Att skriva en bok innebär att tvinga sig själv att uppbåda ett visst mått av hybris. Hur mycket tvivel och osäkerhet som än infinner sig måste jag åtminstone tro att jag har något att berätta som andra faktiskt kommer vilja läsa. Det där självförtroendet tänker jag är minst lika viktigt som Virginia Woolfs tanke om ett eget rum. Det vill säga de fysiska förutsättningarna för arbetsro och ostördhet medan du skriver. Innan du ens kan formulera att du behöver ett eget rum, måste du våga tro att du har något att skriva. Att komma dit är en kamp och ibland tänker jag på alla de fantastiska författare som världen antagligen går miste om just för att de saknar det där grundläggande självförtroendet som gör att de vågar skriva.
Lika fascinerande är det att betrakta alla de som har ett osedvanligt gott självförtroende när det kommer till att skriva, trots att de egentligen kanske inte alls besitter förmågan eller ens har något att berätta. Om jag ska tillåta mig en generalisering så tycks detta ibland vara könsbundet. Jag tror (utan att ha några vetenskapliga bevis för detta) att det är fler kvinnor än män som har byrålådan full av opublicerade manus och jag tror att fler män än kvinnor blir publicerade – just för att de faktiskt vågar skicka in manus till förlagen. Det finns också en lång och trist litteraturtradition att luta sig mot här, där författaryrket ända in i vårt århundrade endast var till för män. De få kvinnor som trotsade alla normer och ändå skrev gjorde det oftast i hemlighet. Liknande exempel finns även från senare tid.
Genom åren har jag mött åtskilliga män som glatt kallat sig för författare utan att ens ha publicerat en enda bok. För kvinnor verkar motsatta förhållandet råda. I en passage i Märta Tikkanens bok Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap skriver hon om en nordisk konferens för kvinnliga författare som hölls på Biskops Arnö på 70-talet. En efter en gick kvinnorna fram för att presentera sig, och nästan alla inledde med orden ”Jag heter XX och jag är egentligen inte författare, men har skrivit ett antal böcker…”
Till historien hör att alla deltagare på konferensen var etablerade författare i sina respektive hemländer, ändå var det få av dem som tog sitt skrivande på sånt allvar att de kallade sig författare.
Ett annat exempel: Nyligen fick Alex Schulman och Sigge Eklund ett miljonkontrakt på en bok som enligt egen utsaga byggde på ett synopsis som ska ha varit ungefär en A4 långt och handla om Tid. I en artikel sa de båda att innehållet kommer bestå av ”anekdoter, betraktelser, teser och tankar som rör tid.” Ungefär så. Det räckte tydligen för att kamma hem ett av branschens högsta förskott i år. Herrarna Schulman och Eklund driver i vanliga fall en podd som kort och gott heter som dem själva, Sigge och Alex.
Och nu blir jag ovetenskaplig och generaliserande igen, men jag kan inte låta bli att undra om två kvinnliga poddare nånsin skulle få igenom ett liknande kontrakt baserat på ett flummigt synopsis på en A4. Och ja, om nu någon inte förstått det än, det här provocerar mig. För så länge som branschen fortsätter upphöja och tro på grabbarna grus författarskap så kommer också de böcker som publiceras att domineras av en viss typ av enkönad berättelse. De olika dörrar som en måste ta sig igenom för att överhuvudtaget våga skriva är så pass många att de flesta blir utsorterade redan där. Att det sedan återstår ännu fler dörrar i form av förlag, pengar, PR och mottagande innebär ännu fler utgallringar.
Mycket har tack och lov hänt sedan Virginia Woolf skrev Ett eget rum, idag finns en rad kvinnliga författare som blir publicerade och lästa, men fortfarande återstår sorgligt mycket innan vi kan påstå att förlagsbranschen är jämställd och rättvis.
Maria Sveland debuterade 2007 med boken Bitterfittan som idag räknas som en modern klassiker. Sedan dess har hon skrivit flera uppmärksammade romaner och debattböcker, ofta på teman som klass, kön och sexualitet. I maj i år kom hennes senaste roman Befrielsen, en berättelse om sexuellt våld och en grupp kvinnor som bestämmer sig för att ta hämnd.
- Mer:
- Gästkrönika
