Som författare får jag ibland telefonsamtal av personer som vill skriva en bok om sina liv. Egentligen hoppas de att jag ska skriva boken åt dem, men det har jag inte tid till. Då brukar de fråga mig hur man bär sig åt.
De kan ha burit sin dröm i åratal innan de tagit mod till sig och letat upp mitt nummer. De kan ha kört lastbil eller taxi, varit kökstanter eller hemmafruar. Gemensamt är att de känner att de upplevt något viktigt, något som borde bevaras.
Jag är alltid uppmuntrande. Skriv! säger jag. Och sätt igång genast. Jag vet ju själv hur värdefullt skaparruset är, ordglädjen när man drar igång ett nytt projekt. Själva skrivandet triggar igång fantasin och man kan få syn på dörrar man knappt visste existerade.
Men sedan då? När man petat ihop tvåhundra sidor?
Ett av mina första beredskapsjobb var på ett litet norrbottniskt bokförlag där jag bland annat var lektör för inkomna manus. Dumt nog satte jag mitt namn under utlåtandena. Det var ett effektivt sätt att skaffa sig fiender bland de norrbottniska skrivarna, eftersom jag ju allt som oftast måste tacka nej.
Då, på åttiotalet, hette det att varje människa är en roman. Säkert låg det mycket i det. Problemet var bara att den där romanen oftast var så mördande tråkig. Sävliga tillbakablickar skrivna efter pensioneringen. Barndomen var fattig och slitsam. Men man höll ihop och fick glädjas av det lilla man hade. Som ung gifte man sig och fick barn, tänk vilka lyckostunder det gav. Och det man framhöll till sist var den stora tacksamhet man kände gentemot livet.
Jag tror inte att skribenterna direkt ljög för sig själva. Minnet fungerar ofta så att man vill förtränga det jobbiga och svåra. Med dagens print-on-demand skulle jag rekommenderat dem att trycka tiotalet exemplar till de närmast anhöriga. Romanvärdet var ju nära noll, men affektionsvärdet desto högre ifall man var barnbarn till berättaren och kände igen namnen på gårdarna och gammelfolket.
Ett av dessa självbiografiska manus glömmer jag dock aldrig. Det var skrivet på täta skrivmaskinsark, fyllda av stavfel, gorm och svordomar. Gubben var ursinnig och hade äntligen bestämt sig för att sjunga ut. Barndomens bönemöten leddes av skenheliga dårar, men som fattigunge passade man på att doppa bulla. Utedasset på vintern var hemskt när skithögen stack upp ur hålet som ett fruset spjut. Värsta förbannelserna tillägnade han virkestummarna, de arbetarplågare som drog av lön om man lämnat för höga stubbar.
Som ung överger han därför skogsarbetet och går till sjöss. Dessvärre pågår samtidigt det andra världskriget. Konvojerna bombas och kamrater dör. Själv söker han avkoppling på det polska horhuset, som jag till min fasa inser betjänas av kvinnliga lägerfångar.
Jag rekommenderade utgivning, men mitt förlag avböjde. Då gav mannen ut det med hjälp av en redaktör som rättade stavning och svordomar. Tyvärr blev boken samtidigt alldeles för vattenkammad. Men hans originalmanus minns jag än. Romanen om hans liv. Vi returnerade det till honom, och efter hans bortgång blev det väl slängt. Fan att jag aldrig drog en kopia.
Mikael Niemi är författare och har skrivit både lyrik, prosa och dramatik. Mest känd är han för sin Populärmusik från Vittula, där han hämtade inspiration från sin uppväxt i Pajala i Norrbotten. När boken kom ut för sexton år sedan sålde den i närmare en miljon exemplar, filmatiserades och belönades med Augustpriset. Hans senaste roman Fallvatten kom ut 2012.
- Mer:
- Gästkrönika