Det finns en punkt i mitt skrivande liv då jag beslutade mig för att stiga in i min egen berättelse. Jag mötte en skiljelinje mellan det fiktiva berättandet och det mer biografiska skildrandet. Jag hade skrivit mig fram till en avgörande situation. Jag behövde ta ansvar för min text. Det var mer ett etiskt beslut än ett estetiskt. Den som skriver skapar och anger verklighetens gränser. Den som skriver väljer också hela tiden bort andra delar, rader som lika gärna kunde ha ingått i berättelsen.
Det finns ett konstant överordnat perspektiv. Den som skriver kommer ofrånkomligen att använda sig av andra människor, skildra vissa på sätt som alls inte behöver vara rättvist, än mindre sant. Det är författaren som bestämmer vad som är sant. Det är författarens text, författarens ansvar och kontrakt med läsaren. Att inbilla sig annat är att ljuga för sig själv och läsaren. Jag ville tydliggöra det här kontraktet, signera det. Det är en etisk hållning att göra så. När jag stiger in i min egen berättelse blir texten naturligtvis inte mer rättvis. Det som sker är att man kan ställa mig till svars.
Kristian Lundberg
debuterade redan 1991 med diktsamlingen Genom september men fick sitt stora genombrott nästan två decennier senare, då han 2009 släppte den självbiografiska arbetarskildringen Yarden. Han har publicerat nästan 30 böcker i ett antal genrer och belönats med en rad litteraturpriser, bland annat De nios vinterpris och Sveriges Radios romanpris.
Yarden är en gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar. Området rymmer cirka 9000 bilar. Vi var ett varierande antal personer som dag efter dag rörde oss över det inhägnade bevakade området. Området var indelat i ett slags rutmönster där varje bil fick sin noga angivna plats. Vi rörde oss över platsen i en minibuss, släpptes av för att hämta en bil. Det var stekhett, snöstorm, ösregn. Det fanns andra dagar då man inte alls tänkte på vädret. Men, efter att ha varit på Yarden i cirka sex månader beslöt jag mig för att jag ville skriva den berättelse som fick namn efter platsen.
Jag hade kört en bil till sin plats. När man hade parkerat var det ytterst viktigt att man steg ur och ställde sig vid sidan om bilen. Det var för att signalera att bilen inte var scannad. Oavsett väder skulle man stå intill sin framkörda bil. Jag gjorde så, körde fram bilen, steg ut, ställde mig och väntade på att bilen skulle scannas in. Det var oktober, ösregn. En stark vind piskade upp vatten från hamninloppet. Jag stod där, såg ut över området, såg hur människor stod ute i regnet och väntade på samma sak som jag. Jag visste i vilka områden de flesta bodde, visste hur deras dagar såg ut, deras kvällar. Det var då det kom till mig att det hade skett ett slags systemskifte som hade förvandlat oss från levande varelser till signalpinnar. Vi var det. Ett antal signalpinnar utställda i regn. Det var i det ögonblicket min berättelse kom till. Ett skifte hade skett gradvis, stegvis, bit för bit. Jag ville upprätta ett tydligt kontrakt mellan mig och läsaren. Det är en del av det biografiska skrivandet. Jag ville garantera att det jag skrev hade en tydlig avsändare och att läsaren därmed skulle kunna ställa mig till svars för berättelsen, för autenticiteten.
- Mer:
- Gästkrönika
