Vad skriver du nu? Nästan dagligen får jag frågan från läsare vid mina biblioteksbesök, när jag pratar om romantrilogin om hemmafrun Maj. Och jag hör mig dra efter andan och svara ett kort: Ingenting.
Riktigt sant är det inte, jag skriver krönikor, litteraturkritik och förord till andras romaner – men ändå är det mest uppriktiga svaret att jag inte skriver någonting. För något skönlitterärt skrivande har jag inte just nu.
Man befinner sig i ett skönlitterärt språk, eller står utanför och hoppas att bli insläppt. Virginia Woolf har sagt att för att ett litterärt verk ska gå att genomföra behövs både ”a vision” och ”an order”. Som jag tolkar henne räcker inte det ena – båda behövs. Och utifrån min skrivande erfarenhet vet jag att inget av det kan tvingas fram. Plötsligt börjar ett språk låta inombords – de vaga idéerna får en form och i bästa fall uppstår ett nästan magiskt samspel mellan berättelse och form – det går att höra när texten skorrar falskt, eller romanens struktur blir lögnaktig. Man är insläppt, eller i kontakt. I min tredje roman **Ta itu** från 2003 var min inledande plan att skriva utifrån fyra familjemedlemmars perspektiv, om en sommarvecka i en hyrd stuga i slutet av 70-talet. Kvar blev bara mamman Marias röst – det blev efterhand uppenbart att det jag skrev enbart var hennes berättelse. Och om familjen reser till någon stuga får man heller inte veta under romanens gång. Maria visade mig vad hon hade ord för och lika ofta teg hon. Jag löste hennes tystnad med att ha en blankrad eller byta sida – men jag tvingade inte på Maria ord som hon saknade. Det var mest uppriktigt att skriva romanen så.
Kristina Sandberg
är född 1971 och uppvuxen i Sundsvall. Hon debuterade 1997 och har skrivit en rad romaner. Trilogin om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik blev hennes stora litterära genombrott och den avslutande delen Liv till varje pris fick Augustpriset 2014.
Under skrivandet av trilogin om hemmafrun Maj
i folkhemstidens Örnsköldsvik hade jag nåden att befinna mig i ett språk under sex långa år. Även dagar när det kändes motigt, idéfattigt och trögt att återvända till huvudpersonen Maj och alla de andra karaktärerna så lyckades jag försätta mig i kontakt med språket och kunde ibland häpna över vad en kort inledningsmening i huvudet kunde vecklas ut till för utförlig ”scen” i romanen. Jag hade stora friheter genom den litterära formen. Den samtida berättarrösten kunde röra sig in och ut ur Maj och delvis även in i de andra romangestalterna. Berättaren kunde kommentera Maj och röra sig framåt i tiden. Och jag tvivlade aldrig på trilogins struktur, eller tänkte att trilogin borde ha berättats på ett annat sätt. När den ena romanen var färdig för tryckeriet befann jag mig ganska långt inne i nästa del. Bästa skyddet mot kritik är nog att redan vara fullt upptagen med ett nytt skrivande …
Nu däremot – är det språklöst. Tyst. Och jag vet att jag måste befinna mig i den där väntan. Att vaga idéer inte kommer att bli något förrän de mött sitt språk – och att jag måste stå ut med att det annars inte blir något. Idag kan jag inte använda trilogins språk, för i en helt annan berättelse har det språket inte sin giltighet. Jag får stå ut med att märka hur goda litterära visioner trots allt inte kan hitta sin språkliga struktur och därför faller. Jag vet också att jag behöver tystnaden. Så att jag kan höra när det finns en form, vision och ett språk som släpper in mig.
- Mer:
- Gästkrönika