Så satt jag slutligen där med min debutroman i handen. Tryckt och färdig, med omslag, utgiven på förlag. Jag höll i den hårt, medan jag tänkte på hur många gånger som jag längtat efter just det här ögonblicket. Hur många andra som också längtar och drömmer efter att få hålla sin egen, tryckta bok i handen.
Under utgivningens gång fanns det en rad sådana ögonblick av att drömmen gick i uppfyllelse. När förlaget meddelade att de hade antagit manuset. När avtalet skrevs under. När jag skrev mitt debutantporträtt till Svensk Bokhandels höstkatalog.
Det är ju sådant som jag längtat efter så länge jag kan minnas. Men däremellan var det nästan lika mycket slit och tvivel som innan. Så pass mycket att jag ibland längtade tillbaka till tiden då jag satt på en skrivarkurs på folkhögskola och opretentiöst och kravlöst lekte mig fram med berättandet. Då manuset kanske skulle bli en roman någon gång, men mer än så var det en frizon från min vardag. Ett sätt att fly min egen tillvaro, en meditation där jag släppte allt annat och hade förmånen att gå runt i en helt annan värld. En värld som jag dessutom själv hade makten över.
Det är lätt att glömma sådana förmåner när man förtvivlat drömmer om utgivning. En vän, som arbetar på förlag, berättade för mig om hur många som hör av sig till henne och undrar hur de ska få sina manus utgivna.
Det blev en påminnelse för mig om hur lyckligt lottad jag är. Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu. Hade min roman inte blivit utgiven hade jag varit bestört.
Men jag tror att det är viktigt att minnas varför man skriver, oavsett om man blivit publicerad eller inte.
Det är alltför lätt att börja skriva utifrån en önskan att bli utgiven, att hetsa mot eventuella förlagsbeslut i stället för att hålla fast vid grundkänslan. I mitt fall är den grundläggande känslan att jag måste skriva, jag kan inte låta bli. Att få skapa egna världar och uttrycka mig är också ett sätt att skapa makt över min egen tillvaro, något som allt som oftast saknas i den samhällskontext som jag lever i.
Det är en känsla som jag bär med mig ännu starkare efter utgivningen. För visst var det fantastiskt att signera böcker på Bokmässan och få uppdatera sin profil på Twitter med etiketten ”författare”. Men allra skönast var det att åter krypa in i skrivandet, i min underbara asociala värld av nya huvudpersoner att långsamt lära känna.
På samma sätt var det allra största med utgivningen att få skicka ett exemplar av min debutroman till en gammal gymnasielärare. Han som inte bara var min mentor och svenskalärare, utan även en av få vuxna runt om mig som såg att jag inte mådde särskilt bra.
”Sluta aldrig skriva Elin”, sa han till mig dagen innan jag skulle ta studenten, ”i skrivandet får du vara vem du vill”. Jag la en bok i ett kuvert och skickade det till honom. På försättsbladet skrev jag: Tack, du hade rätt.
- Mer:
- Gästkrönika
