De kanske tror att de vet vad de ser, människorna omkring mig på tunnelbanan. En vit, svensk tjej runt 30, kort och smal, troligtvis med dragning åt alternativscenen, lyssnar säkert på punk, tatuerar motiv som ”betyder något”, äter inte kött och röstar F!.

På ett sätt har de … nåja, hälften rätt (även om vi alla är alldeles för komplexa för att bli förstådda genom ett fördomsfilter). På ett annat sätt gruvligt fel. Det kanske ser ut som om jag sitter här i mitt beiga skinn och tänker på vilken sojakorv jag ska steka till middag. Men i själva verket spanar jag efter kontrollanter.

 

Jag har nämligen inte råd med biljett. Ändå måste jag åka tunnelbana till Gullmarsplan. Min enda chans till pengar är uppdraget som en kvinna vid namn Pernilla har gett mig; att hitta hennes dotter. För att göra det, behöver jag ta mig ut, och det är farligt på fler sätt en ett. Kontrollanter kan haffa mig. Polisen kan se min nervositet och be om legitimation, och då är jag död. Mannen jag jagar kan upptäcka att jag jagar honom, och min gamla arbetsgivare på grillen kan känna igen mig. Oron väller fram i min kropp, och den får inte synas. Jag heter Kouplan, men det är inte mitt riktiga namn, och jag ser ut som Darins lillebror.

Eller så ligger jag på en brygga och solar. Så ser det i alla fall ut. Egentligen är jag en 55-årig man som sitter en bit in i skogen och dricker öl. Det är min femte, och klockan är inte ens tolv.

Jag ser på mina händer. De har reparerat vägar över hela Sverige, älskat en som dog, hållit två barn och ännu fler flaskor Explorer. Livet blev verkligen inte som det skulle, men jag har i alla fall Anna, femton år på fredag. Hur kan något så lyckat härstamma från något så misslyckat? Nå, tänker jag och tar ett par klunkar till, misslyckat är kanske att ta i. Jag vet fortfarande hur man lagar en båtmotor.

 

Att skriva är att leva många liv. Det är att, innanför det här fodralet som kallas kropp, försöka se världen utifrån någon man inte är själv. Hur skulle en pensionerad diakonissa se på ungdomarna längst bak i bussen? Hur skulle hon reagera på tiggarna utanför, vad skulle hon säga om hon inte hade pengar till biljetten, och hur mycket skulle det genera henne? Hur tänker hon kring sina rynkor, och vad betyder hennes hund? Det är rollspel utan rollspel, bakom ett ansikte som för tillfället inte är jag.

Det är därför det inte går att ta upp romanen när man har en kvarts paus. Vi fungerar förstås alla olika, men jag behöver orientera mig ut ur mig själv innan jag kan skriva ett ord på min roman. Det tar en stund att bli Kouplan. Han är räddare än jag, och har fler erfarenheter som han måste tränga undan för att inte bryta ihop. Han saknar fler, undrar mer och har andra ordspråk än jag har som tröst. När jag blir Kouplan ökar min hjärtfrekvens.

Utanpå ser man bara mitt uttryckslösa ansikte. Jag sitter i min stol med benen uppdragna och blicken mot datorskärmen. Men den som tittar noga ser att jag blir mer och mer andfådd. Polisen har upptäckt mig, och jag springer för mitt liv. Ett av mina liv.

Sara Lövestam är författare, radioröst, krönikör och lärare i svenska för invandrare. Hon har kommit ut med fyra romaner och nu senast Grejen med verb, en fackbok om grammatik. Alla utgivna på Piratförlaget.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg