Foto: Everst/Shutterstock

10 tips för bättre resereportage

Börja inte från början, säg adjö till dina vänner och skriv inte att regnet står som spön i backen. Reseskribenten Per J Andersson ger dig tio handfasta råd som gör dig till en bättre reseskildrare.

Världens första text var en reseskildring. Huggen i sten i en dal i östra Afrika. En nyfiken jägare hade traskat över till dalen på andra sidan berget för att kolla om han kunde hitta fler lättfångade hjortar. Han kom tillbaka och berättade om sina upplevelser som hans imponerade granne bestämde sig för att hugga in i en sten. Tam-tara-tam! Världens första reseberättelse var född.

Här fabulerar jag lite, jag saknar bevis, och om den där storyn nånsin fanns är den sedan länge bortslipad av väder och vind. Men ändå är jag övertygad om att det var ungefär så det gick till, och att det blev början på en mångtusenårig genre. Gilgamesheposet som är författat i Mesopotamien för 3 200 år sedan brukar räknas som världens äldsta litterära verk – och det är till stor del en reseskildring. ”Han reste bortom avstånden, han reste bortom utmattningen/Och då högg han in sin berättelse i sten”, står det i en av litteraturens allra äldsta bevarade texter, en formulering som i princip skulle kunna vara skriven av en nutida äventyrsresenär med resereporterambitioner (byt bara ut stenhuggeriet mot tangentknatter).

Sedan fortsatte det med Abrahams vandringar i Gamla testamentet, bröderna Pandavas resor i indiska Mahabharata och så förstås Odysseus äventyrliga seglats i Egeiska havet i diktverket Odysséen, där Homeros så poetiskt och fint fångar den lycka resenären känner när hon är på väg: ”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt”.

 

Min första resetext skrev jag som 21-årig ryggsäcksluffare i Indien. Som så många andra var jag hänförd av att ha sett solen gå upp över Taj Mahal i Agra. Jag satte mig ner på hotellsängen och skrev ivrigt en text i min anteckningsbok och sprang därefter till ett fotolabb och framkallade den svartvita Tri-X-filmen. Jag stoppade ner pappersarken med den färdiga texten i ett brev tillsammans med negativen och postade allt till Vestmanlands Läns Tidnings featureredaktör. Och ja, hurra, jag blev publicerad. Den lyckan!

På den tiden fanns det ingen resetidning i Sverige att skicka sina resetexter till. Men 1983 startades det magasin som idag heter Res och fyra år senare tyckte jag och ett par andra unga reslystna journalister att det saknades en tidning för backpackers som beskrev världen som den var och inte så där tillrättalagt och lyckligt som var kutym på dagstidningarnas resesidor. Det var grundidén när vi drog igång Vagabond, som vi ville göra sannare, saltare och ruffigare än konkurrenterna.

Annons

Det slog an. Läsarna strömmade till. Det gjorde också de presumtiva medarbetarna. Snart drunknade vi i inskickade resetexter. Hela dagarna läste jag, antecknade och skrev svarsbrev. En del började sin berättelse för tidigt, det kunde ta flera A4-sidor innan de nådde fram till resans höjdpunkt. Då svarade jag: du måste inte berätta allt, du har ingen redovisningsplikt. Andra var opersonliga och formulerade sig antingen som en lärobok i geografi eller som en ingress i en resekatalog. Då svarade jag: men vad kände du?

Vilket intresse för att skriva reseskildringar! Min Vagabondkollega Johan Tell tyckte att man borde lära ut hur man kan skriva bättre. I början av nittiotalet drog vi igång egna kurser. Gensvaret var stort: kurserna fylldes snabbt till sista plats. Och så har det fortsatt ända fram till idag, 25 år senare.

 

Genom åren har jag som Vagabondredaktör läst sammanlagt tusentals inskickade resetexter. De flesta har tyvärr refuserats, för inte ens alla dem som jag gillat finns det plats för i tidningen. Det är den bistra verkligheten bakom den vackra drömmen: många vill, men det är få förunnat att lyckas.

Att suget efter att lära sig skriva resetexter är så enormt är inte så konstigt. Att resa är det många som vill. Att kunna finansiera sina resor genom att skriva om dem och dessutom bli publicerad, ja, det framstår för många som en nästan ouppnåelig dröm. Visst, alla kan starta en blogg på nätet, gott så, men det lär knappast finansiera ens flygbussen ut till avgångsterminalen.

– Åh, du har verkligen drömjobbet, får jag ofta höra.

– Jamen det är samtidigt ett väldigt slit, svarar jag, men ser på deras himlande blick att de inte tror mig.

Vad är då en bra resetext? Givetvis finns det många svar och självklart är svaret ett utslag av tycke och smak. Men frågar du mig blir det här mitt svar. Varsågod: här är tio råd till dig som vill bli en bättre reseskribent.

1. Säg adjö till resvännen

Annons

Att resa med familj och vänner är trevligt. Men förödande för en reseskribent. När du reser med sällskap sjunker din iakttagelseförmåga till ett minimum. Dessutom händer det sällan något spännande när ni är flera, eftersom omgivningen ser er som en sluten grupp och vågar inte ta kontakt. Bäst är att antingen resa solo – vilket leder till flest spontana möten – eller med fotograf som har samma syfte med resan som du, alltså att skildra den.

Om du trots allt reser med familjen/vännerna, se då till att upprepade gånger lämna dem för en förmiddag eller heldag – och bege dig ensam ut i verkligheten med uppmärksamheten påslagen och anteckningsblocket och pennan i högsta hugg.

2. Börja inte från början

Jag var på skördevecka på grekiska ön Amorgos med min sjuåriga dotter. Jag skulle skriva om resan i Vagabond och hon skulle skriva en text att redovisa för fröken och klassen. En dag insåg hon att hon låg efter. Det var redan kväll och hon hade inte skrivit en rad den dagen.

– Skriv om när vi räfsade ner oliver från träden med röda plastkrattor. Det var ju dagens höjdpunkt, föreslog jag.

– Men det går inte, svarade hon. Jag måste ju börja med att skriva om frukosten. Den kom ju först!

Jag tror att de kronologiska redovisningarna i småskolan fortfarande spökar hos många vuxna reseskribenter. Jag minns en text som skickades in till Vagabond som började på flygbussen till Arlanda flygplats och först på sidan tre nådde fram till safarin på savannen i Kenya, som var berättelsens huvudämne. Nej, skippa uppmarschen. Plocka russinen ur kakan. Och kronologin ska du stöka runt i som du vill. Ta inte allt i den ordning som det inträffade, ta det i den ordning som skapar den mest spännande berättelsen. Börja inte från början, börja med en scen mitt i handlingen, till exempel stunden när du får syn på lejonen på savannen. Därefter kan du backa i tid och rum och skriva om exempelvis basaren i Nairobi och bussresan till nationalparken.

3. Läs på

Fakta om ett resmål kan läsaren alltid googla fram och det finns inget värre än resetexter som börjar som en text i Nationalencyklopedin eller på Wikipedia. Nej, det viktigaste är dina upplevelser, din unika erfarenhet och vad du tänker och känner. Med det sagt måste jag ändå lägga till att en resetext blir väldigt tunn om den enbart bygger på vad dina vidöppna sinnen registrerat. Fakta som bygger på research ur böcker, artiklar med mera behövs som en relief till dina upplevelser. Innan du reser: googla fram artiklar inte bara om resmålet utan också om det ämne du ska vinkla texten på. Gå till biblioteket och sök både faktaböcker och skönlitteratur som utspelar sig på ditt resmål. Sök också efter spelfilmer som antingen är producerade i landet du ska besöka eller utspelar sig på plats.

Din research leder till att du på ett mer nyanserat och intressant sätt kan värdera det du strax ska uppleva. Och så kan du väva in bakgrundsfakta i dina scener och miljöskildringar. Se bara till att du inte låter som ett uppslagsverk.

4. Slå på din inre radar

Så fort du anlänt måste du börja iaktta. Jag brukar tänka att jag slår på min inre radar som skannar av omgivningen. Radarn är påslagen under hela resan. Det är först när jag lämnar landet som jag ska skildra som jag slappnar av igen. Ständigt funderar jag på hur den nya miljön ter sig. Vad är det för färg på husen? Hur låter det när vinden blåser genom palmernas blad? Hur känns det i mig när hon berättar det där? Varför blir jag äcklad av de där harklingarna? Vad har han för sorts kläder på sig egentligen? Hur luktar det i gränderna? Vad mässar hinduprästen om? Vad står det på reklamskyltarna? Allt ska du ha ner i ditt anteckningsblock. Anteckna mycket. Anteckna mer än vad du egentligen tror att du har nytta av. När du väl sitter vid tangentbordet därhemma och ska skildra resans främmande miljö kommer du att tacka dig själv om du har rikligt med den här typen av miljöskildrande och inåtkännande anteckningar.

