Gästkrönika Publicerad i Skriva #6 2017 (08 oktober 2017)

P.C Jersild: »Tur, timing och talang«

Foto: Sara Mac Key

Det finns många sätt att bli författare på och varje författare har sin personliga bakgrundshistoria. Det här är min:

Jag började skriva mer regelbundet i femtonårs­åldern. Min första ofullbordade roman var inspirerad av W E Jones Bigglesböcker och handlade om flygstrider under Koreakriget, som pågick runt 1950. Den blev inte bra. Nästa allvarliga försök gjorde jag ett par år senare då litteraturklubben på min skola ordnade en novelltävling. Jag skrev en novell på 80 sidor och lämnade in. Tiden gick. Efter flera månader kom det upp en lapp på anslagstavlan att tävlingen var avlyst: inget bidrag var av den kvaliteten att en vinnare kunde utses. Många år senare kom jag att prata med min gamla skolkamrat Barbro Lindgren: »Minns du novelltävlingen« sade hon. »Var du också med?«

Jag brukar tänka på tre T:n när det gäller författeri: Tur, Timing och Talang. Det går inte att förneka att det krävs en talang för att kunna skriva. Alla har inte det. Och för mig var det den första frågan jag ville ha svar på: Har jag den skrivförmåga som krävs? Under min gymnasietid skickade jag in texter till tidningar och förlag. Ingen nappade. När jag var 22 år såg jag en annons i DN om en kurs, »Novellkonst inifrån«. Det var en av de allra första skrivarkurserna i Sverige. Vi var ett tjugotal personer som samlades en kväll i veckan och läste varandras novellförsök. En av klasskamraterna hette Sonja Åkesson.

P.C. Jersild

är författare och läkare, samt ledamot av kungliga vetenskapsakademien. Han debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära och har sedan dess gett ut mer än 40 böcker, bland dem klassiker som Barnens ö och Babels hus. Hans senaste roman Tivoli gavs ut i höstas och utspelar sig 20 år framåt i tiden där ett annorlunda ålderdomshem byggs upp på Gröna Lunds gamla område.

Efter kursen samlade jag ihop mina läxuppgifter och skickade in dem till Bonniers. Tiden gick. Jag vågade inte ringa och fråga för jag ville inte ha ett nej. Efter ett halvår skickade jag in två noveller till Bonniers Litterära Magasin. Redaktören bad mig komma upp och sade att han tänkte ta in en av novellerna. Han frågade också om jag skrivit något mer. Jag hade då på tungan att säga: »Titta i byrålådan«. Men det gör man ju inte – jag svarade blygt att det nog låg ett manus någonstans på det stora förlaget. Man började leta. Mina noveller hade hamnat i fel låda – och där kunde de kanske ha legat än.

Jag vet inte vad jag gjort om jag blivit refuserad. Kanske hade jag försökt med ett annat förlag eller dragit slutsatsen att jag saknade den talang som krävs och vänt författeriet ryggen. Men om jag först haft otur hade jag nu tur: Förlaget skulle göra en extra satsning på debutanter eftersom det råkade vara våren 1960: Här kommer det nya sextiotalet! Egentligen var det redan fullt men man kunde tänka sig att efter någon tvekan ta med mina noveller som extra­nummer.

Och därmed hade jag med hjälp av tur, timing och talang fått in en fot på det stora för­laget.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg