Gästkrönika Publicerad i Skriva #4 2013 (20 juni 2013)

Susanna Alakoski: »En av samhällets hjältar«

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Alla har ett konstnärligt uttryck inom sig. Så tror jag. Så brukar jag säga. Vi dras intuitivt till något konstnärligt uttryck; bild, fotografi, musik, keramik, skulptur. Trä, järn, tråd och tyg. Vi gör det på samma sätt som vi dras till ord och berättelser, till språk. Åt vilket håll vi dras tror jag speglar vår potential.

Länge har vi kunnat söka oss till sammanhang där vi kunnat öva oss på talanger. Bli bättre på dem. Akvarellkurser, oljemålning. Körsång. Hur många hundratals är inte de barn som lärt sig spela piano, gitarr, sjunga på kommunala musikskolan? Kommunala musikskolan har alltid funnits. I alla fall sedan 1940-talet.

Men om man var som jag. Det vill säga ett barn som gillade ord och berättelser. Språk och rytm. Var skulle man ta vägen? Det har aldrig funnits en kommunal skrivskola. Vi ungar som gillade att skriva flydde till svenskan. Torrbollsämnet. Tråkdisciplinen. Där fick vi i alla fall skriva uppsatser. För en stund flyga iväg på den magiska mattan, ut genom fönstret, till Sahara och Mexico City. Balansera på enhjuling och sugas in i svarta hål. Åka rutschkana på regnbågen. Simma snabbare än Mark Spitz. Vara Stålmannenflickan. Och ibland blev uppsatserna upplästa. En liten ljuskägla föll på det som kanske var min begåvning.

 

Vännerna som har gått akvarellkurs hänger upp sina alster. På så sätt berättar de en gnutta om sig själva. Något mer. De ställer drejade skålar och fat på köksbordet. Oljemålningen från Dômens konstskola hänger på paradplats i vardagsrummet. Stolt visar vännerna på detta sätt upp sina förmågor. Kanske berättar de för mig på detta sätt om sin dröm? Men skrivandet? Inte någon jag känner har någonsin spikat upp en dikt på väggen. Också jag teg som kinesiska muren om den dolda gåvan. Att skriva var något hemligt. Något man gjorde i smyg. Det skulle dröja länge tills det fanns någonstans att ta vägen med just konstarten att skriva.

Folkhögskolan är en av samhällets hjältar. Folkhögskolan känner av vad folk vill, saknar och trånar efter. Och först ut av alla skapade de skrivarlinjer. Forum dit människor med skrivtalang kunde söka sig. Också jag drogs dit. Minns så väl rummet. Tänk att det fanns tjugo människor till i Sverige, som också tyckte om ord. Att läsa. En hisnande upptäckt. Ty jag trodde att det fanns böcker, men inte författare. Sällan att man i Ystad såg en Ivar Lo slinka in på ett café. En Inger Alfvén eller Agneta Pleijel cykla förbi.

 

Det var på Skurups folkhögskola jag kom ut ur garderoben. Eller om det var ur anteckningsboken. När jag tog mig samman och sökte var det som jag äntligen kunde säga som det var: Jag vill bli författare. Det var en stor lättnad. Äntligen kunde jag berätta något mer om mig själv. Både för mig själv, men också för mina vänner. Att jag hade en dröm. En talang. Att jag ville ta den på allvar. Och det är också detta jag numera försöker förmedla när jag själv undervisar på mina skrivarkurser. Ta din dröm på allvar. Undersök den. Testa den. Fråga den vad den vill dig, inte vad du vill med den.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg