Foto: Ulrica Zwenger

Pija Lindenbaum: »Jag har drabbats av en yrkesskada«

Det är det här med att bre ut sig. Jag har drabbats av en yrkesskada. Skadan gör det svårt för mig att lägga ut texten. Att bre ut mig och ta plats. För nu har jag gjort bilderböcker i nej hjälp så många år, att det har skadat mitt ordförråd och min förmåga att uttrycka mig lite mer omfångsrikt. Jag kanske skulle rita lite på det här utrymmet istället..?

Att skriva bilderbokstext är ungefär motsatsen till att skriva en vanlig  skönlitterär text. Komprimerad. Tät. Kort men innehållsrik. På ett annat sätt innehållslös, för här saknas beskrivningar.

Jag skippar: röd, tjock, lång, blond, förtvivlad, regnig, krullhårig, fem, sju, kutryggig, förvånad, eller ledsen. Såna upplysningar ritar jag. Det blir tjatigt om texten säger samma sak. Och helt ospännande.

 

Texten ska istället vara proppad med det där andra som inte syns men som finns. Vad det nu är. Undertext och mellan raderna. Tankar och inre liv kan vara svårt att rita. Till det passar text bättre.

Jag vet ju så mycket mer om mina karaktärer än det jag berättar på de där tretton uppslagen som en bilderboksberättelse består av. Jag fyller mina små bokmänniskor med massa egenskaper och erfarenheter som ni andra inte har en aning om. Men jag behöver det, för att skapa något trovärdigt på så få sidor. Ändå märker jag att den redan korta textmängden har krympt ytterligare för varje bok jag gjort. Men textens innehåll har inte minskat!

Bilderna berättar och samtalar med texten. Ibland vill jag visa en motsättning mellan det inre och yttre livet. Om texten säger att Kajsa är skitförbannad, men på illustrationen skrattar hon bland sina kompisar. Hmm. Då kanske det är så att Kajsa är ett barn som inte visar hur hon känner sig. Jag har skapat en dialog mellan text och bild.

 

Nu har jag hållit på med de där kondenserade historierna så länge att jag inte kan uttrycka mig målande och mångordigt. Om det inte gäller vardagligt babbel. Det är jag fortfarande ganska bra på. Men när jag till exempel ska hålla föredrag är min första fråga:

– Hur lång tid har jag på mig?

De tror att jag vill veta hur länge jag får prata. Men jag undrar hur kort jag kan prata. Arrangören kanske säger:

– Tyvärr, det finns inte tid till mer än åtta minuter. Möjligen tio. Ok, tänker jag. Bra. Det är kort. Först nåt om hur jag fick idén till boken. Sen en liten anekdot. Och prata nu långsamt.

Så står jag där och berättar lagom länge.

– Eh, ja, det var allt jag hade. Tack för att ni lyssnade, mumlar jag och glider av scenen. Stoppuret visar 4:52.

Arrangören tittar frågande på mej.

– Jaha. Tack. Då fick visst nästa talare lite mer tid.

Och när jag blir tillfrågad om jag vill skriva en krönika på tretusen tecken så undrar jag: är det långt eller kort? Mina skrivande vänner skakar på huvudet åt mig och säger,

– Det är kort, jättekort faktiskt.

Jasså, det tycker ni. Och här borde jag förstås ha ritat några små gubbar…

Publicerad 19 september 2018 och uppdaterad 28 september 2018. Artikeln är skriven av .

Rekommenderas för dig

Läs vidare

Annons