Jag gjorde succé. Minns nån det än? För mig känns det som länge sedan.
Men succé, ja: Dödsstöten för mitt förra äktenskap, förutsättningen för mitt nya. Jo, träffade faktiskt min nuvarande partner i Sibirien, dit jag blivit inbjuden just på grund av (eller »tack vare«, det får tiden utvisa) en litteraturfestival.
En resa vilken även resulterade i att jag ett par månader efter min hemkomst på omvägar fick höra ett rykte om att jag (ännu) var »försvunnen i Sibirien« – förstås Stockholmsversionen av vad-som-egentligen-hände den där hösten, men Norrland eller Sibirien, sak samma!
»Försvunnen« var jag ju i varje fall!
Framgångar, resor, priser, sommarprat, det förändrade saker för mig. Mest av allt förändrade det antagligen mig. Jag gick inte längre med på att bli kallad nedsättande saker, eller bli behandlad som en »mindre vetande« hur som helst.
Att ha en egen inkomst för en gångs skull, bara det! Sådär när ens vikt räknas i kronor, eller i: Vem ska vara hemma med söta men ack så snoriga barn?
Stina Stoor
Gjorde stor sensation med novellsamlingen Bli som folk 2015. Boken kallades för »årets märkvärdigaste och vackraste debut« och Stina hyllades som en förnyare av den svenska novellkonsten. Hon fick motta en rad stora priser, nominerades till Augustpriset och var 2016 värd för både Sommar i P1 och Vinter i P1. Idag pendlar Stina Stoor mellan Moskva och Balåliden, den by hon växte upp i och där hon hämtat mycket av stoffet till Bli som folk.
Innan BOKEN, då, hade svaret alltid varit jag, varje gång. Månader med två bäbisar hemma utan att ens ta ut föräldraledighet, eftersom min ersättningsnivå var så låg så det var bättre att spara dagarna till mannens semester, eller till ett diffust »sen« när han skulle ha tid för en lucka i karriären, om något/några år.
Nu fyller yngsta snart åtta och de där föräldradagarna kommer att förfalla. Ett löfte som aldrig infriades, ett evigt »sedan« sådär.
Jag önskar att jag vetat det i tid. Jo. »Sen« är ett mycket svårt ord att komma ikapp.
Alla hade sagt mig att en novellsamling tjänade ingen nåt på, men med Bli som folk blev det skillnad. Ekonomiskt ja, men även i mig. Jag blev måhända »stor på mig«, men jag fick en rakare rygg och en fastare blick. Stolthet. Värde.
Är i mitt eget efter nu. Jag flög, det steg mig antagligen åt huvudet och jag landade för högt upp (sådär rusig och rosenkindad av champagne då).
Men sitter så stilla, så stilla nu att jag snart förvandlas till en gargoyle, en staty uppe på vad-det-nu-är-för-höjd-jag-inbillar-mig-jag-är-fast-uppe-på (ett dagen-efter-soffhörn?). En staty vagt lik en författare, nån. Succédebutanten?
Enda vägen från min »prisbelönt-piedestal« är väl ner nu, och ja, jag är en fegskit! Så rädd att frysreflexen satt in som på en kanin. Kan inte. Måste stå stilla! Inte falla, inte falla! Får inte skriva dåligt (skönlitterärt alltså, krönikor går på undantag), får inte det!
Är den som inte får göra misstag redan förlorad? Kanske.
Eller skulle jag kunna börja om under pseudonym, helt hemlig någonstans utan fallhöjd framför fötterna?
Eller, om jag bara – väntar.
Har just insett att det ryska utbudet på Netflix är större än det hemma. Så att.
- Mer:
- Gästkrönika