Gästkrönika Publicerad i Skriva #1 2018 (08 februari 2018)

Malin Wollin: »Hur kan en sådan som jag skapa?«

Foto: Anna-Lena Ahlström

Plötsligt hände det. Jag hade skrivit fyra böcker varav två romaner, ansökt om medlemskap i författar­förbundet och blivit antagen.

Så nu var jag alltså en författare. På riktigt.

Men hur kan jag vara det?

Jag är ju på tok för lätt i hjärtat. Rent ut lycklig. Bara en idiot kan vara gladare.

En författare har lidit hemska kval, helst i barndomen.

En författare drivs av en ångest som är stor. Det enda som förlöser författaren är det skrivna ordet.

En författare mår dåligt och det enda sättet för författaren att överleva är att skriva.

En författare är »stökig i sina relationer«. Eller ensam.

Jag har undrat för mig själv om jag verkligen kan skriva romaner, jag som är så lycklig med mina barn i mitt radhus. Jag är ju inte ens frånskild. Vad annat kan en sån som jag skriva än bruksanvisningar för lättmanövrerade mikro­vågsugnar?

Jag är en person som blir lycklig av ren tvätt. Jag finner frid i ett städat hem, att var sak har sin givna plats. Jag älskar vad varje veckodag representerar och att alla veckor ser likadana ut.

När jag var ung och såg ett idealiskt författarliv framför mig så handlade det nästan alltid om att sitta i vita, lite för stora, trosor i ett fönster i en kall lägenhet med högt i tak. Inte sällan i Paris. Ibland i Prag. Alltid med en cigarett långt ner mellan pek- och långfinger. Tankar som rider och sliter. Tär.

Nu vill jag bara äta en rejäl frukost med två kokta ägg, brieost på sesamdelikatess och en tallrik filmjölk i mitt radhus medan jag lyssnar på P1 ­Morgon. Sedan en tid tillbaka dricker jag inte ens vin.

Malin Wollin

är krönikör, bloggare och författare och nådde en stor publik med sin blogg Fotbollsfrun. I dag är hon kolumnist i Aftonbladet, bloggar på amelia.se och driver podcasten Wollin & Wollin tillsammans med sin syster Elin.

Som författare debuterade hon 2016 med romanen Till min dotter och kom i höstas ut med sin andra roman Farmor dör.

Hur kan en sådan som jag skapa?

Var är min svärta, mitt kreativa kaos, mitt inferno av brus som måste ut? Vad ska min kreativitet och inspiration spira ur? Att jag ibland inte fick vara med när min stora kusin hade kompisar hemma? Misären i att min dotter häromdagen kom fem minuter försent till en lektion vilket renderade ett SMS från kommunen?

Det är ju själva fan också. Att man är så normalfungerande och vanlig.

Men sen tänker jag såhär.

Jag finner glädjen i det lilla. Jag behöver inga långa resor, inga passionerade uppbrott, inga himlastormande historier omkring mig. Jag sitter på min radhustrapp i radhusköping i mina radhusinnetofflor. Bland fönster­rökande flamingos på ett fönsterbläck i Berlin är jag en bofink på en björkkvist i Knäckebrödhult. Den vanligaste fågeln med det mest besynnerliga av yrken.

Ingenting behöver förlösa mig. Ingen ångest rider mig lika bra som jag rider tangentbordet.

Om jag är den enda författaren som är lycklig så är jag ju unik.

Och vad är bättre än att vara unik?

Ingenting.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg