Gästkrönika Publicerad i Skriva #2 2017 (20 februari 2017)

Martina Montelius: »Skrivandet börjar med att ge upp«

Martina Montelius. Foto: Elnaz Baghlanian

Jag innehåller spår av nätter. Tyvärr vågar jag inte skriva, så jag måste göra det efter mörkrets inbrott, så att säga mellan skål och vägg, som vore det kriminell verksamhet. Dessutom måste det vara bråttom. När jag läser om författare som arbetar sakta och metodiskt, kanske med post it-lappar på en stor tavla, i förväg konstruerade handlingslinjer, måhända en diktafon, vad den nu används till – då blir jag byxis vid blotta tanken på att själv göra något liknande. Att öppet stå för att det är skriver jag gör, och att resultatet ska bli bra.

Martina Montelius

är författare, konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra och en av Sveriges mest egensinniga dramatiker och regissörer. Hon har tidigare gett ut romanerna Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner och är precis aktuell med sin tredje roman Ibland är man lessen ibland är man glad. Även hennes dramatik finns utgiven i Tre pjäser.

»Du har ju så lätt för att skriva«, kväkte en utsökt vacker, vikarierande svensklärare jag hade i årskurs nio, och jag genomfors av fantasier som jag kanske, av hänsyn till mitt redan tveksamma renommé, bör förtiga. Nej, jag har inte lätt för att skriva. Jag har en fobi mot att skriva. Man kan säga att jag är modern, eftersom jag hela tiden tycks praktisera kognitiv beteendeterapi genom att utsätta mig för det jag är rädd för. Eller också straffar jag mig själv för alla gånger jag har varit stygger. När jag olovandes har slickat skålen, stulit från överbefälhavare i barngestalt, slunkit. Ja, det kan vara därför jag skriver fast det är så otäckt: jag botgör. Det hade väl varit enklare att bara neka mig själv julklappar. Men livet är inte enkelt. Det måste jag förr eller senare lära mig.

Det gäller att ge upp. Så tror jag. Det största problemet med att skriva är själva ansatsen. Att påstå om sig själv att man kan skriva en bok, exempelvis – det är ju rent groteskt. Särskilt om man är jag, som inte ens kan hålla reda på en nyckelknippa. Framfötter, tåga och nit är dygder som passar om man ska vara personalansvarig i ett föräldrakooperativ, tillsätta en utredning, sätta ned foten så att nedskräpningen på innergården äntligen får ett slut. Men skrivandet börjar, för mig, med att ge upp och tänka att jag inte officiellt gör detta. Jag sover. Precis som alla andra fungerande samhällsmedborgare gör nattetid. Jag drar timmerstockar. Om ni ser något som liknar en korsning mellan Kjerstin Dellert och Lasse Åberg sitta i ett stökigt vardagsrum väster om Stockholm med en datamaskin i knät klockan två på natten – då är det inte jag. Det är min granne som skriver hatbrev till sina outhärdliga kusiner, med anledning av en infekterad arvstvist. Det är Roger Skitlöv, självstympare och florist, som författar en insändare till Aftonbladets manspanel. Det är Reidunn Våtmink, nydöd rabulist, som kämpar med körkortsfrågor, utan att komma någonvart. Hennes fingrar har förfrusit.

Kanske vore det lättare att skriva om jag visste att någon som läste det skrivna skulle vilja bli min obrottsligt trogna bundsförvant. Ett tips till mig är ju i så fall att skriva lite mer förtroendeingivande. Jag ska jobba på det, som det plägar heta.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg