Simona Ahrnstedt: »Universums mest hånade genre«

När jag började skriva min första roman så lovade jag mig själv en sak: att skriva det jag brann för. Mina böcker skulle vara sådana som jag själv älskar att läsa. De skulle handla om starka kvinnor och stor passion. De skulle innehålla sex och humor. Och de skulle sluta lyckligt. Då, 2007, fattade ingen vad jag höll på med. Att jag som första svenska författare skrev romance; västvärldens största litterära genre.

Romance är berättelser med fokus på känslor och på kvinnor som starka subjekt. Utvecklingsromaner som slutar väl: för kvinnan, för kärleken och för hoppet. Och, tro det eller ej, några av världens skickligaste författare ägnar sig åt att skriva romance.

Det är också universums mest hånade genre.

Det finns en lång tradition av att förakta olika slags romantiska berättelser, en lång tradition av att se ner på genrelitteratur (som ofta tillskrivs feminina egenskaper, till skillnad från den mer manligt kodade intellektuella Romanen). Och det finns en lång tradition av att bekämpa kvinnors läsande och skrivande. Gemensamt för dessa uttryck är ett mer eller mindre medvetet kvinnoförakt. Det hör dessutom till regeln att kritikerna inte har läst böckerna de uttalar sig om.

En romance kan handla om precis vad som helst. Själv har jag skrivit om rasism, patriarkala strukturer, finansvärlden, läkare utan gränser och våldtäkt. Fokus kan även vara på homosexuell kärlek och det finns mängder av romance som helt saknar erotik. Det centrala är känslor och mellanmänskliga relationer.

Det finns så mycket kvinnohat i vårt samhälle. Inte minst inom populärkulturen. Kvinnor styckmördas, våldtas och bortförs slentrianmässigt, som underhållning. Om och om igen reproduceras kvinnan som offer. Vi är så vana vid det, att vi inte reflekterar över hur det påverkar vår syn på vad det innebär att vara kvinna.

Romance däremot är litteratur där kvinnor får ta plats. Där deras främsta roll inte är att vara offer, galna eller passiva objekt. Att gilla romance handlar inte om att blunda för kassa strukturer i världen. Det handlar snarare om en fristad, om återhämtning och en kompensation för den påfrestning det är att vara en kvinna i ett samhälle som ständigt premierar män.

Vad romance lär oss, är att kvinnor aldrig ska nöja sig. Att de förtjänar det bästa. Att vi kan spränga ramar, klättra på stegar och krossa glastak.

När jag började skriva visste ingen i förlagsbranschen vad romance var för något. I dag har jag på egen hand och med ren och skär envishet fört in en hel genre i landet. Vitala, älskade och feministiska romaner där kvinnor försörjer sig själva, får orgasmer, står på egna ben och inte behöver en mans bekräftelse.

Om jag är stolt över att läsa och skriva romance?

Hell, yeah.