Gästkrönika Publicerad i Skriva #5 2013 (20 augusti 2013)

Sara Kadefors: Vi borde lära av Woody Allen

Foto: Tomas Carlgren

Det kanske finns saker som jag skulle kunna lära andra om skrivandet. Jag skulle kunna säga att det är viktigt att välja ämnen som ligger nära en själv och att skriva även om man inte har någon inspiration. Man måste bara göra det. Göra det och göra det. Tills någonting händer inuti. Tills det kommer meningar man inte visste att man kunde formulera, historier man inte trodde att man kunde uppfinna, teman man inte anade att man bar på.

Jag skulle kunna säga, på det mest romantiska vis, att det mest underbara med skrivandet är just detta, det intuitiva, att få kontakt med sitt eget inre. Jag skulle kunna säga till alla som drömmer om att skriva, att de ska släppa på hämningarna och bejaka det lustfyllda. Lämna din inre kritiker hemma, skulle jag kunna säga. Han/hon är ändå inte bra för dig. Skit i om det du skriver är bra. Jag kan höra mig själv säga det. Skit i det liksom. Det är du och texten. Det är du och dina ord, och dem kan ingen ta ifrån dig.

Jag vet inte om jag skulle prata om resten. Kanske inte. Kanske skulle jag lämna det i ett första skede. Både för att det är tråkigt att prata om baksidorna och för att jag ännu inte vet hur jag ska förhålla mig till dem.

 

När jag började skriva visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag gjorde det som en reaktion på något annat. Jag ville bort från journalistiken, letade efter lusten, längtade efter frihet. Inte kunde jag veta vad den längtan skulle generera i form av negativ feedback, råa avfärdanden, sågningar i pressen och det ena nejet efter det andra.

I början tänkte jag att jag skulle försöka lära mig av kritiken. Jag lyssnade noga och försökte anpassa mig. Problem uppstod när olika kritiker hade diametralt motsatta åsikter. Skulle jag lita på den ena eller den andra? Dra det hela mer åt komedi- eller thrillerhållet? Vem hade egentligen ”rätt”? Som om något sådant existerar.

Efter de maniska omskrivningarna blev mina historier mig alltmer främmande. Jag tappade kontakten med dem, förstod inte varför jag uppfunnit dem från början. Efter all bearbetning fanns ingen personlighet kvar. Av ren och skär överlevnadsinstinkt bestämde jag mig för att anta en ny hållning, väl medveten om att eftergifter ibland måste göras, särskilt i filmbranschen. Hur långt kan man gå utan att förlora sin integritet?

Jag såg en dokumentär om Woody Allen häromkvällen. Hans närstående vittnade om hur bra han är på att separera privatliv och arbetsliv. Själv menade han på fullt allvar att han skiter i vad folk tycker om hans filmer. Dåliga recensioner berör honom inte. Han läser ändå inte vad som skrivs. Han gör det han vill göra, oavsett om andra tycker att det är en bra idé eller inte.

 

Många av oss skulle må bättre av att anta en Woodyhållning. Vi borde fortsätta lyssna på dem som är bra för oss, men sluta låta främmande människor med sina egna, högst privata, och för oss okända erfarenheter och agendor, definiera och påverka vårt skapande. Sluta låta dem bestämma om vi har gjort stordåd eller misslyckats. Det är inte det skrivandet handlar om, utan om så mycket viktigare saker. Tack Woody för tipset!

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg