Så satt jag slutligen där med min debutroman i handen. Tryckt och färdig, med omslag, utgiven på förlag. Jag höll i den hårt, medan jag tänkte på hur många gånger som jag längtat efter just det här ögonblicket. Hur många andra som också längtar och drömmer efter att få hålla sin egen, tryckta bok i handen.
Under utgivningens gång fanns det en rad sådana ögonblick av att drömmen gick i uppfyllelse. När förlaget meddelade att de hade antagit manuset. När avtalet skrevs under. När jag skrev mitt debutantporträtt till Svensk Bokhandels höstkatalog.
Det är ju sådant som jag längtat efter så länge jag kan minnas. Men däremellan var det nästan lika mycket slit och tvivel som innan. Så pass mycket att jag ibland längtade tillbaka till tiden då jag satt på en skrivarkurs på folkhögskola och opretentiöst och kravlöst lekte mig fram med berättandet. Då manuset kanske skulle bli en roman någon gång, men mer än så var det en frizon från min vardag. Ett sätt att fly min egen tillvaro, en meditation där jag släppte allt annat och hade förmånen att gå runt i en helt annan värld. En värld som jag dessutom själv hade makten över.
Det är lätt att glömma sådana förmåner när man förtvivlat drömmer om utgivning. En vän, som arbetar på förlag, berättade för mig om hur många som hör av sig till henne och undrar hur de ska få sina manus utgivna.
- Mer:
- Gästkrönika
