Foto: Henric Lindsten

Mats Strandberg: Blod och död blev min fristad

Min mamma dog några veckor före jul, just när jag skrivit färdigt den första manusversionen av min roman Färjan. Vi fick en, efter omständigheterna, fin sista vecka tillsammans på sjukhuset medan vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Vi hann prata mycket. Hon sa att hon varit orolig för att något skulle hända med henne innan jag blivit klar med manuset. Det var väldigt typiskt min mamma. Att tänka på sånt medan hon själv genomled värre smärtor än jag ens kan föreställa mig.

Och sen var hon borta. Det var inte oväntat, men ändå svårt att förstå. Jag planerade begravning samtidigt som jag planerade mitt bröllop, som skulle firas några månader senare. Livet var upp och ner och in och ut. Samtidigt hade jag manuset som jag måste återvända till. Det kändes helt absurt att jobba över huvud taget. Särskilt som Färjan var en skräckroman där jag tog livet av karaktärer jag älskade, lät blodet spruta genom korridorerna, släppte lös ett kaos över människor som inte förtjänade det. Jag var rädd att inte klara det. Att det skulle kännas fel, mitt i min egen sorg. Istället blev det tvärtom. Skräcken räddade mig och blev min fristad. Som så många gånger förr.

På sätt och vis var det, åtminstone indirekt, min mammas förtjänst att jag började älska skräck. När jag var liten, mitt under åttiotalets videovåldspanik, var skräckfilmer det mest förbjudna som fanns i vårt hem. Det väckte naturligtvis mitt intresse för genren. Då trodde jag att det var killarna i hockeymask och kannibalerna som var så skrämmande och lockande. Men som vuxen kan jag se att det fanns annat som slog an något djupt i mitt barnjag. Åttiotalet var på ytan pastelligt tuggummiglättigt, men det var också en mörk tid med aids, Tjernobyl, Palmemord och kallt krig. Och hela tiden fanns min mammas sjukdom i bakgrunden. Den gjorde mig så medveten om kroppens utsatthet, om vår dödlighet. Skräcken hjälpte mig att kanalisera alltsammans. Den gav mig ett utrymme för att bli rädd på ett säkert sätt. Den gav mig en adrenalinrusch följd av katarsis.

Trots att skräckfilmer var förbjudna lät mina föräldrar mig läsa vad jag ville. Jag var tio när jag upptäckte Stephen King och Dean R Koontz. Att läsa deras tegelstenar var att våga se monstren i vitögat. Jag kände mig modigare och starkare för varje bok. Sen dess är skräcken mitt sätt att fly från allmän oro. Skräck går rakt på reptilhjärnan. Får mig att förlora mig som inget annat. Det var en liknande känsla att kliva ombord på Färjan igen. Att redigera är att ta kontroll över den värld du skapat. Jag satt där med mina Exceldokument över karaktärernas kläder, hyttnummer och favorituttryck. Jag jagade lösa trådar och knöt ihop dem. Jag kunde använda sorgen och ilskan jag kände i mina karaktärer. Jag förlorade mig återigen i en skräckberättelse, och den här gången råkade den vara min egen. Färjan blev min fristad. Det var livet runtomkring som var det knepiga.

Jag har min mamma att tacka för mycket. Hon lärde mig läsa och lärde mig att våga skriva. Hon var mitt största fan, och det var självklart att tillägna boken till henne.

Mats Strandberg har tidigare skrivit Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Färjan finns ute nu. 

Annons