5. Våga utsätta dig

Om du alltid backar ett steg och aldrig vågar ta kontakt med främmande människor är sannolikheten stor att din resetext kommer att kännas tom och innehållslös. Kanske vacker och målande, men livlös. En reseskildring blir urtrist om den bara är ett svep över ett landskap, hur exotiskt det än är. Sven Hedin kunde rida förbi i sporrsträck och skriva så för hundra år sedan, eftersom läsarna här hemma var så svältfödda på berättelser om främmande landskap. Men det är vi inte idag. Därför måste det moderna resereportaget bjuda på möten med människor, för att visa på det unika kulturmötet och de egenheter som finns under globaliseringens tunna fernissa.

Antingen tar du mod till dig och tar kontakt med människor när du väl är på plats – eller så gör du det innan du reser iväg genom att googla, mejla, ringa och därefter avtala möten IRL med människor på plats som passar i ditt reportage. Helst gör du både och.

6. Skippa klichéerna

Det regnar – då är det lätt att skriva att ”regnet står som spön i backen”. Solen strålar – där blir det ”solen skiner från en molnfri himmel”. Men stopp! Det där är färdiga formuleringar som använts så många gånger att de blivit urvattnade. Dessutom är de opersonliga. Ta istället fram anteckningsblocket när du är på plats och försök att med egna ord formulera hur det ser ut och hur det känns i dig när du upplever det häftiga regnet och det starka solskenet. För det betyder inte att du ska undvika att skriva om väder. Väderbeskrivningar är effektiva när det gäller att skildra platser i världen som inte är som hemma. Dessutom styr olika vädertyper olika känslomässiga stämningar – mycket användbart.

Resejournalistiken är full av klichéer och färdiga formuleringar. Undvik att skriva att en plats är ”ett paradis” och ”en pärla” som ”man antingen älskar eller hatar”, att sevärdheterna ”ligger som på ett pärlband”, är ”väl värda att se” och dessutom befinner sig bara ”ett stenkast” från hotellet. Skippa också platsspecifika klyschor som ”Den eviga staden”, ”Vårt avlånga land”, ”Det stora äpplet”, ”Nordens Venedig” och ”Mittens rike”. Måste du använda de här uttjatade epiteten, försök då åtminstone att problematisera och diskutera dem.

7. Skriv inte läsaren på näsan

Ett klassiskt råd när man skriver gestaltande texter: istället för att konstatera att något är vackert (eller vidrigt) skriver du målande så att läsaren fylls med inre bilder och själv får tänka att, ja, det där kändes ju riktigt vackert (eller vidrigt). Med andra ord: du ska i text visa hur miljön ser ut, utan att nödvändigtvis värdera den. Som det så slagkraftigt heter på engelska: show, don’t tell. Du skriver inte: ”Solnedgången är vacker.” Du skriver förslagsvis: ”Solen är röd som en tomat när den sänker sig i det persikofärgade havet.” Om du skriver din text på det sättet kommer läsaren att inte bara uppleva den som mer levande, utan också drabbas av den på ett djupare och mer känslomässigt plan.

8. Skriv i scener

En scen är ett platsspecifikt och tidsmässigt avgränsat händelseförlopp, som ofta innehåller möten med människor och dialog. Därmed är scenerna lika självklara för en reseskribent som för en filmmanus-, drama- eller romanförfattare. Ett bra resereportage liknar en bra skönlitterär text, med några avgörande skillnader. På reportaget ställs sanningskrav. Du kan inte som romanförfattaren hitta på platser, händelser och karaktärer, men du kan dramatisera, skriva subjektivt, kasta om kronologin och exempelvis använda dig av cliffhangers som du avslöjar först senare i texten.

Tänk gärna i scener redan ute på fältet. Mötet med kvinnan på kaféet kan bli en scen. Vandringen i slummen en annan. Och bussresan på den slingrande bergsvägen en tredje. Lär dig att klippa i scenerna så att de inte blir för långa och att fortsätta med nästa scen utan onödiga transportsträckor i form av förklarande meningar om hur du tog adjö, förflyttade dig och kom fram till platsen som ska bli nästa scen.

Scener blir ofta mer spännande om det är något som rör på sig i dem. Istället för att sitta still och prata med den där kvinnan på kaféet, då du tvingas skildra uttjatade saker som ”… säger hon och tar en klunk kaffe”, kan du istället stämma träff med henne i basaren och promenera och prata samtidigt. Då kan du kanske skriva ”…ropar hon för att överrösta grönsaksförsäljarna, varefter hon tvingas väja för två män som bär på stora jutesäckar med ris”. Mycket mer spännande och levande, eller hur?

