Sanning eller konsekvens. Jag vågade aldrig vara med i den leken. Att svara sant var pinsamt, en källa till att bli retad, och konsekvens… det kunde ju bli vad som helst.
Numera väljer jag konsekvens i alla lägen. Jag skriver skönlitterärt. Sanningen hör inte hemma i mina romaner.
Ibland får jag frågan: ”Hur mycket av det du skriver är från ditt eget liv?” Jag svarar alltid: ”Ingenting”. Sedan ändrar jag mig och säger: ”Allt”. Och båda svaren är lika giltiga.
Den outgivne författaren, eller vem som helst i början av ett romanprojekt, har det här dilemmat. Hur förhålla sig till verkligheten? Ibland vill man berätta något man själv varit med om. Ibland bara låna från verkligheten. Och ibland tänker man skriva helt fiktivt och inbillar sig då att ingenting kommer från det egna livet.
Det kan inte vara mer fel. Allt kommer ju från oss själva; från våra upplevelser av andra människor, av relationer, av händelser som drabbat oss eller andra… Allt vi vet om människor följer med på resan.
Den vetskapen ska man använda sig av. Den är livbojen att hålla i när det blåser: Jag lägger hela mitt liv i den här berättelsen, det kan alltså inte bli fel.
En författare i början av sin bana sa till mig att det bara är verkligheten som är värd att berättas, för det påhittade är alltid sämre. Och det låter ju rimligt… Eller?
Nä. Så är det inte.
När jag i Vägen mot Bålberget ville skriva om häxprocesser på 1670-talet så var jag tagen av de dömda kvinnornas öden. Deras namn och åldrar finns i rättegångsprotokoll. De har namngivna män och barn. De är grannar till andra namngivna kvinnor. Det berättas ett flertal saker som varje kvinna sagt och gjort. Hon förklarar sig skyldig eller icke skyldig och hon står på sig hårdnackat eller bekänner och ber om förlåtelse.
Min första tanke var: Varför inte skissa på några av de här kvinnorna och ge dem livet åter? Kartlägga deras familjer och berätta deras historier utifrån det som sägs eller antyds om dem som personer?
Jag lovar – det skulle inte blivit särskilt bra porträtt. Vi människor har förmåga att visa medkänsla och kärlek, ansvar och mod – men vi blir också svartsjuka, avundsamma och elaka. Om jag ska gjuta liv i historiska (eller nutida) personer så måste jag göra dem lika komplexa som vi människor faktiskt är. Jag får inte bli hämmad av att de funnits på riktigt och dra mig för att ge dem mindre fina egenskaper.
Jag valde att skapa egna kvinnor, utan oket från verklighetens folk (se där, en ny användning för det uttrycket!). Och undret inträffade – de människor som aldrig funnits kom till liv inom mig och betedde sig precis som vi människor gör. De blev för mig minst lika verkliga som de jag ändå bara hade ytliga fakta om.
Verkligheten är inte kung för författaren. Det är när vi, med våra erfarenheter av att vara människa, sätter oss ned och gör oss fria från verkligheten som den kan skapas fiktivt. På riktigt.
I skönlitteraturen möter vi människan utan skyddsnät. Det kanske till och med är så här: Att vi har berättelser, är det som gör oss till människor.
En svindlande tanke för alla författare.
Therése Söderlind debuterade med romanen Norrlands svårmod 2010. Hon har tidigare arbetat med bistånd i södra Afrika och Vietnam och har gått på Författarskolan vid Lunds universitet. 2013 kom hennes andra roman, Vägen mot Bålberget.
- Mer:
- Gästkrönika
