En gång för längesedan satt jag i juryn för en novelltävling. Efter prisutdelningen var det middag och jag hamnade bredvid en av pristagarna. Jag frågade vad han gjorde när han inte skrev. Det visade sig att han hade ett högt chefsjobb inom statlig förvaltning. Jag frågade om han någonsin funderat på att bli författare.
– Självklart, svarade han. När jag gick på gymnasiet hade jag allvarliga planer på det. Så jag gjorde lite efterforskningar. Hur stor chansen var att bli publicerad. Vad medelinkomsten för en författare låg på. Jag insåg att författaryrket skulle innebära ett liv i ekonomisk otrygghet.
– Och det ville du inte ha? sa jag.
– Jo, då. För egen del hade jag gärna accepterat det. Men jag ville ha familj. Jag ville ha barn. Och jag tyckte inte att det var rätt att ge mina barn en fattig uppväxt. Att de inte skulle få detsamma som sina kamrater bara för att deras pappa skulle få förverkliga sin dröm. Och jag ville definitivt inte leva på min hustru. Så jag satsade på en annan karriär.
– Menar du att du tänkte allt detta när du gick på gymnasiet? frågade jag förvånat.
– Javisst.
Jag var mållös. Han hade ju fullkomligt rätt.
Marie Hermanson
debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten, och fick sitt stora genombrott med Musselstranden 1998. I hennes romaner finns genomgående ett stråk av övernaturlighet, och karaktärerna balanserar inte sällan på gränsen till galenskap. Hennes senaste roman Den stora utställningen gavs ut i vintras och utspelar sig 1923 under Jubileumsutställningen i Göteborg.
Själv tänkte jag aldrig så långt när jag var ung. Jag hade ingen kunskap om bokbranschen och kände ingen annan som skrev. Anställningstrygghet och tjänstepension existerade inte i min tankevärld. Jag var otroligt naiv.
När jag frågar mina nu vuxna barn hur det var att växa upp med en ensamstående författande mamma verkar de inte alltför bekymrade. »Det var väl bra. Vi visste ju inget annat om«. Ungefär som barn till en högt uppsatt chef i statlig förvaltning skulle svara kanske.
Till de många egenskaper som en författare bör ha – språkkänsla, fantasi, arbetsdisciplin med mera – vill jag därför lägga ytterligare en: naivitet. I kombination med de andra egenskaperna kan den föra en långt.
För vad hjälper det att känna till bokbranschen och göra realistiska kalkyler? Det är så mycket man inte kan förutse. Deckarvågen, vem förutsåg den? ( När jag var ung var deckare en stendöd genre ). Eller att skandinaviska författare skulle ha en marknad utomlands? Eller att det skulle komma en teknik som gör det möjligt att lyssna på ljudböcker var man än befinner sig, vilket lockar helt nya kundgrupper?
Och de där barnen, som skulle få ett liv i fattigdom, kanske man aldrig får. Det är inte självklart att bli förälder.
Mannen hade rätt, men ändå helt fel.
Det finns inga kartor över framtiden. För den som vill skriva är det bara att gå, ett steg i taget. Ta omvägar ibland, försöka hålla kursen och hoppas på det bästa.
- Mer:
- Gästkrönika