Helst ska miljön vara betydelsebärande för den enskilda scenens eller hela reportagets vinkel/röda tråd: stäm träff i miljöer som har ett samband med din röda tråd och det dina intervjuobjekt representerar eller det de ska prata om.

9. Använd alla dina sinnen

Många reseskribenter använder sig bara av synen och missar därmed chansen att förflytta läsaren i tanken och känslan till platsen där reportaget utspelar sig. För att uppnå en stark närvarokänsla i texten måste du också ta in de andra sinnena. Tänk på ljuden – hur låter Kairo? – doften – hur luktar Paris? – och smaken – hur smakar Bangkok? Det femte och sista sinnet kanske är det minst använda: känseln. Hur använder man det i en resetext? Kanske känslan av din hand mot det saltklibbiga räcket på färjan i Medelhavet, moskéns svala stengolv under dina bara fotsulor eller känslan av ätpinnarna i handen på det asiatiska kaféet, som i den här resetexten av Tomas Löfström, där han använder sig av alla fem sinnena:

Kväll och mörkt och utanför de öppna väggarna kring Yong Lees restaurang faller regnet. Palmerna på andra sidan gatan avtecknar sig som svepta i svart siden mot neonens röda och blå ormtecken. Trafiken flyter förbi: glänsande plåt, röda bromsljus, lila avgaser. Här inne gult lampsken, mjuk trängsel, samtal, ro. Den invanda känslan av ätpinnarna i handen. Risskålen som fångar dropparna från köttbitarna doppade i soyan. Den bruna buteljen med Singha-öl. De svarta trästolarna vars ben skrapar mot stengolvet. Rösterna omkring mig: språket, orden: thai. Människornas ansikten. Kvinnornas långa svarta hår vått av regnet. Slokande blommor, vita, violetta. Ögon, munnar.*

10. Lär dig bygga lego

Så är du hemma igen. block är fullt av anteckningar med miljö- och personbeskrivningar och citat från människor du mött. Dessutom har du en rejäl bunt urklippta/utskrivna bakgrundsartiklar och kanske några lästa romaner och faktaböcker fulla med post-it-lappar inklistrade där du hittat nyttiga citat. Dags att börja skriva. Då är det lätt att drabbas av osäkerhet: var ska jag börja och i vilken ordning ska jag ta det? Fråga dig själv: när jag efter hemkomsten muntligen berättade om resan för bästa vännen, vad började jag med då? Förmodligen är svaret på den frågan också svaret på hur du ska börja reportaget.

Börja med att läsa igenom ditt eget anteckningsblock och stryk under de delar som du känner är extra bra och måste vara med. Gör sedan en lista på säg fem–tio scener. Betrakta varje scen på din lista som olikfärgade legobitar som du kan bygga med i vilken ordning du vill. Antingen bygger du först med en blå, sedan en röd och därefter en grön bit, eller så byter du helt ordning på dem. Känn dig lika fri att byta plats på scenerna som det lekande barnet med legobitarna. En variant är att du skriver scenerna en efter en utan tanke på hur du därefter ska ordna dem – och först när du skrivit klart dem börjar bygga din berättelse.

Börja med en scen mitt i handlingen, som jag påpekade tidigare. Men hur slutar man? Det finns flera sätt. Ett är att avsluta med en lugn scen som innehåller en rörelse som är fallande, avstannande eller utåtriktad, ungefär som Lucky Luke som i slutet på varje seriealbum rider bort och in i solnedgången. Eller så återvänder du till platsen som beskrivs i reportagets inledningsscen och knyter ihop säcken i en cirkelkomposition.

 

* Från reportaget Farväl till Asien ur Transit – reseberättelse (Wahlström & Widstrand 1984) av Tomas Löfström.

Artikelförfattaren var 1987 med och grundade resetidningen Vagabond där han fortfarande jobbar. Sedan 1994 undervisar han på olika resereportagekurser. Han har också skrivit flera guide- och reportageböcker och dokumentärromanen New Delhi–Borås. I slutet av november kommer läroboken Skriva resereportage (Vagabond förlag) där han är en av medförfattarna tillsammans med Barbro Janson Lundkvist, Fredrik Brändström och Henrik Brandão Jönsson m fl.