Foto: Henric Lindsten

Mats Strandberg: Blod och död blev min fristad

Min mamma dog några veckor före jul, just när jag skrivit färdigt den första manusversionen av min roman Färjan. Vi fick en, efter omständigheterna, fin sista vecka tillsammans på sjukhuset medan vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Vi hann prata mycket. Hon sa att hon varit orolig för att något skulle hända med henne innan jag blivit klar med manuset. Det var väldigt typiskt min mamma. Att tänka på sånt medan hon själv genomled värre smärtor än jag ens kan föreställa mig.

Och sen var hon borta. Det var inte oväntat, men ändå svårt att förstå. Jag planerade begravning samtidigt som jag planerade mitt bröllop, som skulle firas några månader senare. Livet var upp och ner och in och ut. Samtidigt hade jag manuset som jag måste återvända till. Det kändes helt absurt att jobba över huvud taget. Särskilt som Färjan var en skräckroman där jag tog livet av karaktärer jag älskade, lät blodet spruta genom korridorerna, släppte lös ett kaos över människor som inte förtjänade det. Jag var rädd att inte klara det. Att det skulle kännas fel, mitt i min egen sorg. Istället blev det tvärtom. Skräcken räddade mig och blev min fristad. Som så många gånger förr.

På sätt och vis var det, åtminstone indirekt, min mammas förtjänst att jag började älska skräck. När jag var liten, mitt under åttiotalets videovåldspanik, var skräckfilmer det mest förbjudna som fanns i vårt hem. Det väckte naturligtvis mitt intresse för genren. Då trodde jag att det var killarna i hockeymask och kannibalerna som var så skrämmande och lockande. Men som vuxen kan jag se att det fanns annat som slog an något djupt i mitt barnjag. Åttiotalet var på ytan pastelligt tuggummiglättigt, men det var också en mörk tid med aids, Tjernobyl, Palmemord och kallt krig. Och hela tiden fanns min mammas sjukdom i bakgrunden. Den gjorde mig så medveten om kroppens utsatthet, om vår dödlighet. Skräcken hjälpte mig att kanalisera alltsammans. Den gav mig ett utrymme för att bli rädd på ett säkert sätt. Den gav mig en adrenalinrusch följd av katarsis.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2015 (20 oktober 2015) och är skriven av .