förändras på något väsentligt sätt under berättelsens gång. De är desamma i slutet som de var i början.

Så vilken typ av vägg ska vi då kasta våra lerfigurer mot?  Det vill säga, vad ska de vara med om?

Först av allt, sluta tänka på din intrig i termer av vad som händer i din historia. Tänk dig den hellre som ett uppfyllande av de löften du gav vid berättelsens början. Intrigen är bara vägen mot förändringen.

Huvudpersonen måste utkämpa både en yttre och en inre kamp och gå vinnande ur striden. Och ju längre berättelsen fortskrider, desto mer förödande kommer konsekvenserna av ett nederlag att framstå som. Medan insatsen höjs, drivs berättelsen framåt och läsarens engagemang och intresse stegras hela tiden.

När en läsare klagar på att hon är uttråkad eller att ingenting händer i historien beror det inte nödvändigtvis på att det inträffar för få händelser. Ofta handlar det i stället om att man inte upplever att karaktärerna beter sig trovärdigt i sin kamp för att övervinna sina problem.

Så i den här fasen, då berättelsen trappas upp, se till att dina karaktärer verkligen anstränger sig för att klara av den yttre och inre krisen, och att de gör sitt yttersta för att kunna återställa saker till sin ursprungliga ordning – så som världen såg ut innan allting vändes upp och ner.

 

Ingrediens 4: Upptäckt

I berättelsens klimax kommer dina huvudpersoner att göra en upptäckt som förändrar deras liv. Det kan ske tack vare huvudpersonens skarpsynthet (som när kriminalkommissarien plötsligt lyckas pussla ihop ledtrådarna som lagts ut tidigare i berättelsen) eller mod (som när hjälten uppvisar en alldeles särskild uthållighet och orubblighet inför uppgiften).

Den inre upptäckten och yttre lösningen kommer att omforma vår lerfigurs tillvaro för all framtid.

Den här upptäckten måste vara resultatet av någon form av val som personen gör, den ska inte bara dyka upp av en slump eller levereras av någon vis man som plötsligt dyker upp. Olika rådgivare får visserligen dyka upp på vägen, men de ska snarare guida huvudpersonen i riktning mot insikten.

De avgörande besluten och modet som krävs måste komma från hjälten själv.

En av de paradoxer som omger allt historieberättande är denna: som läsare vill du gärna försöka lista ut hur det ska gå, men du vill ha fel. Alltså är historiens upplösning som mest tillfredsställande om den är oundviklig och oväntad på samma gång.

 

Ingrediens 5:

Tänk dig en fjärilslarv som går in i sin puppa. När den väl gjort det kommer en av två saker att hända: antingen genomgår larven en förvandling till en fjäril, eller så dör den. Men vad som än händer kommer den aldrig att krypa ur sin puppa som larv igen.

På samma sätt bör du se på dina karaktärer.

När du formar din historia och utvecklar din huvudperson, fråga då dig själv: vad kommer min fjärilslarv att göra?

Antingen kommer den att utvecklas till en mer mogen, insiktsfull och harmonisk person, eller så kommer den att rusa mot död och elände.

Till viss del kan genren avgöra vilken riktning den här förvandlingen tar – skräckhistorier slutar till exempel ofta med någon form av död (fysisk, psykisk, känslomässig eller andlig), men generellt slutar de flesta berättelser med att puppan förvandlas till en fjäril.

Det vill säga: huvudpersonerna upplever att livet börjar om på nytt – oavsett om det handlar om en fysisk förnyelse, psykisk förståelse, känslomässig läkning eller andligt uppvaknande.

Den här förändringen markerar krisens upplösning och själva kulmen på historien. Karaktären kommer att nå en ny normalitet och hennes handlingar eller attityd i berättelsens slut illustrerar hur personen har förändrats sedan början. Leran har fått en ny form.